Darlingen fick bestämma dagens agenda. Efter en stillsam frukost tog vi därför cyklarna in till stan för att strosa. Det var varmt. Jag tror att jag har en felaktig termostat i min kropp. Jag tvingar Darlingen att känna på min plaskvåta rygg för att få honom att uttala visa saker. Eller åtminstone tycka synd om mig. Det gör han inte. Han säger att man kan träna bort att bli svettig för ingenting. Hrmph. Alltså måste man bli mer svettig innan man blir mindre svettig. Det är ganska märkligt tycker jag.

Jag har länge gått omkring och funderat på om jag inte skulle trivas i ett par velourbrallor. Idag bestämde jag mig för att det nog stämde. Så jag köpte ett par på Gudrun Sjödén. Det var mina första velourbrallor i vuxen ålder och mitt första inköp på Gudrun Sjödén. Det är en butik som jag alltid förknippat med medelålders tanter. Kan konstatera att jag nu är en medelålders tant. 

Både jag och Darlingen njöt av att vara barnfria. Att inte vår dag avgörs när telefon ringer på morgonen och Bonusen vill leka med Hjortpojken. Det är faktiskt ganska stressande. Eller är jag bara ovan.

Efter en mindre stadsvandring cyklade vi till Västra Hamnen i akt och mening att äta lunch. Det blev Salt & Brygga. En fantastiskt skön eftermiddag där det enda som grumlade min lunch var att jag glömde att jag inte gillar alla sorters skaldjur när jag beställde skaldjurslasagnen. Det blev ett förfärligt petande och sväljande av stora tuggor. Darlingen lovade att påminna mig om denna dagen nästa gång jag var på väg att beställa skaldjurslasagne. Varför kan skaldjurslasagne inte bara innehålla lax, vit fisk, kräftor, räkor, hummor och krabba? Varför måste den innhålla alla möjliga sorters konstiga musslor och bläckfiskdelar?! Hur som helst var rosévinet, det vita vinet, folkvimlet, solskenet och den allmänna lojheten till full belåtenhet.

Styrkta av två glas vin äntrade vi den där lilla klädaffären för småttingar som får mig att önska att jag får ett väldigt, väldigt litet barn. Vilket inte kommer att ske. Så jag fick istället köpa flaggvimpel - en massa fina flaggor på tråd, lite pinglor och annat krafs. Jag VET att det kanske inte är något för en 4-5-åring, men det är faktiskt något för en 42-åring. Jag kanske ska sätta upp den i vårt sovrum istället för Battingens rum...

Sedan cyklade vi runt en massa runda tills jag fick ont i den biten på kroppen som hela tiden nöts mot sadeln. Då fick vi åka hem och grilla, dricka mer vin och tala om för varandra vilket underbart liv vi har. Det kändes bra. Fullkomligt på något sätt.

Vi har inte sett till "Skummisen" på ett tag. Förrän igår. Då såg jag honom i en grannes trädgård - en granne vi aldrig hälsat på och därmed inte är bekanta med. "Skummisen" struttade fram och tillbaka mellan förrådet och en plats jag inte kunde se. "Aha", tänkte denna Sherlocken, "Han bär ut saker från förrådet". Inte för att jag såg att han bar, men det kändes liksom rimligt.

Innan jag hann tänka ut vad jag skulle hojta, företa mig eller på annat sätt visa min rådighet hade "Skummisen" skummat färdigt. Han gick helt sonika ut ur trädgården, hoppade på en cykel och cyklade iväg. En ganska behärskad flykt. "Men det är väl så det går till; tjuven vill ju inte bete sig misstänkt", tänkte jag initierat.

Jag drog handen över munnen för att få bort det värsta av tandborstskummet och galopperade ner för trappan. Fick upp Darlingen ur soffan och meddelade att vi skulle på "Grannar mot brott"-uppdrag. Och så traskade vi iväg efter att noggrant ha låst och larmat huset.

i okända grannens trädgård fanns inga spår. Inga saker som var utkånkade men ostulna. Det var bara tyst och tomt. Grannen själv tittade på TV. Det kunde Fru Sherlock sluta sig till genom att betrakta det blåaktiga skenet som silade genom persiennerna.

Vi ringde på. Bad om ursäkt för vår sena visit. Förklarade. Han kände inte till "Skummisen". Han fick bakgrundsfakta. Han hade inte hört något i trädgården. Men hans son hade precis cyklat iväg....

Jag är nog inte så  mycket Sherlock ändå. Mer Watson. Både till kroppsform och intelligens.