Alla inlägg under augusti 2009

Av Pipe Line - 16 augusti 2009 07:12

Jag vaknade tidigt. Så tidigt som jag inbillar mig att jag alltid måste vakna i framtiden. Jag kan inte riktigt begripa att det finns en liten Knodd i Taiwan som är vår!


mamman - du undrade om det var vi eller Berits spekulationer om att det dröjer 6-8 månader innan vi får hämta. Det är våra egna beräkningar baserade på fakta från Taiwanlistan och BFA. Det tar väldigt lång tid mellan barnbesked och resebesked när man adopterar från Taiwan. Det är därför vi inte räknar med att få åka till Taiwan förrän till våren. Det kommer att bli en dryg väntan. Jag kommer förmodligen hinna tröttna många gånger om. Misströsta. Tappa tålamodet.


Vi fick en liten plutt. Mycket yngre än vi räknade med. I Taiwan finns det tre köer som man kan stå i när man önskar adoptera. Vi har köat för att få adoptera ett barn som är 2-5 år. Knodden är så ung man bara kan bli för den kön. Vi får börja tänka på saker på lite annorlunda sätt. Grind i trappa? Annan säng? Ingen cykel ännu. Nattblöjor? Välling?


Vad jag än gör har jag Knodden på näthinnan. Och så kommer det vara resten av mitt liv. Jordens sötaste lille Knodd. Vår Knodd. 


Herregud!


JAG HAR BLIVIT MAMMA! 

Av Pipe Line - 15 augusti 2009 22:40

Kl 12.38 fick vi världens sötaste lille Knodd. Idag fyller han två år! Han är jordens gulligaste lille unge. Jag kan inte se mig mätt på bilderna vi fått av honom.


I morse steg vi upp och konstaterade att vi både är trötta på att vänta på barnbesket. Förmiddagen ägnades åt att ringa Bonusen i tid och tid. Han satt på tåget på väg till oss. Vid lunchtid lastade vi in oss själva och videokameran i bilen. Tanken var att vi skulle filma Bonusen när han klev av tåget efter storbragden. Det gick sådär.


Jag fick filmat tåget när det gled i på perrongen. Jag filmade när Darlingens telefon ringde. Jag hade ingen aning om att det var SAMTALET som vi väntat på. 


Darlingen blev så ställd över att Berit ringde en lördag. Vi visste ju dessutom att hon har semester! Hur som helst bad Darlingen Berit vänta eftersom Bonusen precis skulle hoppa av tåget. Han hann också meddela Berit att Öresundståg är jääääättelånga. Inget av detta absurda samtal hörde jag. Jag var i andra ändan av tåget för att försöka hitta Bonusen. Jag hade ingen som helst aning om att mitt liv några minuter senare skulle ändras för evigt. Medan Berit tålmodigt väntade i luren fiskade Darlingen upp Bonusen och jag hann ikapp dem. Jag hann precis krama om Bonusen innan Darlingen säger: "Jag tror vi har fått barnbesked" och räckte över luren till mig.


Sedan minns jag bara spridda skurar. Jag hojtade att vi fått en son. Jag märkte i alla fall att en man tittade fascinerat på mig. Han fick nog sitt livs föreställning.


Jag kan inte fatta att vi hade turen att få barnbesked en dag då vi alla var samlade.  På Knoddens tvåårsdag! Det är fantastiskt! Jag har funderat och fantiserat om var jag kommer att vara den dag jag får veta att jag blivit mamma. Nu vet jag. Vi var på Malmö Centralstation, klockan var 12.38, det regnade och det var på vår sons tvåårsdag.


Vi är världens lyckligaste! Vår son är bedårande söt med den sötaste lilla pussmun jag någonsin skådat.


Dagen har gått i flygande fläng. Vi rusade hem till datorn och bilderna på vår son. Skummade igenom informationen och meddelade sedan Berit att vi fått bilderna och att vi ville adoptera Knodden. Vi har meddelat släkt och vänner via både telefon, sms och mail. Vi har ätit på Burger Kung (Burger King omdöpt dagen till ära). Vi har köpt dator till Bonusen. Vi har ätit kinamat och druckit finaste barnbeskedsvinet, en Zinfandel från 2007 (året då vår son föddes och vi gifte oss). Sedan åt vi tårta, blåste ut tvåårsljuset och sjöng för vår nya familjemedlem.


Det är helt obegripligt! Vi har blivit föräldrar! Hoppas nu att inget oförutsett händer som sätter käppar i hjulet. Om allt går väl kommer vi troligen att få hämta honom till våren. Kanske februari, mars eller april. Jag kan knappt bärga mig.


Jiiiiiihaaaaaaaaaa!

Av Pipe Line - 15 augusti 2009 10:21

... sitter Bonusen på ett tåg på väg mot oss. Ett telefonschema har upprättats. Darlingen ringer kvart i och kvart över. Mamman ringer varje hel- och halvtimme. Det innebär att någon pratar med honom varje kvart.


Bonusen är lugn som en filbunke. Har lyssnat på allt vi sagt. När Darlingen ringer är han lite besvärad. Han tycker nog att föräldrarna är lite tjatiga. Och än så länge har han bara rest i 45 min. Det är måååånga samtal kvar. Än så länge sitter han själv men när han kommer till Skåne brukar det tjocka på sig. Då kommer han högst sannolikt få sällskap. Då kommer han tycka att det är både tröttsamt och jäääääättepinsamt med föräldrar som utövar telefonterror.


Det är faktiskt en fantastisk känsla att detta händer. Och att Bonusen är så cool. Vi är så himla stolta över honom. Det blir raka vägen till datoraffären :-)

Av Pipe Line - 14 augusti 2009 16:02

Taiwan har inte ringt denna veckan heller.


Då får jag väl ägna mig åt kvällens tjejmiddag istället.


Darlingen ska vara ensam hemma.


Hoppas att han inte äter upp kinapuffarna.

Av Pipe Line - 14 augusti 2009 15:45

Pratade med en kollega idag. Hon är mamma till bla en 4-åring. Fyraåringar i synnerhet intresserar mig just nu.


Hon berättade att hon upptäckt hennes minsta barn kan en massa saker på dagis som hon inte trott att barnet kan. Typ klippa med sax. Eller äta med bestick. Kollegan erkände utan omsvep att hon behandlade sina barn som mindre än de är. Hon hade bestämt sig för att barnen inte hade så bråttom med att bli stora.


Jag blev lite ställd. Tänkte på Bonusen. På mitt framtida föräldraskap.


Hur vet man vad barn i olika åldrar ska klara av om barnet inte går på dagis? Hur påverkas barnet av att föräldrarna tror sitt barn om mindre än det faktiskt förmår och klarar av? Bör man som förälder gömma sig bakom "mitt barn ska få bara barn så länge det bara går" - gör man barnet en tjänst eller en otjänst? Och framförallt; varför verkar det vara oviktigt och ibland en smula hotfullt (i synnerhet för mödrar) att barnet utvecklas och tillskansar sig färdigheter?


Jag vill givetvis inte bli en hönsig mamma. Jag vill inte heller bli en mamma som pressar mitt barn att utvecklas. Är det förenligt med att adoptera? Jag menar... å ena sidan kommer vårt barn ha en bakgrund som innebär att jag säkert kommer att upplevas som hönsigare än en biologiska förälder. Å andra sidan kommer jag kanske behöva driva på mitt barn, t ex språkligt, mer medvetet än en biologisk föräldrer behöver göra.


Vi kommer förmodligen att vara väldigt receptiva för vad omgivningens barn förmår och inte förmår. Av den enkla anledningen att vi - av okunskap eller missriktad omsorg - inte ska hålla tillbaka vårt barns utveckling på ett sätt som inverkar menligt på framtiden.


Det blir inte lätt. Det kanske är en utopi. Eller kanske det löser sig helt utan att jag behöver grunna mer på det. Än en gång slås jag över hur onödigt mycket tid man som blivande adoptivförälder har att fundera över saker som alla andra får ta som det kommer.




Av Pipe Line - 14 augusti 2009 09:03

I två dagar har jag tagit bilen till jobbet. Det hade jag tänkt göra idag också. Men som genom ett under - trots att jag stod med upplåst bildörr och var beredd att sätta mig tillrätta i förarsätet - kom jag på andra tankar. Jag valde att cykla. Det låter kanske inte så märkvärdigt för er, men det är det för mig. Jag är omåttligt stolt över min prioritering.


Det var medvind. Det är toppen när det är fredag och medvind.


I brist på hund är det bra att cykla. Jag har nämligen upptäckt att man knyter nya kontakter när man cyklar. Oftast sker det i form av social minievent i hissen. Svett stryks ur pannan. Frisyrer rättas till. Man fnissar lite över sin fåfänga. Suckar åt motvinden. Glädjs åt medvinden. Pratar om hur vinden kommer att vara på hemfärden. Det är som att twittra. Hisstwittra. Hissen är nämligen så snabb så man måste vara sparsam med orden. Man måste utelämna alla onödiga ord. Som idag:


"Blåsigt" (kille i bajsbrun kostym)

"Men medvind!" (jag i ganska osvettig upplaga)

"Fördel" (samma kille igen)

"Motvind hem" (jag i pessimistupplaga)

"Fredag - känns som medvind ändå" (bajsbruna kostymen i optimistupplaga)

"Hej" (bajsbrun kostym kliver av på vån 9)

"Hej hej" (jag åker vidare)








Av Pipe Line - 13 augusti 2009 09:06

Bonusen har stått på sig angående tågresandet. Igår ringde hans moder och var helt ifrån sig. Grät samtalet igenom. Darlingen tog det varligt, pratade mjukt och försiktigt. Lovade att svor på de mest uppenbara saker som att vi skulle stå på perrongen när tåget kommer in och att vi ringer så fort Bonusen klivit av tåget. Vi föreslog att hon skulle resa med sin son men det hade Bonusen vägrat. Han hade kontrat med att antingen reser jag själv eller så blir det bil. Han är inte villig att slösa en enda resa på att lugna sin mor. Det vore bara en fördröjning. Han vill ha datorn NU.


Det är väl ingen nyhet att jag genom hela den här historien varit ganska irriterad på Bonusens mamma. Jag har tyckt att hon överdriver. Trots det går jag inte omärkt igenom denna processen. Jag tycker uppriktigt synd om henne som känner en sådan skräck inför tågresandet. En sådan skräck skojar man inte bort. Det är HENNES högst påtagliga känsla. Det kvittar vad vi säger, vad Bonusen säger och vad andra säger. 


Bonusens och alla andra barns (och människors) liv innehåller både faror och hot. Men man måste kunna informera utan att överinformera. och diskutera olika scenarion utan att skrämma. Rusta barnet för att klara av situationer i livet som inte känns bekväma. Ge dem verktyg att hantera faror och hot på egen hand. Och samtidigt hela tiden finnas i bakgrunden utifall man behöver ingripa.


Såklart kommer mina och Darlingens tankar konstant finnas hos Bonusen medan han åker tåg. Såklart känner jag en vag oro för att något ska hända. Jag är inte helt opåverkad av den skräck och oro som Bonusens mamma förmedlar. Hon får mig att vackla emellanåt. Men jag försöker kontrollera min oro. Resonera logiskt och rationellt. Funderar på vad som hänt på alla tågresor jag gjort genom åren (och det är en hel del...). Innerst inne vet jag att allt är lugnt. Inte desto mindre kommer mina och Darlingens tankar konstant finnas hos Bonusen under resans gång.  


En liten men ack så noterbar framgång är att datorn inte längre benämns som "muta". Den går numera under benämningen "morot". Det känns faktiskt ganska stort.  

Av Pipe Line - 12 augusti 2009 21:14

I natt råkade jag ut för märkligheter i mellangärdet. Ontiga märkligheter som tilltog hastigt. Jag vandrade omkring - kunde varken ligga eller sitta. Till sist grät jag av kombinationen smärta och oro. Då var det dags att väcka Darlingen.


Darlingen klämde på min mage. Matade mig med dubbla Pepcid Duo, voltaren och citadon. Jag blev mer och mer orolig för att behöva åka till sjukhuset. Började yra om att jag måste duscha och byta underkläder (!). Darlingen gav mig en halvtimme att bli bättre på. Jag lyckades utverka trekvart. Det var tur eftersom jag sent omsider föll ihop i soffan. Den konstanta smärtan började avta och ersattes av intervaller. I pur utmattning låg jag uthälld i soffan och tittade apatiskt på Anna Pihl. Darlingen satt bredvid och tittade ungefär lika mycket på Anna Pihl som på mig. Det kändes fint.


I morse mådde jag bättre. Tills jag tog hostmedicinen vi köpte till min torrhosta igår. Noskapin. Då kom smärtan tillbaka. Långt ifrån lika kännbart som igår men dock. Då erinrade jag mig plötsligt att jag igårkväll - svalde dubbel dos Noskapin för att slippa torrhosta hela natten. Så vi kollade upp biverkningar av Noskapin. Jodå, en en ovanlig biverkan är bröst- och buksmärtor upp till 4 timmar efter intaget. Smärtorna kan hänga kvar i 3 timmar. Personer som fått biverkan säger sig ha trott att de skulle dö. Gjorde jag med.


Detta är så typiskt mig. Det blir liksom så dramatiskt när jag är inblandad. Darlingen nyser och sedan är hans sjukdomar över. Jag behöver luktsalt och läkarhjälp. Så himlans orättvist.

Skapa flashcards