Oj, idag har det varit tryckande varmt! Jag ägnade förmiddagen åt att sitta i trädgården och prata i telefon med Hjortmamman. Vår utflykt blev framflyttad till imorgon. Efter lunch begav jag mig till stan och lyckades hitta två par skor, två t-shirtar och ett par jättesköna leggings. Kraschade på gräsmattan när jag kom hem. Slö, slö, slö.

Grillade kyckling ikväll. Magiskt gott. Men å andra sidan är jag alltid hungrig numera eftersom jag har satt mig själv på diet. Liten promenad i nya träningskläderna på kvällen - såg förmodligen superfånig ut i värsta sportstassen medan Darlingen hade vanliga kläder på sig. Blev inte så lång promenad eftersom jag fick skoskav. Mycket lägligt.

Mitt i Morden i Midsummer dör en skummis upp utanför vårt köksfönster. Han var på väg in mot vår trädgård. En långhårig och ovårdad typ. Jag hade lite visuellt försprång så när han tittade upp satt jag och stirrade mot honom. Kände mig rentav lite skrajsen eftersom han såg lite påverkad ut. Kanske var det den där skumma tjuven som Amelie och Linus berättade om. Han var nog på jakt efter en kompost.

Idag har det varit en molnig men varm idag. Jag är inte så bra på att svettas. Då tycker jag att livet suger och det går obehagliga vågor i skorna. Detta till trots hann jag med en massa ärenden som inkluderade en tur till Landskrona för att handla födelsedagsspriten. Där hann jag ta en tur i stan, äta en korv och prova lite skor. Många butiker var "under renovering" och det kändes lite ödsligt.

På vägen hemåt stannade jag till på Center Syd. Innan jag visste ordet av hade jag köpt träningskläder. Såna som andas. Det är bra om man inte gillar svett. Jag blev så upplivad av mina inköp att jag gav mig på bikiniprovning. Det var obehagligt i början men man vänjer sig. Nu har jag en ny svartrutig bikini. Inte så att jag känner mig vacker och estradaktig men jag är i alla fall skrudad för en varm sommar. Efter några timmar i trädgården inser man att man inte kan ligga där en hel sommar. Man måste överväga stranden. Annars riskerar jag att bli kokt lagom till kräftorna. 

Farmor var på middag på kvällen. Hon hade köpt både födelsedagspresenter (sommartäcken) och blommor. Eftersom jag har beslutat mig för att rensa i mina gamla receptsamlingar tillagas det en del måltider på vinst och förlust. Denna gången blev det lax i något slags sås, stenbitsrom och massor av dill. Till det färskpotatis, sallad och iskallt rosévin. Vi satt ute tills solen gick ner över hustaken (vid åttasnåret). Farmor har blivit en helt annan människa nu när hon inte behöver oroa sig för Syster och Kusin. Plötsligt kan man föra långa diskussioner med henne, hon ler och skrattar och verkar njuta av livet.

Imorgon är det utflykt med Hjortmamman till Vindåkra Gård.

Jag målar möbler. Ska måla ett litet bord jag fått av mina föräldrar, Darlingens skohylla och en byrå som jag köpte på auktion för ett otal år sedan.

Det låter så sommarromantiskt att måla möbler. För att inte tala om hur fint det blir i min fantasti. Verkligheten är apart från fantastin. Möbler har en massa vinklar och vrår. Det ska sandpappras (tråkigt). Grundas (lite tråkigt). Målas två gånger. Torka. Och sedan när man kämplat jättelänge så blåser eländet omkull i sommarblåsten. Flugor fastnar i färgen. Det blir raspigt ytskikt. Man får färg över hela sig eftersom blåsten vispar iväg små färgslirvor.

Mellan målarvarven strök jag, stående i bikini i en av dubbeldörrarna mot trädgården. Kände mig på det hela taget nöjd med arrangemanget tills jag vände mig om och såg en man gå förbi utanför köksfönstret. Han glodde. Och då blev jag alldeles förfärad över hur många som siktat min väl tilltagna ändalykt utan att jag kunnat försvara mig. Hur man nu försvarar sig mot något sådant...  

Försökte intressera mig för en Jan Guillou bok men konstaterade återigen att han har en väldigt manlig författarstil. Putsade ett fönster. Fönsterputsningen är för övrigt ett maratonprojekt som jag försöker sprida ut över en lång period. Det är så många sidor på ett fönster. Och vi har dessutom en massa spröjs som krånglar till det.

Idag ska jag springa en massa ärende. Nästan allt har med kroppensskylning att göra. Skor, vit kofta, träningskläder (!) och bikini (!!). Humöret kommer säkerligen vara på topp framåt kvällningen när Farmor kommer på middag.

För några dagar sedan biföll jag till att åka på utflykt till Smygehuk där det hölls spelmansstämma. Jag var väl inte super begeistrad eftersom jag tycker det är lite nördigt med spelmansmusik. Däremot älskar jag att göra utflykter med mina föräldrar. Det påminner mig om min barndom. Man kör kringelkrokarvägar mot målet, helst på den skånska landsbygden. Om man har tid stannar man lite här och där. Det finns massor av picknickmat, upptäckarlusta och en förmåga att göra nedslag i tillvaron och bara befinna sig där ett tag.

Det blev en magiskt härlig eftermiddag. Anderslövarna deltog också. Och jag upptäckte att jag faktiskt njöt maximalt av att bara vara på den där gräsplätten i Smygehuk. Där solen strilade genom träden, hästarna strosade i hagen, havet luktade tång, musiken kvillrade genom luften och folkdanslagen skuttade omkring på dansgolvet. Store Anderslövaren hade en dagscrush på mig. Han brukar omge sig med en stor integritetssfär men denna gången smög han sin lilla hand i min och ville prata. Så vi spankulerade omkring tillsammans och letade stenar med hål i, filmade sällskapet med vår nya videokamera, tävlingssprang och pratade om ditten och datten.

Vid sextiden bröt vi upp och åkte hemåt. Jag blev levererad hemma hos Darlingen där vi matade honom med överbliven picknickmat, drack resterna av gårdagens champagne och kompletterade med lite öl. Kvällen var ljuvligt oblåsig (äntligen!) och solen sken. Mellan sex och åtta är vår uteplats fantastisk att sitta på. Solen börjar gå ner, luften svalnar av och det är oftast tyst. Märkligt nog eftersom trädgården är pyttepytteliten och man i princip sitter i knäet på grannarna som dinerar.

Födelsedagskrisen är överstånden. Jag erinrade mig för några dagar sedan att detta faktiskt brukar återkomma. Jag var lika känslomässigt upp och ner när jag fyllde 40 år på Mallorca. Kanske har jag något slags omedveten ålderskris. Eller så beror det på att jag innerst inne vill fira min födelsedag men inte fixar uppståndelsen omkring ett arrangemang där jag själv står i centrum. Undrar om man kan få terapi för något som inträffar en gång om året...

Nu har Darlingen återigen begett sig till arbetet och jag har en hel dag till mitt förfogande. Än så länge är jag inte trött på att vara solo men kanske blir jag det i nästa vecka. Idag vet jag inte riktigt vad jag ska göra. Kanske inget. Imorgon ska jag rusa till Systembolaget för att kolla om man kan beställa en prisbelönt gin som tillverkas på Ven, till torsdagens födelsedagsbarn. Hoppas, hoppas för annars kommer jag få bry med att hitta på något nytt...

mamman: TACK för alla dina uppmuntrande och engagerade kommentarer. Jag blir så glad när du tar dig tid att begrunda och kommentera mina inlägg!

Gårdagen blev en fin dag trots allt. Jag hamnade hemma hos mina föräldrar där minsta och mellersta Rosenflickan deltog i firandet.

Firande inleddes med att en Tant hittades i trädgården. Hon frågade om det var här man köpte blommor. För hon ville ha rosor. Förvirring uppstod men mellersta Rosenflickan blev utskickad i trädgården med sax och så fick Tanten peka på de rosor hon ville ha. Inga gula. De var utblommade. Hon ville ha rosor i knopp. Men inte alltför knoppiga. Lagom liksom. Det tog sin lilla tid. Sedan eskorterades Tanten hem till sig och mamma ringde svägerskan - som jobbar inom vården - och frågade om Tanten rymt från något vårdboende. Det hade hon inte. Hon hade faktiskt ingen tillsyn alls mer än en larmklocka. Jag tror att man måste ompröva det beslutet. Mamma hoppas att Tanken inte kommer tillbaka. Hon gillar nämligen också rosor i knopp.

Sedan åt vi lunch. Mamma och pappa hade tagit med sig barnbarnen till Västra Strö 39 och fyndat födelsedagspresenter till mig. Alla tittade förväntasfullt på mig när jag öppnade presenterna och jag blev verkligen superglad. Fick en fräck väska som är handgjord av återvinningsmaterial, en stor och bullig bringare med åtta glas, orkidéstöd i glas , fantastiskt söt kakburk i glas, en bricka som mamma och pappa en gång fick i lysningspresent, två flaskor av mammas krusbärssaft (en raritet) och röd blandsaft och en dörrmatta som mamma vävt av jeanstyg. Sedan åkte vi för att plocka jordgubbar. Solen sken och blåsten skakade om alla träd. Vi åt en massa jordgubbar, plockade 5 liter och blev nällade. Men det gjorde ingenting för det var mysigt att bara göra det. Därefter for vi hemåt, jag blev besjungen och behurrad allt med jag satt och skämdes och blev gråtmild. Vet inte vad som flugit i mig, jag är gråtmild mest hela tiden. Antagligen en olycklig kombo av födelsedag och PMS. När jag kom hem hade Darlingen köpt blommor, en flaska champagne och en cd med Veronica Maggio. Då blev jag gråtig igen och skämdes för att jag blivit arg på honom på morgonen. Sedan gick vi åt på en restaurang på Orten, blev onyktra och kollade på en dokumentär om Michael Jacksons liv. Han dog som bekant igår. Man slås av vilket makalöst liv han haft och vilken betydelse han haft i musiksammanhang. Han är och var en ikon. En märklig sådan men ack så talangfull.

Det försiggår en massa jobbiga tankar i mitt huvud. Det krävs inte så mycket för att jag ska komma i obalans och när jag gör det så tappar jag kontrollen över alla känslor. Allt bubblar och fräser. Då inser jag plötsligt hur känslomässigt det är att vänta på barnbesked. Vad månne bliva när barnbeskedet kommit?! Huvva.

Just nu har jag en hang up på hur vår framtida familj kommer att interagera. Vi har en tydlig målbild över vilken typ av föräldrar vi vill bli. Samtidigt är Darlingen redan förälder till ett barn som i stort sett präglas på sin mamma och hennes värderingar som inte alltid delas av oss. En mamma som curlar och överbeskyddar sin son på ett sätt som känns helt främmande för oss men som givetvis påverkar Bonusen. Dessa två världar ska vi fusionera. Men hur fusionerar man med två barn som i princip lever i två olika familjer - ett barn som har lov när han är hos oss och ett barn som sin vardag hos oss? Hur ska man få två syskon med stor åldersskillnad och drygt 20 mil emellan att verkligen känna sig som syskon? Kommer det överhuvudtaget bli möjligt eller kommer vi att få två små satelliter som kretsar kring oss men inte hänger ihop med varandra? Hur ska vi hantera att vi sätter gränser för vårt gemensamma barn medan Bonusen är van vid helt andra takter?

Jag gör det förmodligen svårare än vad det är. Men det är så här jag hanterar svårigheter - jag slänger upp all oro på bordet och rotar runt. Jag vet att jag kommer att lära mig hantera vad det innebär att ha ett barn i omedelbar närhet och ett som lever långt ifrån min vardag. Men just nu är det jobbigt och jag är rädd att jag ska djupare i sk*ten innan jag är färdig med mig själv. Lika bra att klara av det här innan vi fått barnbesked....

Och nu är jag 42 år. Häpp!

Jag och min svägerska fyller år på samma dag. Vi är födda samma år. Jag avskyr det.

Jag vet att jag är senfärdig med att bestämma mig om hur jag vill fira min födelsedag. I början av veckan bestämde jag mig för att bjuda hem mina föräldrar och min svärmor. Så jag ringde svägerskan för att stämma av att det var ok. Det var helt onödigt. Hon hade nämligen bestämt sig utan att stämma av med mig. Hon hade lagt rabarber på mina föräldrar och bjudit hem dem. Jag var helt enkelt för sent ute. Visst, jag hade inte tänkt bjuda henne men hon har ju egna föräldrar. Varför måste hon ockupera mina? Det är helt absurt. Det är som om jag och Darlingens syster fyllde år samma dag och jag bjöd hem min svärmor utan att vare sig bjuda Syster eller fråga om det var ok.

Nu är jag sur, irriterad och ledsen över att jag - återigen - får stå tillbaka. Av tradition har det alltid varit så. Svägerskan firar sin födelsedag hemma hos sig och jag får hänga på. Men denna gången är jag inte bjuden.

Jag vet att mamma och pappa vill behandla min svägerska som en dotter som men nu känner JAG mig övergiven och offer för rättvisementaliteten. Jag vill inte utsätta dem för en lojalitetskonflikt men jag är ledsen, irriterad och besviken på min svägerska som inte ens kan lyfta luren och stämma av med mig om hur jag tänkt fira min födelsedag. Mamma och pappa ville ta några syskonbarn (som de "passar" eftersom svägerskan och min storebror jobbar) för att fira mig på dagen. Men Darlingen jobbar så jag ville inte det. Dessutom var jag nog lite sur över att komma i andra hand så det blev inget.

I morse kom nästa besvikelse. Darlingen pussade hej då, tog ett steg för att gå men kom antagligen på att jag fyllde år så han vände tillbaka för att gratulera. Det var försent. Jag märkte hans glömska även om han rättade till den hastigt. När jag masade mig ur sängen hoppades jag på att finna åtminstone några blommor från trädgården och en lapp på bordet. Men det fanns ingenting. Jag VET att jag fick min födelsedagspresent för några dagar sedan men någon jävla ordning får det väl ändå vara?

Som om min övergivsenhet inte var nog har jag dessutom retat upp mig på att Darlingen inte brukar se till att Bonusen kommer ihåg min födelsedag. Med lite hjälp brukar Bonusen komma ihåg sin pappa, mamma och Bonuspappa. Men jag kan inte begära att Bonusens mamma ska påminna om min födelsedag när det finns en Darling som är pappa...

Usch. Jag brukar inte bli blödig om min födelsedag. Men i år har allt blivit fel. Jag är förundrad över hur rättvisa kan slå så fel. I sak är det en fin tanke att mina föräldrar behandlar mig och svägerskan lika. Problemet är att rättvisan blir en orättvisa mot mig. Nu blir det jag som inte alls blir firad.

Jag vill dra en filt över huvudet och vakna en annan dag. Fast inte imorgon. Jag har nämligen sagt ja till att gå på nåt slags spelmansstämma med mina föräldrar. Jag var tveksam från början men nu har det blommat ut i något slags trotsighet som beror på att jag känner mig orättvist behandlad och bortglömd.

Blä.

Putsning av ett fönster. Tre vändor till återvinningsstation. Tvätt och vaxning av bil. Systembolaget. Mataffären. 3 maskiner tvätt.

Jag har så mycket att sköta att jag äter lunch stående.

Idag har jag bett Adoptionscentrum ta bort oss från deras väntelistor.

Väntelistorna har precis blivit uppdaterade. Vi går sakteliga framåt men är fortfarande bara på 20:e plats i Etiopien. I Kirgizistan har vi plats 6, men där står det helt stilla i landet.

Jag hade varit förtvivlad om vi inte tecknat avtal med BFA om att adoptera från Taiwan. Det är tröstlöst lite som händer på AC:s väntelistor. Ändå kommer det hem barn.