Det blåser rysansvärt mycket. Sådär så man inte vill vara ute. Sådär så jag står med näsan tryckt mot fönstret och ojar mig i tanken för mina stackars växter som slås till marken.

På årets blåsigaste dag bestämde jag mig för att flytta ut från mitt gamla kontor och in på mitt nya. Mycket papper blir det när man inte kan förmå sig själv att slänga "bra-att-ha-saker".

Vid Torson satt jag en stund i bilen och funderade på hur jag skulle slippa gå ut. Medan jag gjorde det betraktade jag en skock med ca 5-åring som stod och kurade i vinden. Torson skapar ett väderfenomen som inkluderar kastvindar vid högre vindhastigheter. Det har faktiskt hänt att små hundar flugit till väders och endast nedkommit på jorden igen tack vare sitt koppel. Peruker har singlat omkring i kastvindarna. För övrigt är det ALDRIG lönt att föna sig fin - Torsovinden ser till att du får en alldeles speciell look. 

Hur som helst.

Barnskaran kom varken fram eller tillbaka. Uppenbarligen hade de tagit sikte på Torson men de vågade inte gå närmare för ungarnas ben fladdrade betänkligt i den starka vinden. De två vuxna som höll samman barnskocken hukade i vinden och såg inte så morska ut. 

Plötsligt kom två rejält biffiga killar utspringande från Torson. De sprang hjältemodigt bort mot barnskaran. De tog resolut varsit barn i vardera hand och drog in dem i säkerheten på Torson. En stunds vardagsdramatik med vardagshjältar. Jag blev nästan lite rörd. De små liven blickade upp mot de stora killarna medan deras ben fladdrade och det såg ut som barnen gick på luft. Några millimeter till så hade alla barnen vetat hur det kändes att vara Karlsson på Taket. 

Sedan var det min tur. Det var ingen som kom till undsättning. Jag fick vara glad för varenda kilo jag har. Man flyger inte till vardags hipp som happ när man är rejält utrustad både här och där. Synd, för jag hade gärna provat på lite Karlsson på Taket-flyg.

Darlingen har varit på uppdrag idag. Han har införskaffat en styck liten och behändig videokamera. Första testinspelningen har gjorts och jag kan konstatera att jag har en massa trick och konstiga ljud för mig. Kändes sådär. Man får väl vänja sig.

Nu ska vi ägna sommaren åt att övningsfilma allt och alla inför det stora elddopet att filma i Taiwan.

Själv har jag varit i Stockholm idag. Ringde hem till Darlingen från Bromma och meddelade att jag faktiskt tycker att det där barnbesked ska komma ögonaböj. Jag kommer att få en jobbig höst med många resor och det hade onekligen varit skönt att veta att det fanns en ände och att i den änden väntade en liten Batting.

Med andra ord har ingen ringt idag heller. Det kommer att bli ganska drygt om jag fortsätter förvänta mig Samtalet varje dag. Jag måste ha en ny strategi. Men den snyter man inte fram sådär huxflux. Lobotomi?

Och svägerskans mamma har cancer. Än vet jag inte vilken sorts cancer det är och hur illa det står till. Jag hoppas så innerligt att man kan få bukt på det och att vi får behålla henne ett tag till. Livet är så orättvist. 

Jag följer Taiwan-listan nogsamt. Idag rapporterade en danska att hon fått barnbesked i måndags - en liten, liten flicka på 4 månader. Jag tror också att det finns barnbesked som inte annonserats, dvs. där familjerna väntar på en slutlig matchning. Det måste vara en långsam väntan. Där hamnar kanske vi också.

Vi har inte hört något alls. Det är inte så förvånande med tanke på att det kan ta flera månader. Eller bara några dagar.  Ibland fantasierar jag om var jag kommer att befinna mig när jag får reda på att jag har blivit mamma. Jag hoppas att det är en någorlunda lugn miljö - inte en tjänsteresa eller nåt sånt.

Imorgon ska jag till Stockholm över dagen. Jag tror inte att någon ringer. Men man kan ju alltid hoppas.

Födelsedagsfirande för mellersta Rosenflickan gick bra. Presenten blev mycket uppskattad och det filades blanka naglar på alla gästerna. I paketet fanns en mirakelfil som man kan fila med ovanpå naglarna så att de ser lackade ut. Det filades så till den milda grad att vi var tvugna att säga till flickebarnet att man kanske inte ska fila så frenetisk om man vill ha kvar några naglar....

Jag pratade mycket med min svägerska mamma. Hon mår inte bra och förbereder sig på det värsta. Hon gladdes åt att vi nu äntligen väntar barnbesked. Över hela kvällen vilade ett skimmer av avsked. Det var inget vi talade om men jag fick definitivt känslan av att svägerskans mamma tog adjö. Idag var hon på sjukhuset för att få veta vad hon lider av. Jag vet inte hur det har gått. Igår fanns ingen diagnos men svägerskans mamma säger att hon vet, att hon känner på sig. När vi skulle kramas adjö så var det innerligare än vanligt och jag stod med en klump i halsen. Jag kan inte föreställa mig att det var sista gången vi sågs men svägerskans mamma verkar ställa in sig på det. Det känns förfärligt.

Jag njuter av att komma hem på kvällarna. Göra mat tillsammans med Darlingen. Krypa ner under filten. Vakna i egen säng. Inte jobba på kvällarna. Det är märkligt hur stort jag uppskattar tristessen efter 3 månader i farten.

Ikväll är det kalas för mellersta Rosenflickan. Hon ska få nagelvårdskit som Darlingen köpt i USA . Hon är mån om sitt utseende på ett ganska tystlåtet och naturligt sätt. Idag kommer jag träffa flickornas mormor. Hon har haft förfärligt ont i sin höft de senaste månaderna. Tyvärr är det sannolikt att hon fått tillbaka cancern som hon kämpade tillbaka för några år sedan. Jag hoppas att så inte är fallet men både hon själv och hennes dotter har arbetat som sjuksköterskor i många år och verkar vara ganska övertygade om vad ontet handlar om. Jag tycker det är svårt att veta vad man ska säga och hur man ska agera. Rent instinktivt vill jag fråga och visa att jag bryr mig men samtidigt vet jag att det inte är ett ämne som lämpar sig för barnaöron och kalasdagar.

Inget nytt på adoptionsfronten. Jag försöker bekämpa att hamna i tröstlöst väntetillstånd eftersom jag vet att jag kommer hamna där tids nog. Så länge jag kan undvika det är det bra. Lättare sagt än gjort. Att det ska vara så infernaliskt svårt att leva i nuet....  

Det är två veckor kvar till ledigheten och varenda cell i kroppen skriker efter ledighet trots helgen. Jag vet att jag har två lugna veckor framför mig på jobbet men det hjälper inte. Jag vill bara inte. Hela kroppen har trögat till sig och jag känner mig som om jag vacklar mot målet efter ett maraton. 

Jag vet orsaken till dagens olust beror på men det hjälper föga att tänka på att det är över inom en vecka.

Gårdagen var skön och vilsam. Vi har så smått börjat pratat om hur man ska sysselsätta en 4-åring på ett plan i närmare ett dygn. I synnerhet när man inte har gemensamt språk och inte känner varandra så väl. Pussel, pennor och block, bärbar dvd (låna Bonusens?) med taiwanesiska tecknade filmer, pekböcker. Min bästa gren är inte långresor. Jag blir trött och uppsvälld om benen. Darlingen har börjat oroa sig för resan till Taiwan trots att vi inte ens fått barn ännu. Han vet att jag inte är så lätt att tas med på långresor - gnällig, uppskruvad och nervös, uppsvullen, pipig, migränig (varför kommer det alltid när man reser?!). Och hemfärden med samma förfärliga människa (jag alltså) och en liten Batting som vi precis träffat och fått i våra armar. Måtte jag få en massa mammahormoner som innebär att jag skjuter bort mina egna besvär och gaskar upp mig.

Men först kanske det där Samtalet ska komma...

Nu ska vi klä oss fint och gå iväg för att utöva vår makt. Vi ska rösta i EU-valet. Vi har velat hit och dit om vi ska rösta men i grund och botten har vi nog hela tiden vetat att vi vill säga vad vi tycker. Därför har det varit ett rejält problem att inte exakt veta VAD vi tycker och VILKET parti som tycker det vi inte vet att vi tycker.

Vi har gjort vissa ansträngningar för att komma till tals med vårt innersta. Häromkvällen tittade vi på EU-debatten i TV. Och idag har vi tagit till ett helt nytt grepp - en webb-test via www.aftonbladet.se

Nu vet vi. Och nu ska vi gå och säga vad vi vet och tycker. Och det blir inte Piratpartiet eller Sverigedemokraterna.

Idag ringde Bonusens mamma. Hon är gravid i 13:e veckan. Samtidigt meddelades det att de köpt hus. Det är storligen förvånande att Bonusens mamma nu är gravid. Hon har alltid varit mycket snabb på att berätta att det är Darlingen som får ta på sig ansvaret för syskon till Bonusen. Hon har inte varit det minsta intresserad av att återuppleva småbarnsåren. Nu har hon tydligen kommit på andra tankar... Och en liten dj*vel sitter på min axel och flinar lite och säger: "Är du förvånad, hon härmar ju dig i allt annat så varför inte i familjeavseendet också?". Hur som helst är hon i samma ålder som jag så det är ju förenat med vissa risker att bli gravid. Det ska således göras ett fostervattensprov. Jag hoppas att det går bra och att det föds en frisk liten krabat.

Bonusen hade - enligt sin mamma - varit väldans orolig för om jag skulle bli ledsen eftersom jag inte kan få barn. Jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till detta. Kanske ska jag börja använda barnanpassade metaforen "jag väntar barn i hjärtat och din mamma väntar barn i magen" för att han ska förstå att jag är lika glad för mitt framtida barn som fötts av en annan mamma i Taiwan som hans mamma är glad för sitt framtida barn som hon föder själv. Men jag tror faktiskt att Bonusens mamma förstärker sin sons oro. Hon har en tendens att använda honom för sina egna känslomässiga syften. Tillskriver honom sådant som hon själv känner för att göra det legitimt. Jag blev nog mest misstänksam över detta när Bonusens mamma sa att Bonusen bett henne ringa Darlingen för att berätta eftersom han själv inte ville göra mig ledsen. Hm... är verkligen 11-åringar så strukturerade och empatiska?

När jag tänker på Bonusens släktkonstellationer blir jag alldeles matt. Jag försökte mig på att göra ett hastigt familjeträd för Bonusen men pappret räckte inte till. Jag ska göra ett nytt försök i sommar tillsammans med Bonusen. Tror att det är viktigt att sätta honom i mitten och utgå från honom när man skapar hans familjeträd. Förhoppningsvis kommer Bonusen definiera sin spretiga familj med känslomässiga band istället för biologiska band. Jag känner en svag oro för att Bonusens mamma ska uttrycka sig slarvigt om "riktigt" syskon kontra adoptivsyskon. Samtidigt har Bonusens mammas pojkvän en dotter som bor i ett Land på andra sidan jordklotet vilket förhoppningsvis minskar risken för felsägningar.

Måtte Bonusen klara allt som händer runt omkring honom. Han har varit i ensamt majestät i 11 år. Nu kommer han inom loppet av 1-1.5 år få två syskon. En liten liten och en liten modell större. Det vore inte helt förvånande om han hamnar i något slags existensiell  kris. Jag önskar att vi kunde förbereda oss på detta och jag har funderat på om det finns någon man kan fråga. Bonusen får en familj som inte kommer likna många andras. Halvsyskon, adoptivsyskon och styvfarssyskon. Jisses - det är verkligen annorlunda...  

Det är faktiskt ganska rörigt både på Darlingens och Bonusens mammas familjesida. Det är skilsmässor, vårdnadstvister, nya barn i nya familjer, barn som bor på andra sidan jordklotet. Det är bara min familj som är intakt och konstant. Så märkligt livet kan vara.

Och mitt i stormens öga står Bonusen.