Så kom vi iväg till Ven. Jag var inte riktigt kurant men försökte tappert (sa Darlingen åtminstone) bortse från det. Ven är vackert. Vi cyklade runt västra ön i långsam takt, stannade lite här och där. Åt vår medhavda frukost och mådde hyfsat bra.

Efter att ha cyklat runt halva ön, besökt spritfabriken och ätit lunch på Tuna Korg sunkade jag ihop. Som om någon stack en nål i ballongen. Så vi fick avbryta utflyktandet och bestämde oss för att åka hem. Jag blev snabbt ganska risig. Hostade skrälligt och snöt mig otaliga gånger. Det var faktiskt så illa att folk runt omkring oss flyttade på sig. Jag var stämplad som svininfluensan personifierade. Inte alls behagligt.

Dagens planering innehöll en tripp till Ven. Det blev inget. En kombination av lämpliga Ven-vindar, sol, en missad färja och begränsat antal cyklar för uthyrning innebar att vi avstod. Inte ett helt lätt beslut när man såg Bonusens besvikelse. För att kompensera köpte vi biljett till en annan dag.

Istället styrde vi kosan mot Nimis och Arx. Bonusen - som verkligen var deppig - tinade ganska snabbt upp när jag berättade om konstverken, den märklige konstnären, landet Ladonia, Kullaberg, farliga klippor och konstiga grottor, numrerade stenar i Arx:en.

Styrkta av en lunch på bedårande Rut på Skäret gav vi oss i kast med klättringen ner mot Nimis. Det var mycket längre än jag trott men när jag såg skröpliga tanter med käpp och småungar skutta ner som bergsgetter kunde jag inte vara sämre. Min klättring såg måhända bättre ut än den kändes...

Nimis och Arx överträffade alla våra förväntningar. Bonusen var begeistrad. Vi letade snäckor, siffror, konstigheter och stillnade på de stora stenarna vid det mäktiga havet. Plötsligt genljöd luften av distinkta spikslag. Jojemän, självaste konstnären meddelade sin ankomst. Bonusen blev faktiskt så tagen av hela situationen att han tog 50 kr av egna pengar för att sponsa 5 spik. Som tack fick man välja några vykort med konstnärens autograf. Jag vet inte om jag ska roas eller oroas av hur Bonusen väljer att spendera sina pengar :-)

Klättringen uppför blev en pärs. Jag var inte alls i form för uppförsklättring. Huvudet dunkade oroväckande. Svetten lackade och benen mattades emellanåt. Nu såg det måhända inte alls bättre ut det kändes. Det kändes förfärligt och jag lät som värsta blåsbälgen. Men en glass senare var jag ändå redo att utforska självaste fyren på Kullen. 

Kullen lämnade inte heller oss oberörda. Naturen är mäktig. Grottorna är många. Klipporna ännu flera. Bonusen ville prompt studsa ner för att använda klätterrepet, som vi såg från utkikspunkten, för att hamna "gudvetvar". Antagligen i någon grotta. Jag har börjat uppvisa tydliga symptom på medelålder; jag oroar mig för att inte kunna komma upp igen. Att repet ska gå av. Att vi halkar på hala klippor. Att vi hamnar i Kullens olycksstatistik. Hojtar kärringaktigt när Bonusen kliver på klipporna där det ser ut som han försvinner i tomma intet. Sedan upprepar jag hela pinsamheten med Darlingen.

Vår provtur till Kullen gav mersmak. Vi har bestämt oss för att åka dit på en heldagsutflykt någon gång. Kanske nästa sommar. Med eller utan Batting. Jag vill inte ens tänka på vilka hönsigheter som kommer slippra ut från denna munnen då....

Trädgårdsfesten gick av stapeln igår. Vårt partytält blåste iväg innan det ens var monterat men det gjorde inte så mycket. Blåsten mojnade och det blev hyfsat skönt att sitta i trädgården även utan partytält. Maten blev väldigt uppskattad och barnen - som inte träffat varandra förut - kom bra överens. De spelade kubb, brännboll, kastade pil, spelade spel, lekte dunkgömme. Till ungarnas stora förvåning och glädje deltog jag och mina svägerskor i dunkgömmet. Det gick inget vidare för mig men mina svägerskor var små nog att gömma sig bakom två skottkärror (!). 

Farmor, som inte har någon större fallenhet för stora folksamlingar, visade sig från sin minst bedårande sida. Min mamma försökte få Farmor att sitta vid hennes bord. Det hade hon inget för. Farmor var svårflirtad och satt en stund, tog sedan sin tallrik och flyttade till nästa bord där dottern och svärsonen satt. Väl där förkunnade hon att hon kände sig utanför när hon var omgärdad av min familj. Sedan lyckades hon raskt göra sina barn förbannade och genera svärsonen i samma andetag. När hon inte trodde Darlingen hörde baktalade hon honom genom att säga till sin svärson att han var så snygg utan skägg till skillnad från hennes son som ser ut som en igelkotte i sin nya skepparkrans. Det var bara ett problem; hennes svärson brukar ha skepparkrans han också...  Slutligen toppade hon sin sociala succé med att säga till sina barn att hon inte skulle finnas kvar i så många år till så de skulle snart slippa henne.

Vad göra med en människa som verkar vilja göra det svårt för sig själv och som trivs i martyrskap? Hon ser till att förolämpa folk och surar sedan när hon får en reaktion på sitt eget beteende. Hon verkar inte vilja inse att det enda vi vill är att hon ska må bra, trivas med oss och våra familjer och bete sig som folk gör mest. Jag börjar se ett mönster där Farmor är besvärligare att tas med när Syster är med. Något i deras energier funkar inte. När vi träffar Farmor på tumanhand eller tillsammans med mina föräldrar går det bra. Jag vet ärligt talat inte vad jag ska göra. Jag förundras över att man inte kan hålla sams i släkten, att man baktalar varandra, grälar öppet eller surar sig igenom fester. Det är så fjärran den uppfostran jag har fått. 

Vi förbereder inför morgondagens trädgårdsfest. Jag är i köket och Darlingen i trädgården. Bonusen leker med Hjortpojken. Allt i harmoni.

Men så var det inte i morse. Vi blev ovänner. Jag sunkade ihop över arbetsfördelningen. Jag känner mig som en mat-, organisations- och städrobot vissa dagar. Faktiskt de flesta. Darlingen hjälper till om jag ber honom. Förvisso utan att knota men jag skulle önska att jag slapp vara familjens VD. Visst - Darlingen är jätteduktig i trädgården men även jag arbetar i trädgården när jag hinner. Planterar, drar ogräs, flyttar växter, vattnar, gödslar, borstar och putsar fönster. 

Darlingen, i likhet med många andra män, har noll, zero, zipp simultankapacitet. Han tänker på en sak i taget. Han gör en sak i taget. Det övriga lämnas utan åtgärd. Därför springer jag som en tok emellanåt för att hinna handla mat, förbereda 20 personers kalas, städa, bädda, hämta dricka, koka kaffe, tänka ut två mål mat, fixa fika, ha koll på Bonusen. Bonusen klarar sig i och för sig bra på egen hand men man måste ibland påminna honom om saker. Häromdagen tänkte Darlingen på plattsättning när Bonusen cyklade till Hjortpojken. Därför glömde han att påminna att han skulle ringa när han kom fram. Inte heller upptäckte han att Bonusen inte ringde. Inte förrän 1,5 timme senare - när Bonusen själv kom på att han borde ringa - blev jag varse om att vi hade noll koll ett tag. Eller som igår. Det kom ett riktigt slagregn. Jag städade inomhus och rusade runt för att stänga fönster. Jag tänkte på trädgårdsdynorna men hoppades att Darlingentog in dem. Det gjorde han inte. Han stod och skulade under carporten. Jag rusade ut för att samla ihop dem och DÅ kom han på att de borde tas in. 

Jag vill slippa övervaka. Vara den som delar ut order. Den som administrerar och organiserar. Det är ok till en viss punkt men när det blir alltför mycket slagsida blir jag frustrerad. Jag vill inte vara de små och självklara tingens övervakare. Till råga på allt beundrar alla hans trädgårdsarbete medan allt jag gör är osynligt. Jag utför hygienfaktorer - sånt som bara ska funka men som tar mängder av tid. Det ska medges att jag är lite stressad när vi ska ha stora fester. Jag vill nämligen inte fastna i köket utan kunna umgås och delta i festen. 

Vår ovänskap gick över efter en timme och nu råder återigen harmoni. Vi brukar inte härda ut som ovänner mer än högst en timme. Nu jobbar vi på med samma ansvarsfördelning som tidigare men vi försöker visa mer hänsyn till varandra. Darlingen tömde till exempel en maskin tvätt på eget initiativ alldeles nyss och banne mig... han kom faktiskt in för att höra om han skulle hjälpa till med lunchen. Jag sjasade ut honom igen - det räcker med att han frågor för att jag inte ska känna mig så tagen för given. Och han är faktiskt ganska söt i sin skepparkrans. Fast stickig.  

Bonusens mamma ringde precis. Bonusen berättade själv att han ville stanna hos oss längre. Vi hörde att det blev lite diskussion men Bonusen argumenterade väl. Det är en ny sida hos honom, att stå emot sin mamma. Måhända är det nyttigt för honom att vara ifrån henne då och då. Vi har förstått att de sliter rätt hårt på varandra emellanåt. Ordet "obstinat" är vanligt förekommande när hon beskriver hur sonen beter sig i vardagen. Vi ser inget av den sidan men å andra sidan är det ju alltid lov eller helg när vi träffas - vi har tid, alla är lediga och det finns inte så mycket krav, läxor eller tider att passa.

När Darlingen tog över samtalet var återresan till mamman egentligen redan löst. Och tågresande har också löst sig! Hon erkände att hon förmodligen var en hönsmamma som tyckte att han var för liten. Några av hennes argument idag har Bonusen kopierat och framfört tidigare när vi pratat om att åka tåg: "Det kan finns obehagliga människor på tåget" och "Det är lång tid för honom att sitta på ett tåg ensam".  Men Darlingen argumenterade väl, speciellt om att tågåkandet måste komma igång innan syskonen anländer, så att Bonusen inte förknippar tågåkandet med förändringen. Hon har visserligen fortfarande för sig att hon kanske ska skjutsa/hämta på halva vägen men det är hennes problem. Jag tror att Bonusen kommer klara det galant och att hon snart kommer över sina farhågor och rädslor.

Såklart är det svårt att släppa taget om sin lille pojke. Men små pojkar blir stora pojkar och man måste hänga med i svängarna.

Jag är lättad. Nu hoppas vi att vi slipper fler diskussioner. Jag tror dock att vi får vara beredda på bakslag någon gång. Jag räknar med en ny diskussion när Bonusen börjat åka själv och fått sin tågresebonus. Då kommer förmodligen en liten dipp i motivation som vi måste bemöta med gemensamma krafter.

Men tills dess; HEUREKA!

Det har gått riktigt bra att vänta i två månader. Men nu börjar jag faktiskt tröttna. NÄR kommer barnbeskedet? Det väntas barn både här och där. Jag är inte avundsjuk. Men jag är avundsjuk på den uppenbara väntan en mage innebär. Allt fokus hamnar på de gravida. Det märks inte att vi väntar barn.

Missförstå mig inte - jag är fullt nöjd med att vänta barn i hjärtat och slippa cravings, viktuppgång, illamående och oron. Däremot vill jag också börja planera. Jag vill ha ett datum. Jag vill veta vem vi väntar på. Storlek. Kön.

Just nu är det bara segt. Det är svårt att känna att det verkligen kommer att hända. Att vi kommer att bli familj. Intellektuellt vet jag att det kommer att ske. Att jag kommer bli mamma, Darlingen pappa och Bonusen få syskon. De stora frågorna är NÄR och VEM.

Läser på Taiwan-listan om sånt som blivande föräldrar tänker på när de ska hämta sina barn. Dubbelt medborgarskap, foton till pass, magsjuketabletter som kan dämpa problem med byte av bakterieflora, försäkringar under resan...

Jag är djupt imponerad. Blir lite stressad. Hur kan de komma ihåg? Hur kan de tänka på allt? Det är tankar som jag inte ens snuddat vid. Kanske Darlingen har tänkt mer. Så jag spänner ögonen i Darlingen, som i godan ro läser tidningen och mornar sig, och säger:

"Det är så mycket vi inte vet att vi måste tänka på"

Behöver jag säga att han bara stirrade tomt på mig, virrade på huvudet och återgick till sin tidning?

... att jag vill ha ett litet porlande vattenfall och ett fikonträd också.