Det blåser rysansvärt mycket. Sådär så man inte vill vara ute. Sådär så jag står med näsan tryckt mot fönstret och ojar mig i tanken för mina stackars växter som slås till marken.

På årets blåsigaste dag bestämde jag mig för att flytta ut från mitt gamla kontor och in på mitt nya. Mycket papper blir det när man inte kan förmå sig själv att slänga "bra-att-ha-saker".

Vid Torson satt jag en stund i bilen och funderade på hur jag skulle slippa gå ut. Medan jag gjorde det betraktade jag en skock med ca 5-åring som stod och kurade i vinden. Torson skapar ett väderfenomen som inkluderar kastvindar vid högre vindhastigheter. Det har faktiskt hänt att små hundar flugit till väders och endast nedkommit på jorden igen tack vare sitt koppel. Peruker har singlat omkring i kastvindarna. För övrigt är det ALDRIG lönt att föna sig fin - Torsovinden ser till att du får en alldeles speciell look. 

Hur som helst.

Barnskaran kom varken fram eller tillbaka. Uppenbarligen hade de tagit sikte på Torson men de vågade inte gå närmare för ungarnas ben fladdrade betänkligt i den starka vinden. De två vuxna som höll samman barnskocken hukade i vinden och såg inte så morska ut. 

Plötsligt kom två rejält biffiga killar utspringande från Torson. De sprang hjältemodigt bort mot barnskaran. De tog resolut varsit barn i vardera hand och drog in dem i säkerheten på Torson. En stunds vardagsdramatik med vardagshjältar. Jag blev nästan lite rörd. De små liven blickade upp mot de stora killarna medan deras ben fladdrade och det såg ut som barnen gick på luft. Några millimeter till så hade alla barnen vetat hur det kändes att vara Karlsson på Taket. 

Sedan var det min tur. Det var ingen som kom till undsättning. Jag fick vara glad för varenda kilo jag har. Man flyger inte till vardags hipp som happ när man är rejält utrustad både här och där. Synd, för jag hade gärna provat på lite Karlsson på Taket-flyg.