Jag och min svägerska fyller år på samma dag. Vi är födda samma år. Jag avskyr det.

Jag vet att jag är senfärdig med att bestämma mig om hur jag vill fira min födelsedag. I början av veckan bestämde jag mig för att bjuda hem mina föräldrar och min svärmor. Så jag ringde svägerskan för att stämma av att det var ok. Det var helt onödigt. Hon hade nämligen bestämt sig utan att stämma av med mig. Hon hade lagt rabarber på mina föräldrar och bjudit hem dem. Jag var helt enkelt för sent ute. Visst, jag hade inte tänkt bjuda henne men hon har ju egna föräldrar. Varför måste hon ockupera mina? Det är helt absurt. Det är som om jag och Darlingens syster fyllde år samma dag och jag bjöd hem min svärmor utan att vare sig bjuda Syster eller fråga om det var ok.

Nu är jag sur, irriterad och ledsen över att jag - återigen - får stå tillbaka. Av tradition har det alltid varit så. Svägerskan firar sin födelsedag hemma hos sig och jag får hänga på. Men denna gången är jag inte bjuden.

Jag vet att mamma och pappa vill behandla min svägerska som en dotter som men nu känner JAG mig övergiven och offer för rättvisementaliteten. Jag vill inte utsätta dem för en lojalitetskonflikt men jag är ledsen, irriterad och besviken på min svägerska som inte ens kan lyfta luren och stämma av med mig om hur jag tänkt fira min födelsedag. Mamma och pappa ville ta några syskonbarn (som de "passar" eftersom svägerskan och min storebror jobbar) för att fira mig på dagen. Men Darlingen jobbar så jag ville inte det. Dessutom var jag nog lite sur över att komma i andra hand så det blev inget.

I morse kom nästa besvikelse. Darlingen pussade hej då, tog ett steg för att gå men kom antagligen på att jag fyllde år så han vände tillbaka för att gratulera. Det var försent. Jag märkte hans glömska även om han rättade till den hastigt. När jag masade mig ur sängen hoppades jag på att finna åtminstone några blommor från trädgården och en lapp på bordet. Men det fanns ingenting. Jag VET att jag fick min födelsedagspresent för några dagar sedan men någon jävla ordning får det väl ändå vara?

Som om min övergivsenhet inte var nog har jag dessutom retat upp mig på att Darlingen inte brukar se till att Bonusen kommer ihåg min födelsedag. Med lite hjälp brukar Bonusen komma ihåg sin pappa, mamma och Bonuspappa. Men jag kan inte begära att Bonusens mamma ska påminna om min födelsedag när det finns en Darling som är pappa...

Usch. Jag brukar inte bli blödig om min födelsedag. Men i år har allt blivit fel. Jag är förundrad över hur rättvisa kan slå så fel. I sak är det en fin tanke att mina föräldrar behandlar mig och svägerskan lika. Problemet är att rättvisan blir en orättvisa mot mig. Nu blir det jag som inte alls blir firad.

Jag vill dra en filt över huvudet och vakna en annan dag. Fast inte imorgon. Jag har nämligen sagt ja till att gå på nåt slags spelmansstämma med mina föräldrar. Jag var tveksam från början men nu har det blommat ut i något slags trotsighet som beror på att jag känner mig orättvist behandlad och bortglömd.

Blä.