Jag mornar mig. Darlingen sover fortfarande. Bonusen bygger med sitt lego. Gårdagskvällen blev en oväntat sen historia. Forskarmentorn, numera forskarvännen, åkte inte förrän vid tvåtiden. Det var en mycket trevlig kväll. Forskarvännen är beläst och kunnig vilket gör att samtalen lägger sig på en utmanande nivå.

Denna sommar har jag insett hur mitt stressiga jobb och liv i våras satte sina spår. Våren gjorde min personlighet "flack" och mitt engagemang i allehanda saker gick förlorad. Det har resulterat i att jag blivit trött, oengagerad, disträ och otålig. Jag har hela tiden varit på väg någon annanstans i mina tankar. Nu, halvvägs in i min semester, har mitt rätta jag börjat komma fram igen. Jag börjar åter bli den person som jag tycker om. Den som är nyfiken, engagerad och har tid att inte stressa upp sig i onödan. Saker får ta tid eftersom det inte finns så mycket som konkurrerar. Jag läser tidningen i lugn och ro. Ger mig tid att reflektera över vad som står där. Det var länge sedan sist. Det får mig att undra om möjligheten till reflektion är det sanna lärandet. Läsa utan reflektion är som att äta macka utan pålägg. Det duger men det ger inte så stort mervärde. Att slänga på en skinkbit, lite ost, tomat, sallad och lite senap gör det hela till en större upplevelse.

Även Bonusen uppskattade forskarvännen. Jag tror han börjar komma i "lyssnarålder". Han satt med hela middagen och deltog i samtalet. Och när vi flyttade till soffan parkerade han sig mitt emellan oss och fortsatte att delta trots att han egentligen höll på att se en film i källaren. När ögonen till sist inte hängde med längre gick han till sängs men hann krama forskarvännen rejält. Eftersom de bara träffats vid ett fåtal tillfällen så blev nog både jag och Darlingen förvånade över innerligheten i kramen.

När vi sängkantspratade förstod jag att han inte är så van vid sociala sammanhang med vuxna där inte släkten eller andra barn är närvarande. Där inget annat pockar på uppmärksamhet utan han kan delta i egenskap av liten individ som kan delta i diskussioner, lyssna och bli lyssnad på. Ibland önskar jag att Bonusens vardag var hos oss. Tänk vad mycket vi skulle kunna visa honom av livet och dess möjligheter.

För en stund sedan ringde Syster och berättade att hon är gravid. I andra månaden. Jag misstänkte det redan när hon tog sin examen eftersom hon var "förkyld" och inte drack - inte ens minsta lille skumpa för att fira att hennes studier var överstökade. 

Bäbisen kommer i jslutet av januari. Det är verkligen roligt för henne och hennes sambo att få en liten knodd. Sambon har två flickor från tidigare äktenskap och Syster har en dotter. Skulle tro att man gärna skulle utöka barnaskaran med en pojke.

Farmor kommer att få ett hektiskt år nästa år...

För en stund sedan fick vi reda på att Bonusens mamma bestämt med Bonusen att ha ska åka till henne 31 juli, en vecka innan avtalat. Enligt mamman vill Bonusen vara med när de får nycklarna till sitt nya hus. Jag har väl i och för sig inget problem med det, om det verkligen är Bonusen som vill och inte något som arrangerats av mamma. Det som gör mig förbannad är att mamman inte har stämt av med oss att det är ok. Det är inte första gången det händer. Våra veckor naggas i kanten av hennes manipulerande av sonen där han programmeras att tänka på ett visst sätt som stämmer med hennes agenda.  

Samtidigt passade Bonusens mamma på att ändra sig angående tågåkandet. Hennes lille son är alldeles för liten och omogen för att åka tåg själv. När Darlingen berättade att Vikingfamiljens dotter åkte till Halmstad själv slog hon fast att deras dotter var väldigt mycket mer mogen än Bonusen.

Jag blir galen på henne. Så fort vi börjar få lite stake i grabben känner hon att hon tappar kontrollen och börjar styra och ställa. Så snart Bonusen berättat om "Skummisen" vägrar hon väl låta honom åka till oss alls....  

Vi började lite soft. Bonusen sov länge. Vi läste tidningen och parallellsurfade. När Hjortpojken ringde blev det emellertid fart på oss. Pojkduschning och frukost. Sedan följde jag Bonusen halva vägen och konstaterade att han lyssnat noga på mina förmaningar. Han cyklade perfekt även idag. Nästan gång tror jag att han kan cykla själv.

Vi pratade om hans cykling vid middagen igår. Jodå han cyklar "massor". Men aldrig utom synhåll för lägenheten där de bor. Allt som ligger inom cykelavstånd får han skjuts till - fotbollsträning och allra bästa kompisen. Den senare med motivering att "Det brukar stå några läskiga typer där". Darlingen råkar veta att de läskiga typerna är några invandrare som fiskar  och som aldrig stört någon. Han är aldrig på cykelutfärder med sin mamma och hennes sambo. Jag blir beklämd när jag hör hur liten hans värld är hos mamman. Han är rädd för allt okänt och nu börjar pusselbitarna falla på plats. Blir man varnad och bekräftad i sin rädsla om och om igen så blir det ju allt läskigt.

När jag returnerade efter den lilla cykelfärden möttes jag av okända hunden Frasse och hans lika okända matte. Det visade sig att de bor en bit bort och hade kört förbi vårt plank häromdagen. Eftersom de står i begrepp att måla fönster och plank ville de veta färgen på vårt plank. Som vanligt blev vi smickrade och medgörliga. Så medgörliga att jag målade en liten träbit med färgen och skickade med Frasses matte. Frasse var en lustig liten hund. Han gjorde sig rask hemmastadd genom att kissa i en blomkruka och gnuggrulla in sig i hallmatta. 

Vi har ägnat tidig eftermiddag åt att flytta ut verktyg och hemmafix från uthuset till den nya förvaringsmöbeln i källaren. Den sväljer enormt mycket. Första steget i projekt upprensning är därmed avklarad. Vi är makalöst nöjda med resultatet. Sprätter omkring och berömmer oss själva hela tiden. När vi ändå var i städtagen dammsög och städade vi av huset. Och sedan oss själva. Nu är vi redo för gäster.

Ikväll kommer Darlingens forskarmentor hit. Just nu pratar de i telefon. Forskarmentorn vill ha vägbeskrivning. Det går sådär. Darlingen skriker (forskarmentorn befinner sig just nu i de småländska skogarna) ut kommandon på allehanda riktningar. Det kommer att vara ett rent under om forskarmentorn råkar hitta rätt.

Vi har tre veckor kvar på semestern! Lika länge som jag redan varit ledig i sommar. Det är en fantastisk lyx!

I Falsterbo finns en speciell brygga. På den råder en speciell inofficiell förodning. Regeln lyder: "Står det ett par tomma tofflor på bryggan får man icke beträda den". 

Tomma tofflor innebär att en nakenbadare - inte naturist - förlustar sig i vågornas fröjder. Detta ska med hjälp av toffeltricket ske i ensamhet. När nakenbadaren tröttnat på att bada tar han på sig morgonrocken och kliver i tofflorna. Då är det fritt fram för nästa nakenbadare att ta bryggan i besittning.

Detta har retat gallfeber på icke nakenbadare. I veckan som gick gjorde en dam myteri. För en vecka sedan klev hon helt sonika över tofflorna och invaderade nakenbadarens något volumiösa intimzon. Skulle även misstänka att hon kontaktade pressen.  

Jag tror jag ska ställa mina tofflor utanför badrummet nu. Man vill ju vara ifred när man nakenduschar.  

Bonusen skötte hemcyklingen exemplariskt. Markerade när han skulle svänga, såg sig för och tryckte för grön gubbe. Det var en annan kille som cyklade hem än som cyklade bort.

Han har precis fått veckopeng. Vi slängde ur oss att han kunde gå till godisaffären och köpa lördagsgodis. Det var tydligen tillräckligt lockande för att han skulle våga gå ensam. Det enda han oroade sig för var att han skulle handlar för mer än sin peng. När vi berättade att han kunde fråga i kassan hur mycket han handlat för innan han betalade nöjde han sig med det och skuttade iväg.

Plötsligt var han stora killen igen och allt kändes bättre. Tydligen kan han om han vill och koncentrerar sig. Känner mig riktigt stolt över honom!

Medan Bonusen varit hos Hjortpojken har vi hunnit göra av med 15 000 kronor på sten och förvaring. Vi har äntligen blivit färdiga att beställa sjösten till uppfarten och plattor till sista tredjedelen av trädgården. När vi ändå var i farten tog vi en sväng om IKEA för att äta köttbullar och spana in förvaringsmöjligheter till källaren. Vi hittade allt vi sökte vilket är enastående med tanke på att det inte alltid går så bra när vi är på IKEA.

Nu har vi monterat och börjat flytta in i våra nya hyllor. De sväljer enorma mängder.

Orken tog emellertid slut innan allt var inflyttat. Vi var ju trots allt på festligheter igår.

Precis när jag bloggade om nattens händelser gick "Skummisen" förbi utanför köksfönstret. Bonusen borstade tänderna så vi smög ut för att se var "Skummisen" blev av. Han gick i sakta mak bort från oss. Till sist gick vi in igen för att inte Bonusen skulle bli orolig över att vi var borta.

Bonusen skulle till Hjortpojken för att leka. Vi tänkte låta honom cykla dit själv. Det blev raskt ändrade planer. Jag ville inte låta honom möta "Skummisen" på egen hand. För att inte göra Bonusen orolig sa jag att jag skulle till Apoteket så vi kunde ha följe halva vägen. Det var tur.

Jag upptäckte nämligen att Bonusen inte har något trafikvett. Trots att vi cykla massor tillsammans och tränat på trafikregler var det som om inget hade fastnat. Han cyklade som han förmodligen gör hos sin mamma, på smågator i ett litet samhälle utan några större bilmängder. Han tryckte inte för grön gubbe, han cyklade ut i korsningar och han agerade långt ifrån försiktigt i trafiken. Det var väldigt lite korrekt trafikvett och väldigt mycket inkorrekt trafikvett... Allt vi försökt lära honom verkade som bortblåst. Jag hade tänkt låta honom cykla själv och hålla mig i bakgrunden. Det slutade med att jag hade hjärtat i halsgropen och fick tillrättavisa honom i princip hela vägen. 

Det var förfärligt att inse att han är så dålig på trafikregler. Trots att vi övat. Det är precis som om han inte lyssnat på något av det vi sagt. Jag insåg att vi inte kan låta honom cykla själv. Så är det bara. Samtidigt måste han lära sig och ta större ansvar. Utmaningen är att balansera mellan att korrigera hans beteende utan att göra honom rädd och osäker. Det är en svår balansakt eftersom hans självkänsla inte är så stor - när han stöter på motstånd blir han ängslig och osjälvständig. Vågar inget. Världen blir så liten när man inte vågar utforska den. Han måste lära sig att ta sig fram i vårt närområde på egen hand. Det finns inga genvägar. Just nu känns det lite tungt. Tack och lov har vi några veckor på oss. Men i vanliga fall hinner vi inte träna förrän han ska tillbaka till sin mamma.

Vi vet att hans världar krockar. Storstad mot liten stad. Ändå bor vi i ett villaområde - inte mitt i stan. Visst har vi ett livligt centrum men i smågatorna är det ganska lugnt även om man måste räkna med att stöta på bilar där. Det är såklart jobbigt för honom när hans världar kolliderar. Vi vet att han är smart och man tror att han är kapabel till så mycket mer. Han ger ett ganska "vuxet" intryck men innerst inne är han väldigt osjälvständig. Han får ingen träning i självständighet hos sin mamma. Han varnas och omhuldas i allt han gör. Jag menar inte att man inte ska vara rädd om sina barn, men man kan göra dem en otjänst när de inte får utmanas i takt med sin ålder. Att klara av saker ger självkänsla och trygghet. Man börjar lita på sin egen förmåga och vågar upptäcka världen på egen hand. Jag anser att det är livsviktigt att jag som förälder vågar lita på mitt barn och hans/hennes förmåga att reda ut saker. Visst finns det massor av farligheter men vuxna såväl barn måste lära sig hantera dem på lämpligt sätt. Som förälder kan man inte bara varna och övervaka, man måste våga släppa taget ibland också. 

Ibland undrar jag om vi ställer för höga krav. Jag har pratat med vänner som har barn i exakt samma ålder och frågar vad deras barn klarar av. De åker buss inom staden, tåg till andra städer (inte ändåhållplats till ändhållplats) och de cyklar själva till affären, vänner och skolan. Bonusen klarar inte något av detta. Han verkar så kompetent och stor emellanåt men det är en yta. Under ytan är det en liten osäker kille.

Jag hoppas att det ska reda ut sig. Vi måste öva med honom. Det är tufft för honom när vi ständigt försöker utmana honom att prova nya saker, upptäcka sitt närområde och lära sig hitta på egen hand. Han är så ovan. Ibland har jag lust att lägga ner allt och hoppas på det bästa. Men vi har inget val. Om inte hans mamma pushar honom måste ju vi göra det. Annars kommer vi ha en stor hjälplös tonåring om några år. Som är rädd för allt och som behöver skjuts överallt.