Jag har börjat läsa en bok som handlar om en kvinnas tankar i samband med graviditet. Det handlar i princip om författarens önskan av att veta hur hennes mammas graviditet förlöpt, känslor och upplevelser om hur kroppen förändras, kunskap om hur man sköter ett litet barn, tankar om könets betydelse, råd och då i allmänhet till nyblivna föräldrar. Därtill får man som läser insikt i hur stor del identitetssökandet och rötterna har i själva graviditeten - man börjar undra över sitt eget ursprung på ett helt annat sätt än tidigare.

Detta satte igång en virvel av tankar hos mig själv och hipp som happ blev jag konstig i ögonen och täppt i näsan. Insikten vräkte sig i ansiktet på mig - JAG kommer aldrig kunna utgöra det där stödet för mitt framtida barn. För jag har ingen som helst praktisk erfarenhet av att sköta en liten bebis.  Förmodligen kommer mitt tillkortakommande vara störst om vi får en dotter eftersom graviditet verkar vara något som främst delas mellan mor och dotter. Inte så mycket mellan mor och son. Kanske inte så konstigt med tanke på att det är kvinnan som bär barnet... Och precis när jag hetsat upp mig över mina egna tillkortakommande kom jag på att min mamma måste uppleva samma sak fast från en annan synvinkel. Hon kommer inte kunna dela med sig av sin visdom på graviditetsområdet till mig. Jag är hennes enda dotter och jag kan inte få barn. Mina bröder/hennes söner har inte haft samma behov av att älta och diskutera kroppsliga symptom - det har mina svägerskor gjort med sina mammor. Och då stod det fullkomligt kristallklart att denna avsaknad av erfarenhet och referenser slår åt så många håll. Jag och min mamma kan varken dela graviditetsupplevelser och eller adoptionsupplevelser. Vi kommer att bli föräldrar på två vitt skilda sätt. Jag och Darlingen kommer att få söka kunskap och erfarenhetsutbyte på annat håll. Ingen i våra nära kontaktnät har samma referenser och upplevelser som vi kommer att ha. Och denna kunskap kanske inte kommer till användning över nästa generationsväxling heller- jag vet inte vad sannolikheten för att ett adopterat barn bildar familj genom adoption är...

Där och då blev jag alldeles förtvivlad av alla dessa tankar. Kände mig ensam. Sorgsen. Och förlusten av de första 3-4 åren i ett barns liv var så påtagligt. Vem ska vår eventuella dotter få råd av när hon undrar om det är normalt att vilja äta cement på nätterna? Eller vem ska hon fråga till råds om hur man ska hantera bebissjukdomar och tandsprickning? Jag vill kunna stötta och bidra. Komma med goda råd om ditten och datten. Men jag kommer har noll, zipp, zero erfarenhet av graviditeter och bebisar. Jag har ingen aning om vad som är normalt eller inte normalt, vad ska man göra när tänder kliar, när börjar barn krypa eller gå, hur ska barn rapa, hur introducerar man mat efter amning... Jag kommer att vara ett värdelöst praktiskt stöd fram till mitt/mina barnbarn är över 3-4 år. Då är jag med i matchen igen. 

Allt det här har skapat en slags sekundär barnlöshetskris. Det gör ont. Det gör mig ledsen. Jag vet att jag inte har något val och att det här det måste bli. Men det är ändå sorgligt.

Jag ska inte läsa ut den där boken. Usch och tvi.