Jag har försökt skriva detta inlägget flera gånger. Det är svårt. Det blir så långt och jag blir så arg. Jag ska försöka sammanfatta.

Bonusen har nu genomfört sin första träningsresa med tåg. Men ända in i det sista pågick en djävulskt ful mamma-kampanj bakom min och Darlingens rygg. Enda anledningen att vi fick reda på det var att Bonusen fick nog. Han berättade för mig vad hans mamma höll på med.

Bakom våra ryggar och strid med vad vi kommit överens om, har hon i hemlighet bearbetat sin son så att han ska vända sig mot sin pappa. Därtill har hon försökt skrämma sin son till att inte våga åka tåg ensam. Hon har sagt att Darlingen mutar sin honom med en bärbar dator. Men hon samtidigt erbjudit sonen en bärbar dator om han INTE åker tåg själv (!). Hon säger att det är farligt att åka tåg och att Bonusen inte på många, många år är redo för att resa själv. Och hon pratar om det hela tiden. Eller som Bonusen uttryckte det: "Hon vill prata om det hela tiden, morgon, middag, kväll, på promenad, på väg till fotbollsträningen, när vi tittar på TV... ALLTID vill hon prata om det. Jag vill inte prata mer om det. Jag VILL resa tåg själv!"

Denna gången klarade Bonusen manipulationen. Han stod upp för vad han tror på och vad han vill. Och vi är så stolta över hans vilja och kraft. Han gav oss möjligheten att ta tag i en situation som han visste att han inte klarade på egen hand. Så medan jag och Bonusen var på kalas tog Darligen itu med hans mamma. Det gick sådär. Sammanfattningsvis kan man säga att hon på fullt allvar tror att han kommer bli drogad, kidnappad och mördad på tåget om han reser ensam. Hon förstår inte vad Darlingen menar när han säger till henne att hon projicerar all sin rädsla på Bonusen och gör honom till en rädd och osäker liten kille. Hon har inte en tanke på att resa med honom själv för att bilda sig en egen uppfattning. Det är vi som ska hämta och lämna - antingen via bil eller med tåg. En resa på vardera 6 timmar i varje riktning. Hon är inte villig att själv resa dessa sträckor för att sonen ska få träffa sin pappa - det överlämnar hon helt och hållet till oss. Alltså finns det inget incitament för henna att benmästar sin rädsla och börja lyssa på sin sons vilja. 

Hur gick det då? Bonusen skötte sig exemplariskt! Han fick bestämma sin lunchlåda (macka med stekt ägg, kanelgifflar, en smarrig vaniljbulle, coca cola) och han fick köpa två tidningar. Fast den ena var på engelska och därmed inte så intressant. Hållplatsen före Bonusen var framme var han instruerade att ringa till sin mamma. Hon svarade inte. På 5 försök. Till sist ringde hon upp. Jag förstår inte hur man kan göra så mot sitt barn. Hade jag varit i hennes sits hade jag haft mobilen limmad på kroppen för att vara säker på att inte missa rutingenomgången som ska gälla vid framtida resor. Ska hon missa hans samtal när han reser helt ensam också?!

Väl framme meddelade Bonusen att det var jäääättelångtråkigt att åka tåg. Det var inte läskigt. Det var bara tråkigt. Det är en helt annan sak än rädsla. Det är nämligen långtråkigt att åka bil också. Det gäller bara att vara rätt utrustad.

Nu väntar vi med spänning på att höra hur Bonusen ska ta sig till oss nästa gång. Det är han som får bestämma. Han har hela tiden sagt att han vill resa tåg själv. Vi får väl se. Vi har bestämt oss för att Bonusen får styra. Vill han åka tåg själv ska vi inte sätta oss emot det. Vill inte hans mamma att han åker tåg själv får hon antingen resa med honom eller köra ner honom till oss. Det finns inte på kartan att vi sätter oss i bilen för att hämta en grabb som själv vill åka tåg medan hans mamma hindrar honom. Den risk vi löper är att mamma säger "Om ni inte hämtar honom får han väl stanna hos mig. För han reser inte själv."

Min önskedröm är att Bonusen är stark nog att stå på sig. Att säga att han VILL åka tåg. Att han erbjuder henne att resa med honom så att hon får se att det inte är något farligt. Men just nu tror jag bara han är irriterad för att hon hindrar honom att göra något han vill, kan och tror på. Dessutom står hon emellan honom och den där bärbara datorn. För som han sa, när vi frågade honom vad han tyckte om att hans mamma erbjuder honom en dator om han inte åker tåg:

"Jag vill förtjäna datorn. Inte bara få den".