Igår var Farmor på middag. Hon kom med presenter till Bonusen och finfina vinet till de vuxna. Jag hade lovat att jag skulle köra henne hem men blev befriad från uppdraget - hon skulle ta taxi istället. Ganska skönt med tanke på att det blev sent innan hon åkte hem. Vi åt en jättegod kyckling med champinjonsås, nypotatis och knippemorötter med persilja. Både Bonusen och Farmor åt så de storknade. Det gillar jag.

För några dagar sedan försökte vi känna Bonusen på pulsen angående hans känslor inför att få två syskon på en gång. Det gick bra en stund även om han visade tydligt att han inte ville prata om det. Han fick mycket att "göra" och började prata om annat. Vi är lite oroade över dessa signalerna och vet inte riktigt vad vi ska göra. Vi kan ju inte tvinga honom att prata samtidigt som vi måste försöka förstå vad som oroar honom. Tydligen har hans mamma börjat pratat om att det kan vara tvillingar trots att bara ett hjärta synts vid kontroller. Orsaken till detta är att hon blivit rund om magen mycket snabbare än vid sin första graviditet. Jag tror den här tvillinggrejen blev lite för mycket för Bonusen. Han har nämligen börjat oroa sig för var alla ska bo i det nya huset som de ska flytta in i augusti. Han har räknat ut att det inte finns tillräckligt med rum för alla när hans bonussyster (8 år) också kommer (pratas om att hon ska bo här i ett år). Det finns rum i källaren. Där är det mörkt och läskigt enligt Bonusen. Och där vill han inte bo. Och som äldste pojke är han förmodligen rädd för att han ska få flytta ner i källaren när alla barnen kommit.

Vi pratar inte så mycket om vår egen adoption. Det är inte så mycket att säga just nu. Vi vet inget. Vi hör inget. Vi pratar mer om bebisen som finns i Bonusens mammas mage. Kanske är det enklare att förhålla sig till för Bonusen. Det är verkligt och påtagligt medan vårt barn än så länge är en "pappersprodukt". Förmodligen är vårt "prat" om bebisen och syskon en promille av allt prat som sker när Bonusen är hos sin mamma. Jag tror att ALLT kretsar kring bebisen. Det är inte så lätt att förhålla sig till för en 11-åring och när alla pratar om vilken stor förändring det kommer bli så är det såklart svårt att hantera. 

Igår berättade vi för Farmor om bebisen. Hon blev nästintill chockad och jag ångrade att vi uppmuntrade Bonusen att berätta om bebisen och nya huset. Men ändå är det viktigt att hon är informerad så att hon vet vad som sker i sitt barnbarns liv och hur det kanske kommer att påverka honom. Hon är emellertid inte alltid så taktfull. Inte denna gången heller. Det kommer ut den ena grodan efter den andra i stil med: 

"Men hon ville ju inte ha fler barn efter den förfärliga förlossningen"

"Så rörigt det är på den sidan av familjen - vi har det så lugnt och bra" (vilket för övrigt inte alls stämmer om man ser på Systers eskapader)

Uhuuuu... jag tycker allt blev så himla rörigt. Jag brukar inte eftersträva fokus på mig själv men denna gången känns det som om vår adoption blivit underordnad Bonusens mammas graviditet. Det stör mig. Jag är nog rädd förr att barnen graderas och att vårt barn hamnar i skuggan av ett barn som egentligen inte ingår i VÅR närmaste familj.