Idag styrdes kosan mot mina barndoms sommarviste Dalen. Hela familjen utom Rosenmamman deltog i utfärden. Bonusen - som varit med en gång förut - visste vad det handlade om och uppvisade entusiasm. Darlingen var mindre engagerad. Han är ingen naturmänniska och förstår inte varför man ska kryssa fram mellan komockor i jakten på årets mest fantastiska vildkörsbärsträd. Vädret var perfekt - sol från klarblå himmel. Inte endast lilla regnmoln så långt ögat nådde.

För att undvika fästingbett svaldes en ansenlig mängd vitlökskapslar innan avfärd. Stor som liten fick svälja 3 kapslar. Det var dumt. Bonusen borde fått en lägre dos... Det blev vi varse när vi satt i bilen och det med jämna mellanrum kom fruktansvärda vitlöksångor som - enligt Bonusmorfar - kunde få bladen att vissna på träden. 

Efter att picknicken var aväten placerades Darlingen i Svensa Dal med en bok. Intill sig hade han minste Anderslövaren som sov. Vi andra travade iväg i en stor skock. Till min stora förtjusning fick jag ganska omgående se en groda. Sedan blev vi jagade över en gärdsgård av en flock nyfikna ungdjur. Det var nog mer show än rädsla även om mamma på äldre uppvisar tydlig koskräck. Trots att hon är född och uppvuxen på landet bland djur och fä står hon gärna bakom en sten och hojtar varningar, främst till barnen. På andra sidan gärsgården fann vi bästa vildkörsbärsområdet vi någonsin stött på! Både svart och röda bär. Så söta och saftiga att man nästan blev trollbunden. Vi åt så vi storknade och plockade hinkarna fulla. Som grädde på moset hittade Lille Anderslövaren några övergivna pulkor och de stora barnen tävlade i hur många körsbärskärnor de kunde ha i munnen samtidigt. Jag tror rekordet låg på drygt 20. På vägen tillbaka tog min farbror med sig hela ungskocken och Farmor för att visa dem var grävlingen med ungar bor.

Resten av eftermiddag gick i lagom lunk. Darlingen hade haft en överjordiskt skön stund med sin bok - tystnaden är total i Svensa Dal. Bonusen, minsta Rosenflickan och store Anderslövaren ägnade sig som vanligt åt att "förstoppa" bäcken. Som vanligt utan större framgång. Stora Rosenflickorna gav sig i kast att tämja ungdjuren. När vi - efter en timmes bortavaro - hittade dem stod de omgiven av ungdjur med lyckliga leenden i ansiktet. De förkunnande stolt att de inte längre var rädda för kor. Sedan styrkte vi oss med lite melon, kastade äpplekart med äppleslungor, tävlade i dart och småpratade medan solen sken, fåglarna kvittrade och ungarna stojade var och en efter sin förmåga.

På väg mot bilen sprang alla ungarna upp på kullarna. Som traditionen bjuder rullade ungarna - stora som små - ner för kullarna. När rullningarna var på avslutade började plötsligt store Anderslövaren springa ner för en kulle. Hans ben gick som små pistonger tills de inte längre hann med i farten. Han gjorde en enorm vurpa på ett ställe där vi vet finns en del stenar. Han gjorde två rejäla volter och såg ut att landa på nacken. Det var en fruktansvärd syn. Ultrarapid. Hans pappa var på språng redan innan store anderslövaren slutat volta. Han hann lägga ner minstingen mellan två komockor, hojta åt oss att ta upp honom och var framme hos Store Anderslövaren innan vi hann blinka. Alla höll andan. Alla ungarna hann ikapp. Tystnaden var total. Sedan reste sig hela högen och store Anderslöven borstade av sig, gned sig lite om nacken och gick iväg. Inte en enda tår fälldes.

Och vi fick inte en endast lilla fästing. Det var värt varenda vitlöksånga i bilen....