Jag njuter av att komma hem på kvällarna. Göra mat tillsammans med Darlingen. Krypa ner under filten. Vakna i egen säng. Inte jobba på kvällarna. Det är märkligt hur stort jag uppskattar tristessen efter 3 månader i farten.

Ikväll är det kalas för mellersta Rosenflickan. Hon ska få nagelvårdskit som Darlingen köpt i USA . Hon är mån om sitt utseende på ett ganska tystlåtet och naturligt sätt. Idag kommer jag träffa flickornas mormor. Hon har haft förfärligt ont i sin höft de senaste månaderna. Tyvärr är det sannolikt att hon fått tillbaka cancern som hon kämpade tillbaka för några år sedan. Jag hoppas att så inte är fallet men både hon själv och hennes dotter har arbetat som sjuksköterskor i många år och verkar vara ganska övertygade om vad ontet handlar om. Jag tycker det är svårt att veta vad man ska säga och hur man ska agera. Rent instinktivt vill jag fråga och visa att jag bryr mig men samtidigt vet jag att det inte är ett ämne som lämpar sig för barnaöron och kalasdagar.

Inget nytt på adoptionsfronten. Jag försöker bekämpa att hamna i tröstlöst väntetillstånd eftersom jag vet att jag kommer hamna där tids nog. Så länge jag kan undvika det är det bra. Lättare sagt än gjort. Att det ska vara så infernaliskt svårt att leva i nuet....