Taiwan har inte ringt denna veckan heller.

Då får jag väl ägna mig åt kvällens tjejmiddag istället.

Darlingen ska vara ensam hemma.

Hoppas att han inte äter upp kinapuffarna.

Pratade med en kollega idag. Hon är mamma till bla en 4-åring. Fyraåringar i synnerhet intresserar mig just nu.

Hon berättade att hon upptäckt hennes minsta barn kan en massa saker på dagis som hon inte trott att barnet kan. Typ klippa med sax. Eller äta med bestick. Kollegan erkände utan omsvep att hon behandlade sina barn som mindre än de är. Hon hade bestämt sig för att barnen inte hade så bråttom med att bli stora.

Jag blev lite ställd. Tänkte på Bonusen. På mitt framtida föräldraskap.

Hur vet man vad barn i olika åldrar ska klara av om barnet inte går på dagis? Hur påverkas barnet av att föräldrarna tror sitt barn om mindre än det faktiskt förmår och klarar av? Bör man som förälder gömma sig bakom "mitt barn ska få bara barn så länge det bara går" - gör man barnet en tjänst eller en otjänst? Och framförallt; varför verkar det vara oviktigt och ibland en smula hotfullt (i synnerhet för mödrar) att barnet utvecklas och tillskansar sig färdigheter?

Jag vill givetvis inte bli en hönsig mamma. Jag vill inte heller bli en mamma som pressar mitt barn att utvecklas. Är det förenligt med att adoptera? Jag menar... å ena sidan kommer vårt barn ha en bakgrund som innebär att jag säkert kommer att upplevas som hönsigare än en biologiska förälder. Å andra sidan kommer jag kanske behöva driva på mitt barn, t ex språkligt, mer medvetet än en biologisk föräldrer behöver göra.

Vi kommer förmodligen att vara väldigt receptiva för vad omgivningens barn förmår och inte förmår. Av den enkla anledningen att vi - av okunskap eller missriktad omsorg - inte ska hålla tillbaka vårt barns utveckling på ett sätt som inverkar menligt på framtiden.

Det blir inte lätt. Det kanske är en utopi. Eller kanske det löser sig helt utan att jag behöver grunna mer på det. Än en gång slås jag över hur onödigt mycket tid man som blivande adoptivförälder har att fundera över saker som alla andra får ta som det kommer.

I två dagar har jag tagit bilen till jobbet. Det hade jag tänkt göra idag också. Men som genom ett under - trots att jag stod med upplåst bildörr och var beredd att sätta mig tillrätta i förarsätet - kom jag på andra tankar. Jag valde att cykla. Det låter kanske inte så märkvärdigt för er, men det är det för mig. Jag är omåttligt stolt över min prioritering.

Det var medvind. Det är toppen när det är fredag och medvind.

I brist på hund är det bra att cykla. Jag har nämligen upptäckt att man knyter nya kontakter när man cyklar. Oftast sker det i form av social minievent i hissen. Svett stryks ur pannan. Frisyrer rättas till. Man fnissar lite över sin fåfänga. Suckar åt motvinden. Glädjs åt medvinden. Pratar om hur vinden kommer att vara på hemfärden. Det är som att twittra. Hisstwittra. Hissen är nämligen så snabb så man måste vara sparsam med orden. Man måste utelämna alla onödiga ord. Som idag:

"Blåsigt" (kille i bajsbrun kostym)

"Men medvind!" (jag i ganska osvettig upplaga)

"Fördel" (samma kille igen)

"Motvind hem" (jag i pessimistupplaga)

"Fredag - känns som medvind ändå" (bajsbruna kostymen i optimistupplaga)

"Hej" (bajsbrun kostym kliver av på vån 9)

"Hej hej" (jag åker vidare)