Vi är ett enda litet papper ifrån att kunna skicka våra handlingar till BFA. Idag har jag semester och vaktar brevlådan.

En annan sak jag gör är att vila. Jag är så infernaliskt trött. Ibland har jag hjärtklappning. Ont i huvudet, magen, ryggen och lite överallt. Darlingen säger att jag visar uppenbara symptom på utmattning och begynnande utbrändhet. Han har mer eller mindre beordrat mig att ta ut all komp jag jobbat ihop när projektet är över. Det blir två veckor utöver de 4 veckorna jag har i semester. 

En sak är väldigt säker. Det kommer inte bli tal om att upprepa denna gärningen en enda gång till. Jag vet att man har funderat på att låta mig åka runt igen och prata för en annan  (och större grupp) människor. Jag kommer vägra. Jag kan inte. Det är fullkomligt omöjligt. Jag orkar bara inte. Jag måste trappa ner. Återgå till normal arbetsvecka. Komma ner på jorden. Vila. Få tillbaka energin.

Dessutom står jag inte ut med tanken att tvingas till Småland igen.

En annan dag kanske jag känner mig mer vänligt sinnad mot smålänningar igen. Men inte idag.

Ännu en vecka på resande fot är lagd till handlingarna. Småland igen. Ett svårt ställe. Hela Småland är faktiskt svårt. Folket är egensinninga, går sin egen väg, allmänt negativa, svåra att lära känna, omuntra, oerhört misstänksamma mot "centralbyråkrater" och annat löst folk som befinner sig utanför Småland. De har fullt upp med sina fasader och vägrar blotta sig vilket gör mitt jobb oerhört svårt. På alla andra ställen har folk varit helt ärliga med sina tillkortakommanden vilket innebär att jag kan anpassa mig efter deras förutsättningar. För det handlar inte om rätt eller fel. Det handlar om att få med alla i båten. Smålänningar verkar inte alls vilja vara med i båten. Man vill ha sin egen båt. Som inte är kopplad till moderfartyget alls. Det är som att befinna sig i ett parallelluniversum - ett småländskt universum som går sin egen väg, lyssnar inte och betraktar andra universum med tigande misstroende och ett annat universum som försöker anropa det småländska men inte får några som helst signaler tillbaka.

Jag är faktiskt rejält störd över det misstroende smålänningarna visar mot vår arbetsgivare. Varför tror man hela tiden att man vet bättre än sin arbetsgivare? Varför tycker man att arbetsgivarens visioner och strategier bara är skit och vägra anamma dem? Om man känner så - varför är man kvar i båten?! Jag är inte alltid med på alla förändringar men när jag tvekar finns det bara ett enda sätt - jag jobbar mig igenom varenda invändningar jag har, vänder och vrider på argumenten, försöker hitta det som triggar mig i förändringen, försöker anpassa mig, gilla läget och vara en lagspelare. Det är min förbannade skyldighet om jag vill fortsätta få lön från min arbetsgivare. Det är falskt och märks tydligt när man inte tror på det man gör. Alltså finns det bara ett enda val om man inte tycker likadant som arbetsgivaren längre: häng med i båten eller hoppa ur. Men smålänningarna hänger med, surar tyst, betraktar med tystnad, sliter för att leverera men det görs inte med glädje utan snarare något slags trotsighet som är helt obegriplig att förstå. Och hela tiden bubblar och jäser det som värsta tångruska. 

Ursäkta alla smålänningar, men jag är faktiskt j*kligt trött på den småländska attityden. Jag är trött på de slutna leden, att inte känna mig välkommen, att hela tiden var den som söker kontakt men mötas av undanglidande blickar, stela leenden och ohjärtlighet. INGEN annanstans har det varit så. I andra delar av södra Sverige har jag mottagits på ett vänligt och öppet sätt. I Småland har jag mötts av ointresse, misstänksamhet, fientlighet. Det är bortvända ryggar när jag håller föredrag, lågt engagemang, insticken är få till antalet och oftast negativa. Smålänningarna är banne mig inte välkomnande.

Jag har ett besök kvar i Småland. Om en vecka. Jag hoppas innerligt att det besöket vänder min nuvarande syn på smålänningar. Men det har jag hoppats på varje gång.

Idag fyllde lille Anderslövaren 4 år. Jag betraktar honom förundrat och försöker tänka mig in i en situation där jag själv är mor till en sådan liten varelse. Cykel och spåbubblor var dagens lärdom.

Hela trädgården var full av barn i alla åldrar 14, 12, 9, 9, 7, 7, 4 och en halvåring... Och jag blir lite sorgsen över att vi inte haft barn som växt upp med hela denna underbara lilla hög av ungar.

Vi åkte hem hyfsat tidigt eftersom vi behövde några timmar i lugn och ro denna helgen. Annars har det gått i ett. Jag som verkligen hade behövt vila på helgen är fullkomligt slutkörd när veckan börjar igen.

... är vår adoptionsakt klar för att sändas till BFA. I torsdags hämtade jag vårt Particulars of property och gladdes åt att vi bjöds på kostnaden. I fredags kopierade Darlingen allt och lämnade in hos Familjerätten. Nu ska vår utredare bara intyga att vår ekonomi tillåter att vi tar emot ett barn.

Hoppas att utredaren är snabbare på att skriva det intyget än hon varit på att svara på mail och ringa tillbaka....

Vi har snart samlat papper i 2 månader. Jag trodde aldrig att det skulle ta så lång tid eftersom vi var förberedda med fotoboken och det personliga brevet. Man inser hur beroende man är av myndigheters snabbhet när man ska adoptera.

Jag är så otroligt glad att vi bestämde oss för Taiwan. Etiopien har stoppat adoptionsprocesserna av s k hittebarn vilket gör att det är eländigt att köa för att adoptera därifrån.

Var hos Geijrarna för att bevista schlager-EM. Jag hade ingen ofantlig lust. Ville mest vara hemma. Och när jag spillde tomatbaserad chili-sås på min vita Odd Molly blus härskande jag till inombords. Det stödde liksom min tes att jag borde fått vara hemma.

Hur som helst blev kvällen precis som jag trott. Ingen hörde några hela bidrag. Det var mest prat och skratt, tvååringar som busade, popcorn som skjutsades fram och tillbaka, godis likaså. Det märks att vi inte ses så ofta - samtalsämnena flöt inte lika bra som förr. Alla har varit igenom en ganska svår och tuff vår. En har lämnat sitt chefsjobb på eget initiativ, en har startat eget och dragit på sig konflikter, en har för förlorat sin mor, en annan har en mycket sjuk mor. Och en jobbar på tok för mycket (jag). Så vi var ganska urlakade och oinspirerade även om det var trevligt att ses.

I augusti ska vi gå på bröllop. Möhippa planerades. Ganska vårdslöst enligt mitt förmenande. Men samtidigt har jag inte ork eller tid att engagera mig. Jag vågar inte ta på mig mer saker att göra för jag är rädd att inte ro det i land. Förslagen känns inte 100 %-iga. Det går lite hastigt. Ingen har egentligen tid att fixa något. Ingen har tid att träffas för att planera. Vi lyckades hitta en dag för möhippa men det var i princip den enda dagen alla kunde. Det är inte idealt för mig eftersom vi ska på en stor 40-års fest dagen innan och bo över natten.  

Bonusen ringde igår och ville ta med sig en kompis till helgen. Vi sa nej eftersom han kommer sent på fredagskvällen, vi ska ägna lördagen åt ärendespring, vi är bortbjudna på lördag och sedan blir han hämtar tidigt på söndag.

Idag ringde den ömma modern. Hon hade åsikter om både det ena och det andra. För det första tyckte hon att vi var märkliga som inte lät kompisen följa med. Darlingen förklarade tålmodigt att det inte kunde komma på tal. Hon gav sig inte. Sa att det var tråkigt för sonen att inte ha några lekkamrater i egen ålder på festen. Att vi bara hade vänner med småbarn. Vilket inte alls är sant. Brydde sig inte om vad vi sa. När hon till sist insåg att vi inte skulle ändra oss började hon istället orera om att vi inte fick stanna för länge. Sonen skulle upp tidigt och spela fotboll. Själva skulle de på middag hos några släktingar i Skåne. Om det nu var så hemskt för Bonusen att gå på fest med oss kunden han ju fått följa med dem? Det är emellertid inte första gången Bonusen ska vara hos oss när de besöker släktingarna. Sist det hände gick alla utom Bonusen på Melodifestivalen i Malmö. Släktingarna hade gett biljetterna som tröst för att Bonusens mammas pojkväns dotter (Hm... ) hade åkt tillbaka till sin mamma i Australien. Som om inte Bonusen påverkades av det. Han var tydligen inte värd att få en biljett. Jag tyckte det var oerhört grymt mot Bonusen som tycker det är jätteroligt med Melodifestivalen. Han hade blivit besviken. Han ville inte riktigt säga det till oss för han tror förmodligen att vi hade blivit ledsna om han hellre velat gå på Melodifestival än att hänga i soffa med oss. Jag försökte förklara för honom att vi tål att han är ärlig och säger vad han vill. Att vi innerligt gärna vill ha honom hos oss men att vi förstår att saker ibland krockar - vi klarar att tackla sådant. 

Ibland blir jag så trött på den morsan. Vad ger henne rätten att diktera villkoren för våra helger? Det var inte så länge sedan hon ringde - på Bonusens födelsedag och mitt under brinnande födelsedagskalas - för att skälla ut Darlingen för att han gjort sin son besviken genom att inte ringa och gratulera honom på födelsedagen. Problemet var bara att Darlingen HADE ringt. Men det hade Bonusen glömt - när hans mamma undrade om pappa ringt sa han nej. När hon insåg att hon hade fått det om bakfoten gick hon över till att kanalisera sin ilska på en händelse i skolan. Gjorde händelsen till ett mycket större problem än det var och Darlingen bokades in på ett möte med fröken. Vi hade rådslag och Darlingen for iväg på mötet. Det visade sig att det inte var så stor grej. Det hade retts ut. Fröken hade tom antytt att Bonusens mamma var ganska svår att tackla eftersom hon var ganska påstridig om det andra barnets skuld. Trots att Bonusen erkänt sin del i det hela. Så det blev verkligen en höna av en fjäder för att mamman skulle legitimera sitt ilskna påhopp på Darlingen som gjordes på felaktiga grunder.

Trött. Mitt batteri håller på att ladda ur. Måtte jag hålla till mitten av juni.

Bevistade yngsta Rosenflickans konfirmation idag. Konfirmandernas "förhör" var ersatt av en pjäs som de själva hittat på. Den speglade Guds närvaro i livets skeende. Det var en rafflande historia med rumphuggna repliker där födelse, uppväxt, skilsmässa, kärlek, alkolism och döden återfanns. Man hann nästan inte med.

Vi väntade alla ivrigt på "vår" konfirmands bidrag. Det kom efter skilsmässan och alkolismen. Det tragiska hade inträffat - huvudrollsinnehavaren hade blivit påkörd när hon gick på gatan. Vår konfirmand reste sig. Gick fram på tonårsaktigt klumpigt vis. Tittade ner på den fallna kvinnan och förkunnande lite nonchalant:

"Hon är död"

Sedan var det klart. Hon hade gjort sitt som sjuksyrra i pjäsen och gick tillbaka till sin stol. 

Och sedan sändes hon till Gud och det var på alla sätt en trevlig händelse.