Vi har returnerat från 40 års fest i slottsmiljö och befinner hos i trädgården, i hettan, i fågelsången och i människotystnaden. 40 års festen var mycket trevlig - bad i liten insjö (inte jag), trevligt sällskap, god mat och goda viner, lite biljardspel, lite dans och en lång varm sommarnatt. När vi anlände var alla på plats vid strandkanten och badade. Inte jag. Jag har nämligen fixat ett alldeles eget fängelse som innebär att jag alltid måste vara påklädd inför andra människor. Jag känner mig lite lurad på min egen 40 årsgrej. Trodde faktiskt att man skulle sluta bry sig om vad andra tycker och bejaka sig själv. Ha! Inte denna människan. Jag drar slutsatsen att jag är lite för ung för mina 42 år. Lite omogen sådär.

Vi rullade hemåt framåt lunch, handlade och landade i trädgården. Vet inte riktigt vad jag gör på dagarna. Jag minns inget dagen efter. Solen är nog ett slags knockout-drog. Idag ska vi mösvenna inne i Malmö. Det blir en lugn tillställning eftersom mön är gravid och förkyld. Svennen var förbi en stund igår. När jag var som mest exponerad - satt i bikini och hackade jord. Jag fick verkligen kraftanstränga mig för att le normalt, uppträda likaså, resa mig och gå 5 meter för att få på sig något att skyla kroppen med. Svennen har varit på G-land i 9 månader. Han är sig lik. Han verkade inte överväldigad glad över att vara hemma - tyckte det var så mycket krav och tider att passa här. Och jag kan inte hjälpa att tänka på att han har en blivande fru, en liten gosse och ännu en liten på väg. Varför är han inte nöjd i nuet utan längtar tillbaka till stillheten på G-land? Han har ju precis kommit hem och fått träffa sin familj!! "Att ha kakan och äta upp den" är en exakt beskrivning av svennens inställning - han vill upprättahålla familjeliv men själv fly civilisationen där det råder ro och stillhet. Visst tjänar han mängder av pengar men på bekostnad av vad? Han har förlorat - självmant! - nästan ett år av sin lille sons liv. Jag fattar det inte.

Det tragiska är att jag inte fick höra ett enda positivt ord om att komma hem till familjen och Sverige. Det var först när jag berättade om att vi kan bli föräldrar när som helst som jag fick höra genuin glädje.

Jag tänker mycket på varför jag reagerar på hans beteende. Kanske är det bara orden som kommer ut fel ur honom. Han och hans familj har varit tvungna att göra den tuffaste resan en familj någonsin behöver göra. Det är långt över min fattningsförmåga hur man tar sig igenom en sådan händelse. Och jag vet att det påverkar honom och format honom till den han är. Men vad jag inte förstår är att han bildar familj, lämnar dem, kommer tillbaka och längtar bort direkt igen. Människan är komplicerad. I synnerhet när man varit igenom svåra händelser. Men innerst inne blir jag nog fundersam över hur otacksam han är över sitt nuvarande liv. Så lite han verkar uppskatta det. Det hade varit så skönt om han sagt något innerligt om sin son och sin blivande fru. Att han saknat dem, hur lojala de varit, hur mycket alla offrat för att han skulle ta detta uppdraget. Men inget sådant kommer. Det enda som kommer är att han redan längtar tillbaka till G-land, till tystnaden, lugnet och den kravlösa tillvaron.

Jag är debattlysten och lite stridig idag. Har börjat varva upp. Ska vara på jobbet på måndag morgon. För en veckas arbete. Sedan är det semester igen. Det sägs att det är den sista soliga dagen idag. Jag ska försöka ta permis från mitt kroppsfängelse... Gräsmattan ser skön ut.