Alla inlägg den 9 augusti 2009

Av Pipe Line - 9 augusti 2009 09:44

Att önska adoptera innebär att man måste sila mygg och svälja elefanter. Du blir granskad på ett sätt som många upplever som integritetskränkande. Du måste utbilda sig för att bli förälder, ett antal kostnadsbelagda kurstillfällen. Du måste vara utrustad med tålamod och psykisk styrka eftersom familjebildningen kan ta 3-4 år. Du måste gilla att du helt och hållet är i händerna på andra som bestämmer över din familjebildning - socialtjänsten som utreder dig, ländernas krav på dig, ev. en biologiska förälder som ska gilla ditt personliga brev och dina fotopresentation. Du får inte vara tjock, sjuk eller handikappad. Du får givetvis inte missbruka något. Drabbas du av sjukdom eller ett sammanbrott under din 3-4 års väntan riskerar du att förlora dina möjligheter att bli föräldrar. För all framtid. And so and on.


Jag får ofta frågor om hur det går till. Varför det tar så lång tid. När jag förklarar får jag alltid någon form av reaktion. På hur orättvist det är. Hur fel det är att utreda oss när ingen annan som vill ha familj behöver utredas. Folk jagar upp sig över integritetskränkningen som det innebär att någon rotar runt i våra liv. Jag blir bara matt över reaktionerna. De hjälper inte mig. Det är reaktioner man kan kosta på sig när man har fria val. När man inte är utelämnad till andra utan bara sig själva och sin lust. Jag kan inte ta sådana männískors reaktioner på allvar. Jag kan inte se mig själv i dem. För de kan aldrig någonsin föreställa sig vad vi går igenom.


Det som människor har svårast att tackla är att jag accepterar behandlingen vi utsätts för på vår väg mot familj. Jag till och med försvarar den. Försvarar mitt sätt att bli förälder. Men allra helst vill jag inte prata om det. För jag vill inte behöva förklara, försvara och argumentera. Jag föredrar människor som nöjer sig med att fråga hur det går till, accepterar procedurerna, låter bli att säga "det finns sååå många barn som saknar föräldrar", visar förståelse för att det måste gå till på det här viset och enkelt frågar mig: "Hur klarar du väntan?". 


Tidigare försökte jag förklara. Numera blir jag trött innan personen satt sin första punkt. Allt som oftast brukar jag titta på personen och säga:


"Men om du varit tvungen att lämna bort ditt barn - hade du inte velat att alla gjorde ALLT som står i sin makt för att säkerställa att de nya föräldrarna har förmågan, ekonomin, tryggheten att ta hand om ditt barn?"


Då brukar de flesta tystna. Humma. Hålla med. Annat kan de ju inte göra. Speciellt som många redan är föräldrar och tycker det är extremt obehagligt att inte kunna ta hand om sitt barn. Att tänka adoption.


Ibland undrar jag vad vi gett oss in på. Hur ska vi - helt vanligt människor med helt vanliga gåvor - klara av den stora uppgift som vi åtar oss?! Vi är inga übermensch. Vi är bara vanliga människor som vill bilda familj tillsammans. Vi kanske har bättre ekonomi än många. Vi har goda utbildningar och bra jobb. På pappret har vi goda förutsättningar att ge ett barn materiell och ekonomisk trygghet. Men innebär det per automatik att vi kommer att bli bra föräldrar? Nä, skulle inte tro det. Vi kan bara förlita oss på vårt sunda förnuft, vår uppfostran, våra värderingar och normer, vår styrka och integritet. 


Vi är på upploppet. Vi är bara ett samtal ifrån att bli föräldrar. Men vi kommer att bli föräldrar på distans. Under minst första halvåret som föräldrar kommer vi inte få träffa vårt barn. Vilken biologiska förälder hade stått ut med det?!





Av Pipe Line - 9 augusti 2009 08:51

Jag drabbas av hackhosta när jag lägger mig. Igår förvisades jag till Bonusens säng. Tempurkudden följde med. Det var dumt. Bonusens säng är nämligen hårdare än vår vilket ledde till att jag vaknade med spänd nacke och därmed huvudvärk.


Sedan tre veckor tillbaka lider jag av enorma spänningar i rygg och nacke. Jag bara vaknade en dag och hade ont. Det hade väl gått och leva med om det inte vore för att ryggontet blir huvudvärk. Nu säger Darlingen att jag måste få professionell massage. Jag är skeptisk till massage. Dels tycker jag att det är lite kladdigt och dels har jag faktiskt så ont att jag inte vill att någon tar på mina axlar. Darlingen blir åthutad så snart han försöker lägga armen om mig.


Jag solade ryggen igår. Och drack en massa alkoholfria men kaloristinna drinkar med sugrör. Fick ingen ro på grund av värmen. Till slut drog jag fatboyen in i skuggan och slocknade i den. När jag vaknade la jag lite kullersten. Det var varmt. Så jag fick duscha kallt. Sedan fortsatte jag lägga kullersten. Både för att överraska Darlingen och för att kunna spana in horderna av husspekulanter som driver förbi här. Ett hus på vår gata är till salu. Jag vill att det ska flytta in en barnfamilj. Med en treåring. Kanske fyra. Eller fem. Adopterat från Taiwan. Jag har inte sett någon sådan familjekonstellation ännu. Mest medelålders med eller utan hund.


Semesterns sista lördagskväll tillbringades på uteplatsen - min favoritplats alla kategorier mellan kl. 19.00 - 20.30 Det är då solen har börjat dala. Det svalnar av och stillnar. Fåglarna kvittrar. Man hör grannarna men de är också tysta. Jättetysta. Jag har oftast ett glas vi framför mig. Jag har eller ska äta något gott. Och jag samtalar tyst, tyst med Darlingen om allehanda viktiga och oviktiga ämnen.   


Gårdagskvällen rymde också en dvd - Changeling. Jag har känt ett svagt obehag inför att se filmen. Har ingen aning om varför. Det är en sann berättelse om en kvinnas kamp för att få hjälp med att hitta sin försvunne son. Den utspelar sig i USA på slutet av 20-talet. Den var bra. Riktigt bra. Och riktigt obehaglig. Den gav en skrämmande inblick i hur kvinnor och barn behandlats genom tiderna. Hur lite de och deras åsikter var värda. Hur lätt man avfärdar en kvinna och hur svårt det är för en kvinna att göra sig hörd. Sorgligt.

Skapa flashcards