Gårdagen blev en fin dag trots allt. Jag hamnade hemma hos mina föräldrar där minsta och mellersta Rosenflickan deltog i firandet.

Firande inleddes med att en Tant hittades i trädgården. Hon frågade om det var här man köpte blommor. För hon ville ha rosor. Förvirring uppstod men mellersta Rosenflickan blev utskickad i trädgården med sax och så fick Tanten peka på de rosor hon ville ha. Inga gula. De var utblommade. Hon ville ha rosor i knopp. Men inte alltför knoppiga. Lagom liksom. Det tog sin lilla tid. Sedan eskorterades Tanten hem till sig och mamma ringde svägerskan - som jobbar inom vården - och frågade om Tanten rymt från något vårdboende. Det hade hon inte. Hon hade faktiskt ingen tillsyn alls mer än en larmklocka. Jag tror att man måste ompröva det beslutet. Mamma hoppas att Tanken inte kommer tillbaka. Hon gillar nämligen också rosor i knopp.

Sedan åt vi lunch. Mamma och pappa hade tagit med sig barnbarnen till Västra Strö 39 och fyndat födelsedagspresenter till mig. Alla tittade förväntasfullt på mig när jag öppnade presenterna och jag blev verkligen superglad. Fick en fräck väska som är handgjord av återvinningsmaterial, en stor och bullig bringare med åtta glas, orkidéstöd i glas , fantastiskt söt kakburk i glas, en bricka som mamma och pappa en gång fick i lysningspresent, två flaskor av mammas krusbärssaft (en raritet) och röd blandsaft och en dörrmatta som mamma vävt av jeanstyg. Sedan åkte vi för att plocka jordgubbar. Solen sken och blåsten skakade om alla träd. Vi åt en massa jordgubbar, plockade 5 liter och blev nällade. Men det gjorde ingenting för det var mysigt att bara göra det. Därefter for vi hemåt, jag blev besjungen och behurrad allt med jag satt och skämdes och blev gråtmild. Vet inte vad som flugit i mig, jag är gråtmild mest hela tiden. Antagligen en olycklig kombo av födelsedag och PMS. När jag kom hem hade Darlingen köpt blommor, en flaska champagne och en cd med Veronica Maggio. Då blev jag gråtig igen och skämdes för att jag blivit arg på honom på morgonen. Sedan gick vi åt på en restaurang på Orten, blev onyktra och kollade på en dokumentär om Michael Jacksons liv. Han dog som bekant igår. Man slås av vilket makalöst liv han haft och vilken betydelse han haft i musiksammanhang. Han är och var en ikon. En märklig sådan men ack så talangfull.

Det försiggår en massa jobbiga tankar i mitt huvud. Det krävs inte så mycket för att jag ska komma i obalans och när jag gör det så tappar jag kontrollen över alla känslor. Allt bubblar och fräser. Då inser jag plötsligt hur känslomässigt det är att vänta på barnbesked. Vad månne bliva när barnbeskedet kommit?! Huvva.

Just nu har jag en hang up på hur vår framtida familj kommer att interagera. Vi har en tydlig målbild över vilken typ av föräldrar vi vill bli. Samtidigt är Darlingen redan förälder till ett barn som i stort sett präglas på sin mamma och hennes värderingar som inte alltid delas av oss. En mamma som curlar och överbeskyddar sin son på ett sätt som känns helt främmande för oss men som givetvis påverkar Bonusen. Dessa två världar ska vi fusionera. Men hur fusionerar man med två barn som i princip lever i två olika familjer - ett barn som har lov när han är hos oss och ett barn som sin vardag hos oss? Hur ska man få två syskon med stor åldersskillnad och drygt 20 mil emellan att verkligen känna sig som syskon? Kommer det överhuvudtaget bli möjligt eller kommer vi att få två små satelliter som kretsar kring oss men inte hänger ihop med varandra? Hur ska vi hantera att vi sätter gränser för vårt gemensamma barn medan Bonusen är van vid helt andra takter?

Jag gör det förmodligen svårare än vad det är. Men det är så här jag hanterar svårigheter - jag slänger upp all oro på bordet och rotar runt. Jag vet att jag kommer att lära mig hantera vad det innebär att ha ett barn i omedelbar närhet och ett som lever långt ifrån min vardag. Men just nu är det jobbigt och jag är rädd att jag ska djupare i sk*ten innan jag är färdig med mig själv. Lika bra att klara av det här innan vi fått barnbesked....

Och nu är jag 42 år. Häpp!