Jag har haft några riktiga omskakande dagar i Jönköping då jag upptäckt nya sidor hos mig själv och andra. Har lärt mig massor om mig själv och om andra, tvingats rannsaka mig själv och ansvarsfördelat obehagliga händelser. Försökt reda ut situationen, upptäckt att det inte går och blivit bemött med rejält ifrågasättande. Jag har tvivlat, trott, oroat mig, varit ledsen, förbannad, upprörd, känt mig orättvist behandlad, varit rak, varit ärlig och brutal, mötts av tårar. Och framförallt fått se hur en människa kan förstöra för sig själv genom en lurkig attityd och låg självkänsla.

Och märkligt nog har jag - trots att jag blivit illa bemött av en person och kraftigt ifrågasatt - ändå känt empati för personen. Jag smilat mot världen och tvingats skaka av mig obehaget, nollställa mig och göra mitt jobb. Jag har vägrat vika undan. Jag har stått kvar och tagit smällarna, jag har svalt klumpen i halsen och härdat ut på ett sätt som jag aldrig trodde om mig själv. Jag har lärt mig att jag inte behöver älska alla och jag överlever även om inte alla älskar mig. Jag behöver inte förlåta eller förlåtas. Jag behöver bara tycka om mig själv och tro på det jag gör.  

Jag är så trött. Så infernaliskt trött. Imorgon får jag äntligen åka hem. Har bara några timmar till....