Bonusen skötte hemcyklingen exemplariskt. Markerade när han skulle svänga, såg sig för och tryckte för grön gubbe. Det var en annan kille som cyklade hem än som cyklade bort.

Han har precis fått veckopeng. Vi slängde ur oss att han kunde gå till godisaffären och köpa lördagsgodis. Det var tydligen tillräckligt lockande för att han skulle våga gå ensam. Det enda han oroade sig för var att han skulle handlar för mer än sin peng. När vi berättade att han kunde fråga i kassan hur mycket han handlat för innan han betalade nöjde han sig med det och skuttade iväg.

Plötsligt var han stora killen igen och allt kändes bättre. Tydligen kan han om han vill och koncentrerar sig. Känner mig riktigt stolt över honom!

Medan Bonusen varit hos Hjortpojken har vi hunnit göra av med 15 000 kronor på sten och förvaring. Vi har äntligen blivit färdiga att beställa sjösten till uppfarten och plattor till sista tredjedelen av trädgården. När vi ändå var i farten tog vi en sväng om IKEA för att äta köttbullar och spana in förvaringsmöjligheter till källaren. Vi hittade allt vi sökte vilket är enastående med tanke på att det inte alltid går så bra när vi är på IKEA.

Nu har vi monterat och börjat flytta in i våra nya hyllor. De sväljer enorma mängder.

Orken tog emellertid slut innan allt var inflyttat. Vi var ju trots allt på festligheter igår.

Precis när jag bloggade om nattens händelser gick "Skummisen" förbi utanför köksfönstret. Bonusen borstade tänderna så vi smög ut för att se var "Skummisen" blev av. Han gick i sakta mak bort från oss. Till sist gick vi in igen för att inte Bonusen skulle bli orolig över att vi var borta.

Bonusen skulle till Hjortpojken för att leka. Vi tänkte låta honom cykla dit själv. Det blev raskt ändrade planer. Jag ville inte låta honom möta "Skummisen" på egen hand. För att inte göra Bonusen orolig sa jag att jag skulle till Apoteket så vi kunde ha följe halva vägen. Det var tur.

Jag upptäckte nämligen att Bonusen inte har något trafikvett. Trots att vi cykla massor tillsammans och tränat på trafikregler var det som om inget hade fastnat. Han cyklade som han förmodligen gör hos sin mamma, på smågator i ett litet samhälle utan några större bilmängder. Han tryckte inte för grön gubbe, han cyklade ut i korsningar och han agerade långt ifrån försiktigt i trafiken. Det var väldigt lite korrekt trafikvett och väldigt mycket inkorrekt trafikvett... Allt vi försökt lära honom verkade som bortblåst. Jag hade tänkt låta honom cykla själv och hålla mig i bakgrunden. Det slutade med att jag hade hjärtat i halsgropen och fick tillrättavisa honom i princip hela vägen. 

Det var förfärligt att inse att han är så dålig på trafikregler. Trots att vi övat. Det är precis som om han inte lyssnat på något av det vi sagt. Jag insåg att vi inte kan låta honom cykla själv. Så är det bara. Samtidigt måste han lära sig och ta större ansvar. Utmaningen är att balansera mellan att korrigera hans beteende utan att göra honom rädd och osäker. Det är en svår balansakt eftersom hans självkänsla inte är så stor - när han stöter på motstånd blir han ängslig och osjälvständig. Vågar inget. Världen blir så liten när man inte vågar utforska den. Han måste lära sig att ta sig fram i vårt närområde på egen hand. Det finns inga genvägar. Just nu känns det lite tungt. Tack och lov har vi några veckor på oss. Men i vanliga fall hinner vi inte träna förrän han ska tillbaka till sin mamma.

Vi vet att hans världar krockar. Storstad mot liten stad. Ändå bor vi i ett villaområde - inte mitt i stan. Visst har vi ett livligt centrum men i smågatorna är det ganska lugnt även om man måste räkna med att stöta på bilar där. Det är såklart jobbigt för honom när hans världar kolliderar. Vi vet att han är smart och man tror att han är kapabel till så mycket mer. Han ger ett ganska "vuxet" intryck men innerst inne är han väldigt osjälvständig. Han får ingen träning i självständighet hos sin mamma. Han varnas och omhuldas i allt han gör. Jag menar inte att man inte ska vara rädd om sina barn, men man kan göra dem en otjänst när de inte får utmanas i takt med sin ålder. Att klara av saker ger självkänsla och trygghet. Man börjar lita på sin egen förmåga och vågar upptäcka världen på egen hand. Jag anser att det är livsviktigt att jag som förälder vågar lita på mitt barn och hans/hennes förmåga att reda ut saker. Visst finns det massor av farligheter men vuxna såväl barn måste lära sig hantera dem på lämpligt sätt. Som förälder kan man inte bara varna och övervaka, man måste våga släppa taget ibland också. 

Ibland undrar jag om vi ställer för höga krav. Jag har pratat med vänner som har barn i exakt samma ålder och frågar vad deras barn klarar av. De åker buss inom staden, tåg till andra städer (inte ändåhållplats till ändhållplats) och de cyklar själva till affären, vänner och skolan. Bonusen klarar inte något av detta. Han verkar så kompetent och stor emellanåt men det är en yta. Under ytan är det en liten osäker kille.

Jag hoppas att det ska reda ut sig. Vi måste öva med honom. Det är tufft för honom när vi ständigt försöker utmana honom att prova nya saker, upptäcka sitt närområde och lära sig hitta på egen hand. Han är så ovan. Ibland har jag lust att lägga ner allt och hoppas på det bästa. Men vi har inget val. Om inte hans mamma pushar honom måste ju vi göra det. Annars kommer vi ha en stor hjälplös tonåring om några år. Som är rädd för allt och som behöver skjuts överallt. 

Igår var vi hos Vikingafamiljen. Det var mycket trevligt. Vi grillade, barnen badade i poolen, lekte med den nya familjemedlemmen Jaques (en jack russell) och vi njöt av att kunna sitta ute hela kvällen. Inte en mygga i sikte.

När vi cyklade hem mötte vi "Skummisen". På en gata i våra kvarter. Tyvärr hann jag inte hejda mig utan sa "Där är han ju!" så att Bonusen hörde det. Självklart blev han skärrad. Vi fick prata en stund om skummisen och varför tjuvar inte väljer larmade hus. Jag dammade till och med av gammal skåpmat som att jag har blått bälte i jiujitsu och att Darlingen tränat jättemycket styrketräning förr i tiden. Till sist övervann sömnen rädslan och han slocknade. 

Av egen erfarenhet vet jag hur länge sådana här minnen dröjer sig kvar. När jag var i Bonusens ålder övernattade jag och mina föräldrar hos några vänner. Dagen efter fann vi spår av en fönstertittare i rabatten. Jag minns fortfarande hur obehagligt det var med spåren efter stegen i jorden. En okänd person hade tittat på oss när vi sov. Och vi hade inte märkt ett dugg! En skrämmande tanke. Jag kände mig fruktansvärt otrygg och varenda gång vi besökte våra vänner därefter var jag rädd och på min vakt. Och då hade jag ändå inget ansikte på mina mardrömmar. Det har Bonusen..

Jag vill givetvis att Bonusen ska känna sig trygg hos oss. Tyvärr har de senaste händelserna gjort att tryggheten naggats i kanten. Det finns en läskig värld alldeles utanför dörren. Det kommer ta en del tid innan vi känner oss trygga. Och så länge vi stöter på "Skummisen" på dagar och nätter så kommer vi ständigt påminnas. VI vet inte om han är skyldig till inbrotten men hela hans uppenbarelse sätter igång alla varningsklocker. Vi VET att han varit på väg in i vår trädgård en kväll. Och vi VET att han kollat in i hus på vår gata - i fullt dagsljus när människor rör sig i gatan och är hemma. Han verkar helt orädd. Vi försöker lugna ner situationen men det är uppförsbacken eftersom vi gång på gång ser "Skummisen". Det är fruktansvärt obehagligt. Jag känner mig ganska maktlös faktiskt. 

Jag retar mig på att "Skummisen" invaderar våra liv och får oss att känna oss otrygga. Jag är inte direkt rädd men jag vill ha bort den där typen från våra kvarter. Vad gör man? Ringer polisen när man ser honom nästa gång? Även om han inte gör något skumt? Spionerar på honom? Jag vet att jag inte borde döma på förhand men det är lite svårt att låta bli med tanke på det som hänt den sista veckan...

Idag är vi trötta och matta. Bonusen har precis släpat sig ur sängen. Han ska leka med Hjortpojken. Det regnar. Det är skönt. Vi ska åka och titta på sten. Jodå.