Bonusen: "Det är så läskigt att vara ensamma här uppe"

Jag: "Vad är det som är läskigt?"

Bonusen: "Att det ska komma någon"

Jag: "Men vi finns ju därnere. Det finns inte en chans att en skurk skulle kunna komma in och dessutom klara sig förbi oss". 

Bonusen och Hjortpojken i kör "Jo"

Jag (något förorättad): "Eh... tror ni inte att vi skulle kunna klara av en skurk?"

Bonusen: "jooo... men..."

Jag (något förvirrad) "Vaddå?"

Bonusen: "Ingen av oss har ringt polisen någon gång. Jag vet inte vad man ska säga. Det skulle bli jättepinsamt"

Jag mornar mig. Darlingen sover fortfarande. Bonusen bygger med sitt lego. Gårdagskvällen blev en oväntat sen historia. Forskarmentorn, numera forskarvännen, åkte inte förrän vid tvåtiden. Det var en mycket trevlig kväll. Forskarvännen är beläst och kunnig vilket gör att samtalen lägger sig på en utmanande nivå.

Denna sommar har jag insett hur mitt stressiga jobb och liv i våras satte sina spår. Våren gjorde min personlighet "flack" och mitt engagemang i allehanda saker gick förlorad. Det har resulterat i att jag blivit trött, oengagerad, disträ och otålig. Jag har hela tiden varit på väg någon annanstans i mina tankar. Nu, halvvägs in i min semester, har mitt rätta jag börjat komma fram igen. Jag börjar åter bli den person som jag tycker om. Den som är nyfiken, engagerad och har tid att inte stressa upp sig i onödan. Saker får ta tid eftersom det inte finns så mycket som konkurrerar. Jag läser tidningen i lugn och ro. Ger mig tid att reflektera över vad som står där. Det var länge sedan sist. Det får mig att undra om möjligheten till reflektion är det sanna lärandet. Läsa utan reflektion är som att äta macka utan pålägg. Det duger men det ger inte så stort mervärde. Att slänga på en skinkbit, lite ost, tomat, sallad och lite senap gör det hela till en större upplevelse.

Även Bonusen uppskattade forskarvännen. Jag tror han börjar komma i "lyssnarålder". Han satt med hela middagen och deltog i samtalet. Och när vi flyttade till soffan parkerade han sig mitt emellan oss och fortsatte att delta trots att han egentligen höll på att se en film i källaren. När ögonen till sist inte hängde med längre gick han till sängs men hann krama forskarvännen rejält. Eftersom de bara träffats vid ett fåtal tillfällen så blev nog både jag och Darlingen förvånade över innerligheten i kramen.

När vi sängkantspratade förstod jag att han inte är så van vid sociala sammanhang med vuxna där inte släkten eller andra barn är närvarande. Där inget annat pockar på uppmärksamhet utan han kan delta i egenskap av liten individ som kan delta i diskussioner, lyssna och bli lyssnad på. Ibland önskar jag att Bonusens vardag var hos oss. Tänk vad mycket vi skulle kunna visa honom av livet och dess möjligheter.