Vi är ett enda litet papper ifrån att kunna skicka våra handlingar till BFA. Idag har jag semester och vaktar brevlådan.

En annan sak jag gör är att vila. Jag är så infernaliskt trött. Ibland har jag hjärtklappning. Ont i huvudet, magen, ryggen och lite överallt. Darlingen säger att jag visar uppenbara symptom på utmattning och begynnande utbrändhet. Han har mer eller mindre beordrat mig att ta ut all komp jag jobbat ihop när projektet är över. Det blir två veckor utöver de 4 veckorna jag har i semester. 

En sak är väldigt säker. Det kommer inte bli tal om att upprepa denna gärningen en enda gång till. Jag vet att man har funderat på att låta mig åka runt igen och prata för en annan  (och större grupp) människor. Jag kommer vägra. Jag kan inte. Det är fullkomligt omöjligt. Jag orkar bara inte. Jag måste trappa ner. Återgå till normal arbetsvecka. Komma ner på jorden. Vila. Få tillbaka energin.

Dessutom står jag inte ut med tanken att tvingas till Småland igen.

En annan dag kanske jag känner mig mer vänligt sinnad mot smålänningar igen. Men inte idag.

Ännu en vecka på resande fot är lagd till handlingarna. Småland igen. Ett svårt ställe. Hela Småland är faktiskt svårt. Folket är egensinninga, går sin egen väg, allmänt negativa, svåra att lära känna, omuntra, oerhört misstänksamma mot "centralbyråkrater" och annat löst folk som befinner sig utanför Småland. De har fullt upp med sina fasader och vägrar blotta sig vilket gör mitt jobb oerhört svårt. På alla andra ställen har folk varit helt ärliga med sina tillkortakommanden vilket innebär att jag kan anpassa mig efter deras förutsättningar. För det handlar inte om rätt eller fel. Det handlar om att få med alla i båten. Smålänningar verkar inte alls vilja vara med i båten. Man vill ha sin egen båt. Som inte är kopplad till moderfartyget alls. Det är som att befinna sig i ett parallelluniversum - ett småländskt universum som går sin egen väg, lyssnar inte och betraktar andra universum med tigande misstroende och ett annat universum som försöker anropa det småländska men inte får några som helst signaler tillbaka.

Jag är faktiskt rejält störd över det misstroende smålänningarna visar mot vår arbetsgivare. Varför tror man hela tiden att man vet bättre än sin arbetsgivare? Varför tycker man att arbetsgivarens visioner och strategier bara är skit och vägra anamma dem? Om man känner så - varför är man kvar i båten?! Jag är inte alltid med på alla förändringar men när jag tvekar finns det bara ett enda sätt - jag jobbar mig igenom varenda invändningar jag har, vänder och vrider på argumenten, försöker hitta det som triggar mig i förändringen, försöker anpassa mig, gilla läget och vara en lagspelare. Det är min förbannade skyldighet om jag vill fortsätta få lön från min arbetsgivare. Det är falskt och märks tydligt när man inte tror på det man gör. Alltså finns det bara ett enda val om man inte tycker likadant som arbetsgivaren längre: häng med i båten eller hoppa ur. Men smålänningarna hänger med, surar tyst, betraktar med tystnad, sliter för att leverera men det görs inte med glädje utan snarare något slags trotsighet som är helt obegriplig att förstå. Och hela tiden bubblar och jäser det som värsta tångruska. 

Ursäkta alla smålänningar, men jag är faktiskt j*kligt trött på den småländska attityden. Jag är trött på de slutna leden, att inte känna mig välkommen, att hela tiden var den som söker kontakt men mötas av undanglidande blickar, stela leenden och ohjärtlighet. INGEN annanstans har det varit så. I andra delar av södra Sverige har jag mottagits på ett vänligt och öppet sätt. I Småland har jag mötts av ointresse, misstänksamhet, fientlighet. Det är bortvända ryggar när jag håller föredrag, lågt engagemang, insticken är få till antalet och oftast negativa. Smålänningarna är banne mig inte välkomnande.

Jag har ett besök kvar i Småland. Om en vecka. Jag hoppas innerligt att det besöket vänder min nuvarande syn på smålänningar. Men det har jag hoppats på varje gång.