Det finns tre NSPO-saker (=Not So Proud Of) i mitt liv som jag vill eliminera. Hmmm... det finns säkert fler oroshärdar om jag börjar tänka efter men det tänker jag inte göra just nu.

För en av NSPO-sakerna utgör sjukdom en uppvärmning. När värsta sjukdomen är överstökad är det bara att ge sig i kast med fortsättningsfasen där den riktiga elimineringen kan ske. Just exakt där befinner jag mig just nu. På skälvande ben men med stadiga fötter.

Men jag har även tagit itu med den andra av NSPO-sakerna. Den som tar cirka en vecka att eliminera. Jag har klarat 5 dagar och det går bättre för varje dag som går.

Den tredje saken väntar jag med. Den kräver en helt annan långsiktighet och beslutsamhet. 

Onsdagens tågåkningsövning är nu bokad. Bonusen är karsk och säger att det är enda gången vi ska öva. Nästa gång åker han själv. Den där bärbara datorn måtte utgöra en enorm dragningskraft.

Vi borde bakat in ett års klädinköp utan knorr i datorbelöningen. Då hade vi haft fribiljett till att ekipera ungen utan knot och sura miner. Idag slank vi in på H&M och Lindex för att köpa jeans till honom. Han blev överrumplad men lyckades ändå sura så till den milda grad att Darlingen blev förbannad. Trots smärre känsloutbrott från alla inblandade parter kom vi därifrån med uträttat ärende. 

Sedan åkte vi hem, lagade munkar och tävlingsåt dem med sylt och socker. Bonusen slog sitt gamla rekord och fick i sig hela 21 stycken. Hjortpojken, som levererades lagom till munktävlingen, åt 20 st. Darlingen åt hedervärda 27 st. Själv tappade jag räkningen någonstans efter 11 st. Jag pratade för mycket.

Jag arkiverar och organiserar. Det går inget vidare. Nu är hela soffa fylld av allehanda bruksanvisningar och skötselråd som ska flytta in i mina nya arkiveringslådor med hängmappar.

16 hängmappar innebär 16 kategorier. Jag kan inte fatta att jag inte får ihop det. Hur svårt kan det bli?!

Nu går jag och läser en deckare istället. Det kanske mjukar upp hjärncellerna. Eller somnar jag.

Innan jag träffade Darlingen var jag tvungen att ta ut semester om jag var sjuk. Jag hade inte råd med inkomstbortfallet. I sanning hade jag inte råd med speciellt mycket eftersom det var dyrt att äga ett hus ensam. 

Numera är det fritiden som är en bristvara. Jag gnetar med mina 28 semesterdagar och försöker få ut mesta möjliga av dem. Därför är det extra surt när man blir sjuk på ledigheten. 

Så när jag ringde min arbetsgivare i morse för att fråga om jag kunde sjukanmäla mig i efterhand hade jag inte så stort hopp. Räknade med att det skulle krävas intyg. Men inte då! Det räckte med ett samtal. Ingen misstänksamhet, bara sympati över att jag blivit sjuk under min ledighet.

Vid sådana här tillfällen inser jag hur bra och smidig min arbetsgivare är mot sina medarbetare.