Bonusens mamma ringde precis. Bonusen berättade själv att han ville stanna hos oss längre. Vi hörde att det blev lite diskussion men Bonusen argumenterade väl. Det är en ny sida hos honom, att stå emot sin mamma. Måhända är det nyttigt för honom att vara ifrån henne då och då. Vi har förstått att de sliter rätt hårt på varandra emellanåt. Ordet "obstinat" är vanligt förekommande när hon beskriver hur sonen beter sig i vardagen. Vi ser inget av den sidan men å andra sidan är det ju alltid lov eller helg när vi träffas - vi har tid, alla är lediga och det finns inte så mycket krav, läxor eller tider att passa.

När Darlingen tog över samtalet var återresan till mamman egentligen redan löst. Och tågresande har också löst sig! Hon erkände att hon förmodligen var en hönsmamma som tyckte att han var för liten. Några av hennes argument idag har Bonusen kopierat och framfört tidigare när vi pratat om att åka tåg: "Det kan finns obehagliga människor på tåget" och "Det är lång tid för honom att sitta på ett tåg ensam".  Men Darlingen argumenterade väl, speciellt om att tågåkandet måste komma igång innan syskonen anländer, så att Bonusen inte förknippar tågåkandet med förändringen. Hon har visserligen fortfarande för sig att hon kanske ska skjutsa/hämta på halva vägen men det är hennes problem. Jag tror att Bonusen kommer klara det galant och att hon snart kommer över sina farhågor och rädslor.

Såklart är det svårt att släppa taget om sin lille pojke. Men små pojkar blir stora pojkar och man måste hänga med i svängarna.

Jag är lättad. Nu hoppas vi att vi slipper fler diskussioner. Jag tror dock att vi får vara beredda på bakslag någon gång. Jag räknar med en ny diskussion när Bonusen börjat åka själv och fått sin tågresebonus. Då kommer förmodligen en liten dipp i motivation som vi måste bemöta med gemensamma krafter.

Men tills dess; HEUREKA!

Det har gått riktigt bra att vänta i två månader. Men nu börjar jag faktiskt tröttna. NÄR kommer barnbeskedet? Det väntas barn både här och där. Jag är inte avundsjuk. Men jag är avundsjuk på den uppenbara väntan en mage innebär. Allt fokus hamnar på de gravida. Det märks inte att vi väntar barn.

Missförstå mig inte - jag är fullt nöjd med att vänta barn i hjärtat och slippa cravings, viktuppgång, illamående och oron. Däremot vill jag också börja planera. Jag vill ha ett datum. Jag vill veta vem vi väntar på. Storlek. Kön.

Just nu är det bara segt. Det är svårt att känna att det verkligen kommer att hända. Att vi kommer att bli familj. Intellektuellt vet jag att det kommer att ske. Att jag kommer bli mamma, Darlingen pappa och Bonusen få syskon. De stora frågorna är NÄR och VEM.

Läser på Taiwan-listan om sånt som blivande föräldrar tänker på när de ska hämta sina barn. Dubbelt medborgarskap, foton till pass, magsjuketabletter som kan dämpa problem med byte av bakterieflora, försäkringar under resan...

Jag är djupt imponerad. Blir lite stressad. Hur kan de komma ihåg? Hur kan de tänka på allt? Det är tankar som jag inte ens snuddat vid. Kanske Darlingen har tänkt mer. Så jag spänner ögonen i Darlingen, som i godan ro läser tidningen och mornar sig, och säger:

"Det är så mycket vi inte vet att vi måste tänka på"

Behöver jag säga att han bara stirrade tomt på mig, virrade på huvudet och återgick till sin tidning?