Jag följer Taiwan-listan nogsamt. Idag rapporterade en danska att hon fått barnbesked i måndags - en liten, liten flicka på 4 månader. Jag tror också att det finns barnbesked som inte annonserats, dvs. där familjerna väntar på en slutlig matchning. Det måste vara en långsam väntan. Där hamnar kanske vi också.

Vi har inte hört något alls. Det är inte så förvånande med tanke på att det kan ta flera månader. Eller bara några dagar.  Ibland fantasierar jag om var jag kommer att befinna mig när jag får reda på att jag har blivit mamma. Jag hoppas att det är en någorlunda lugn miljö - inte en tjänsteresa eller nåt sånt.

Imorgon ska jag till Stockholm över dagen. Jag tror inte att någon ringer. Men man kan ju alltid hoppas.

Födelsedagsfirande för mellersta Rosenflickan gick bra. Presenten blev mycket uppskattad och det filades blanka naglar på alla gästerna. I paketet fanns en mirakelfil som man kan fila med ovanpå naglarna så att de ser lackade ut. Det filades så till den milda grad att vi var tvugna att säga till flickebarnet att man kanske inte ska fila så frenetisk om man vill ha kvar några naglar....

Jag pratade mycket med min svägerska mamma. Hon mår inte bra och förbereder sig på det värsta. Hon gladdes åt att vi nu äntligen väntar barnbesked. Över hela kvällen vilade ett skimmer av avsked. Det var inget vi talade om men jag fick definitivt känslan av att svägerskans mamma tog adjö. Idag var hon på sjukhuset för att få veta vad hon lider av. Jag vet inte hur det har gått. Igår fanns ingen diagnos men svägerskans mamma säger att hon vet, att hon känner på sig. När vi skulle kramas adjö så var det innerligare än vanligt och jag stod med en klump i halsen. Jag kan inte föreställa mig att det var sista gången vi sågs men svägerskans mamma verkar ställa in sig på det. Det känns förfärligt.