Jag har börjat svettas för att svettas mindre, dvs. jag cyklar numera till jobbet. Var 10:e meter trampar jag frivarv. Det är fel på växlarna. Det ser förmodligen ganska roligt ut. Det är inte roligt. En annan dum sak är att framgaffeln gnisslar. Och navdynamon har aldrig fungerat. 

Så idag cyklade jag inom den lokala cykelhandlaren och beställde "lilla servicen". Jag glömde lyssna på vad den omfattade men jag vet med bestämdhet att den innehåller en genomgång av växlarna.

Sedan spankulerade jag hem genom Orten. Köpte lite färsk lax och blomkål. Strosade förbi torghandlaren. Gick in och ut i klädaffärerna. Köpte en svart tröja som jag inte vet när jag ska ha. Köpte mjukglass. Med chokladsmak. Gick till min favoritaffär där jag språkade lite med affärsinnehaveren, drog i kläderna och slickade på min glass. När jag stod där i godan ro och tittade på en tunika i jeansaktigt tyg och broderier i mörkblått dök Darlingen upp och hojtade "Nu kom jag på dig!". 

Sedan fick jag följa med till Apoteket. Det var en omväg.

När jag kom hem läste jag Hänt i Veckan. Blev inspirerade att läsa Lulu Carters blogg. Blev beklämd.

Lagade köttfärspirog medan Darlingen dammsög hela huset.

Det händer inte så mycket i mitt liv. Måtte det där samtalet komma snart. 

Så jag kan skriva något vettigt i min blogg.

I söndags ville Bonusen bergsäkert åka tåg ensam på lördag. Ingen som helst tvekan.

Idag började han prata om att man kan bli rånad på tåg. Och mobilen måste ju tas med på toa så att den inte blir stulen. Och som ett brev på posten tvekar Bonusen. Inte så att han inte vill åka tåg själv men dock.   

Jag och Darlingen vet exakt vem som står för skrämseltaktiken....  Och om hon får hållas i några dagar finns ganska stor risk att hon hinner skrämmer upp Bonusen så att han inte vågar åka själv...  

Att önska adoptera innebär att man måste sila mygg och svälja elefanter. Du blir granskad på ett sätt som många upplever som integritetskränkande. Du måste utbilda sig för att bli förälder, ett antal kostnadsbelagda kurstillfällen. Du måste vara utrustad med tålamod och psykisk styrka eftersom familjebildningen kan ta 3-4 år. Du måste gilla att du helt och hållet är i händerna på andra som bestämmer över din familjebildning - socialtjänsten som utreder dig, ländernas krav på dig, ev. en biologiska förälder som ska gilla ditt personliga brev och dina fotopresentation. Du får inte vara tjock, sjuk eller handikappad. Du får givetvis inte missbruka något. Drabbas du av sjukdom eller ett sammanbrott under din 3-4 års väntan riskerar du att förlora dina möjligheter att bli föräldrar. För all framtid. And so and on.

Jag får ofta frågor om hur det går till. Varför det tar så lång tid. När jag förklarar får jag alltid någon form av reaktion. På hur orättvist det är. Hur fel det är att utreda oss när ingen annan som vill ha familj behöver utredas. Folk jagar upp sig över integritetskränkningen som det innebär att någon rotar runt i våra liv. Jag blir bara matt över reaktionerna. De hjälper inte mig. Det är reaktioner man kan kosta på sig när man har fria val. När man inte är utelämnad till andra utan bara sig själva och sin lust. Jag kan inte ta sådana männískors reaktioner på allvar. Jag kan inte se mig själv i dem. För de kan aldrig någonsin föreställa sig vad vi går igenom.

Det som människor har svårast att tackla är att jag accepterar behandlingen vi utsätts för på vår väg mot familj. Jag till och med försvarar den. Försvarar mitt sätt att bli förälder. Men allra helst vill jag inte prata om det. För jag vill inte behöva förklara, försvara och argumentera. Jag föredrar människor som nöjer sig med att fråga hur det går till, accepterar procedurerna, låter bli att säga "det finns sååå många barn som saknar föräldrar", visar förståelse för att det måste gå till på det här viset och enkelt frågar mig: "Hur klarar du väntan?". 

Tidigare försökte jag förklara. Numera blir jag trött innan personen satt sin första punkt. Allt som oftast brukar jag titta på personen och säga:

"Men om du varit tvungen att lämna bort ditt barn - hade du inte velat att alla gjorde ALLT som står i sin makt för att säkerställa att de nya föräldrarna har förmågan, ekonomin, tryggheten att ta hand om ditt barn?"

Då brukar de flesta tystna. Humma. Hålla med. Annat kan de ju inte göra. Speciellt som många redan är föräldrar och tycker det är extremt obehagligt att inte kunna ta hand om sitt barn. Att tänka adoption.

Ibland undrar jag vad vi gett oss in på. Hur ska vi - helt vanligt människor med helt vanliga gåvor - klara av den stora uppgift som vi åtar oss?! Vi är inga übermensch. Vi är bara vanliga människor som vill bilda familj tillsammans. Vi kanske har bättre ekonomi än många. Vi har goda utbildningar och bra jobb. På pappret har vi goda förutsättningar att ge ett barn materiell och ekonomisk trygghet. Men innebär det per automatik att vi kommer att bli bra föräldrar? Nä, skulle inte tro det. Vi kan bara förlita oss på vårt sunda förnuft, vår uppfostran, våra värderingar och normer, vår styrka och integritet. 

Vi är på upploppet. Vi är bara ett samtal ifrån att bli föräldrar. Men vi kommer att bli föräldrar på distans. Under minst första halvåret som föräldrar kommer vi inte få träffa vårt barn. Vilken biologiska förälder hade stått ut med det?!

Jag drabbas av hackhosta när jag lägger mig. Igår förvisades jag till Bonusens säng. Tempurkudden följde med. Det var dumt. Bonusens säng är nämligen hårdare än vår vilket ledde till att jag vaknade med spänd nacke och därmed huvudvärk.

Sedan tre veckor tillbaka lider jag av enorma spänningar i rygg och nacke. Jag bara vaknade en dag och hade ont. Det hade väl gått och leva med om det inte vore för att ryggontet blir huvudvärk. Nu säger Darlingen att jag måste få professionell massage. Jag är skeptisk till massage. Dels tycker jag att det är lite kladdigt och dels har jag faktiskt så ont att jag inte vill att någon tar på mina axlar. Darlingen blir åthutad så snart han försöker lägga armen om mig.

Jag solade ryggen igår. Och drack en massa alkoholfria men kaloristinna drinkar med sugrör. Fick ingen ro på grund av värmen. Till slut drog jag fatboyen in i skuggan och slocknade i den. När jag vaknade la jag lite kullersten. Det var varmt. Så jag fick duscha kallt. Sedan fortsatte jag lägga kullersten. Både för att överraska Darlingen och för att kunna spana in horderna av husspekulanter som driver förbi här. Ett hus på vår gata är till salu. Jag vill att det ska flytta in en barnfamilj. Med en treåring. Kanske fyra. Eller fem. Adopterat från Taiwan. Jag har inte sett någon sådan familjekonstellation ännu. Mest medelålders med eller utan hund.

Semesterns sista lördagskväll tillbringades på uteplatsen - min favoritplats alla kategorier mellan kl. 19.00 - 20.30 Det är då solen har börjat dala. Det svalnar av och stillnar. Fåglarna kvittrar. Man hör grannarna men de är också tysta. Jättetysta. Jag har oftast ett glas vi framför mig. Jag har eller ska äta något gott. Och jag samtalar tyst, tyst med Darlingen om allehanda viktiga och oviktiga ämnen.   

Gårdagskvällen rymde också en dvd - Changeling. Jag har känt ett svagt obehag inför att se filmen. Har ingen aning om varför. Det är en sann berättelse om en kvinnas kamp för att få hjälp med att hitta sin försvunne son. Den utspelar sig i USA på slutet av 20-talet. Den var bra. Riktigt bra. Och riktigt obehaglig. Den gav en skrämmande inblick i hur kvinnor och barn behandlats genom tiderna. Hur lite de och deras åsikter var värda. Hur lätt man avfärdar en kvinna och hur svårt det är för en kvinna att göra sig hörd. Sorgligt.

Vi går in på semesterupploppet. Vi har börjat bli lite irriterade och nostalgiska över att sommarledigheten är över. För att inte bli alltför deppiga åkte vi på liten utflykt till Qvesarum i akt och mening att titta på en grind. 4.000 kr för en obehandlad grind med stolpar och beslag. Tror att det är hyfsat billigt men jag tycker ändå att det är dyrt. Men vi har faktiskt inte förmågan att snickra ihop en stadig grind på egen hand....

På vägen hem stannade vi till i en trädgårdsaffär för att titta på rosenbågar och små, nätta träd. Rosenbågarna var inte i vår smak - för snirkliga, för volumiösa eller för rangliga. Det kommer att bli en utmaning att hitta passande bågar... Det positiva med dagens trädgårdsaffärsbesök var att mina trädgårdstankar börjar klarna. Vi har nu bestämt att det blir ett silverpäronträd och ett plommonträd (Victoria). Jag ska flytta alla Kirgislökarna så att de hamnar framför häcken. Där ska också lavendel sättas. Kullersten ska läggas vid vattenutkastaren och på sidan mot carporten. Kanske ska kullerstensområdet även sträcka sig en bit in i trädgården eftersom vi köpte så fruktansvärt mycket kullersten som vi nu måste hitta avsättning för...

Resten av eftermiddagen tillbringades i fatboy:en eller på fällstolarna. Under en timmes tid pratade vi inte med varandra eftersom vi blev ovänner om huruvida vi skulle köpa en solsäng på Plantagen eller inte. Jag ville, Darlingen ville inte. När vi återigen blivit vänner (utan att ha köpt solsängen) förlöpte eftermiddagen i stilla lunk. Vi blev helt enkelt ganska loja och initiativlösa. Det var också anledningen till att vi valde att äta middag på en lokal krog istället för att laga till pasta med skinksås. En räklåda, spättafilé och två öl senare lunkade vi hemåt i sommarkvällen. En ingivelse fick oss att konfiskera staketet (som ligger på andra sidan staketet från vårt uthus) som ungarna använder för att klättra upp på vårt plank. Vi såg nog ganska roliga ut när vi kom vandrande en bit staket.... Egentligen bär det mig emot att vi ska ha besvär med att destruera ett gammalt staket men eftersom vi får lida om det inte blir gjort så är det väl lika bra att bita i det sura äpplet. Kan väl säga såhär - mina nya kompisar Amelie och Linus - är inte så mycket kompisar längre. De har väldigt gälla röster och får mig att fly in i huset när jag hör dem rumstrera om för att häva sig upp på vårt plank för att få sig en pratstund. Om jag inte flyr in i huset pratar de i det oändliga om ingenting. Om jag flyr in i huset hänger de på planket och SKRIKER mitt namn i 10 minuter. Ibland vinner de, ibland vinner jag. Oavsett vilket är det fruktansvärt irriterande. Och det står på listan över saker som mitt barn aldrig ska få göra mot andra människor. 

Sedan blev jag trött och Darlingen drack whisky. Jag minns inte ens när han la sig. Så illa tog ölen.

Idag kom ytterligare ett tecken på att det snart är dags att masa sig till jobbet. Darlingen började jobba. Visserligen blir det en kort sejour för hans del. Han ska nämligen ha ytterligare en veckas ledighet på fredag. För min del är det finito på måndag. Oåterkalleligt.

Ena sidan av mig ser fram emot att gå tillbaka till jobbet. Det känns nämligen som om barnbeskedet kommer närmre då.

Den andra sidan av mig vill aldrig gå tillbaka till jobbet. Det är en känsla jag inte känt förr om åren. Jag försöker hitta entusiasmen och ivern som jag brukar känna efter en lång ledighet... men den finns inte. Kanske beror det på barnbeskedslängtan. Eller att jag är "färdig" med mitt jobb och borde söka nya utmaningar. För det sistnämnda är tidpunkten helt fel. Drivkraften och ambitionen också.

En dag på solokvist ligger framför mig. Dagens stora projekt är att sola ryggen. Kanske lägga lite kullersten. Fortsätta att fundera på trädgården. Och försöka bara vara. Det är inte så lätt som det låter.

Under en tid har jag funderat på att byta blogg. Är lite intresserad av vad one.com kan erbjuda. Det är ett webbhotell där man betalar 12, 24 eller 45 kronor/mån beroende på hur stor serverplats man önskar. Årsavgiften är 95 kronor för domännamn.

Jag använder i många avseenden min blogg som dagbok. Det innebär att jag inte har någon ambition att skriva roligt, tankeväckande, provocerande... jag skriver bara det jag tänker. Jag har nog egentligen inget behov av att bli läst. Däremot har jag behov av att tvingas formulera mig begripligt och omsorgsfullt. Jag skyltar inte med det jag skriver men jag blir ändå väldigt glad när människor reflekterar över vad jag skrivit. Går det ihop? Det är knappt så att jag får ihop det själv... Om jag hade varit författare hade jag förmodligen haft en pseudonym.

En annan sak som jag tänkt mycket på är att jag med stor behållning läser andras bloggar. Främst om adoption. Dessa bloggar har varit en stor hjälp under vår väntetid. Vill man ha, får man också ge tänker jag. Jag förstår att man lösenordsskyddar sina bloggar . Mitt problem är att jag verkligen får ta sats för att be om lösenordet till en blogg. Jag känner mig som en inkräktare. Varför skulle jag - en helt okänd människa - få tillgång till en annan människas liv och tankar? Måhända tänker jag knasigt. Det kanske är fler än jag som känner att det är enklare att låta okända människor läsa bloggen än kända människor....  

Så har funderat en helt del på mitt bloggande och framtiden:

1. Ingen jag känner irl vet att jag bloggar. Jag säger aldrig något när det pratas om bloggar. Vill helt enkelt inte att någon ska få för sig att leta upp min blogg. Det vore ju ganska enkelt om man söker på "Adoption+Taiwan".... För en tid sedan berättade en väninna om att hon aldrig blev nämnd i en grannes blogg men att andra människor nämndes där i väldigt positiva ordalag. Hon kände sig osedd och tagen för givet. Jag blev rätt betänksam över att en blogg kan utlösa sådana känslor hos människor så jag beslöt mig för att ALDRIG tala högt om att jag bloggar. Vill folk leta upp min blogg så varsågoda. Blir de sårade av att läsa den är det deras problem. Jag skriver det jag vill skriva. Inte vad läsarna vill läsa om. Ändå blev jag väldigt betänksam över väninnans reaktion. Och vill aldrig någonsin vara med om något liknande.

2. I somras satte sig en god vän vid datorn när jag inte loggat ut. Jag blev väldigt stressad av det. Kände mig avslöjad även om jag står för varenda ord jag skrivit. Funderade på vad jag skrivit om den personen och andra gemensamma bekanta. La till och med ned några timmar på att skumma igenom bloggen bakåt för att se om det fanns något komprometterande. 

3. Jag har via kommentar fått veta att min identitet är röjd. Tydligen är jag tillräckligt intressant för att man ska vilja ta reda på mitt namn och var jag bor. Följer man en blogg tillräckligt länge så dyker det förr eller senare upp information som man kan dra slutsatser av. Problemet är att jag nog aldrig trott att någon skulle välja att lägga kraft på något sådant.

4. Vi ska adoptera. Jag måste skydda Battingens integritet i framtiden.

5. Jag måste tänka på att skydda Bonusens, Darlingen, släktingar och vänners integritet. Jag vill inte behöva censurera mina tankar om händelser och annat. Mitt liv är inte bara guld och gröna skogar - jag har fula tankar, blir irriterad på folk, förundras över människors val. Ja, jag har massor av mer eller mindre rumsrena tankar som jag normalt inte skulle tänka högt. Men i bloggen tänker jag högt. För att jag känner mig anonym. När jag inte längre känner mig anonym begränsar det mig.

6. Jag vill ibland kunna lägga ut bilder. Inte som en bilddagbok. Men minnesbilder för min egen del.

7. Hur får jag över allt jag skrivit på min blogg här till min lösenordsskyddade blogg? Manuellt klippande och klistrande? Jag vill definitivt inte radera min nuvarande blogg. Jag vill ta den med mig.

Det jag funderar allra mest på är gränsdragning - vem ska få eventuella lösenord och vem ska inte få det? Även om jag byter blogg kommer jag inte tala om för folk jag känner irl att jag bloggar. Jag vill inte hamna i en situation där jag känner mig förpliktigad att lämna ut lösenord eller ännu värre; bli avlurad lösenordet. Men varför känns det enklare när okända människor läser mina tankar och funderingar än om människor jag känner i verkligheten gör det? Och vad händer när okända människor blir kända människor?

Så att byta blogg löser bara en liten del av problemet. Den ger mig fler tekniska möjligheter. Däremot löser den inte utmaningen om vem som ska få tillgång till bloggen. Vad bloggen ska innehålla är solklart. Den ska innehålla samma saker som alltid förut. Men behovet av att skydda och omhulda ökar i takt med att vi kommer närmare ett barnbesked och andra händelser runt omkring mig. 

Darlingen fick bestämma dagens agenda. Efter en stillsam frukost tog vi därför cyklarna in till stan för att strosa. Det var varmt. Jag tror att jag har en felaktig termostat i min kropp. Jag tvingar Darlingen att känna på min plaskvåta rygg för att få honom att uttala visa saker. Eller åtminstone tycka synd om mig. Det gör han inte. Han säger att man kan träna bort att bli svettig för ingenting. Hrmph. Alltså måste man bli mer svettig innan man blir mindre svettig. Det är ganska märkligt tycker jag.

Jag har länge gått omkring och funderat på om jag inte skulle trivas i ett par velourbrallor. Idag bestämde jag mig för att det nog stämde. Så jag köpte ett par på Gudrun Sjödén. Det var mina första velourbrallor i vuxen ålder och mitt första inköp på Gudrun Sjödén. Det är en butik som jag alltid förknippat med medelålders tanter. Kan konstatera att jag nu är en medelålders tant. 

Både jag och Darlingen njöt av att vara barnfria. Att inte vår dag avgörs när telefon ringer på morgonen och Bonusen vill leka med Hjortpojken. Det är faktiskt ganska stressande. Eller är jag bara ovan.

Efter en mindre stadsvandring cyklade vi till Västra Hamnen i akt och mening att äta lunch. Det blev Salt & Brygga. En fantastiskt skön eftermiddag där det enda som grumlade min lunch var att jag glömde att jag inte gillar alla sorters skaldjur när jag beställde skaldjurslasagnen. Det blev ett förfärligt petande och sväljande av stora tuggor. Darlingen lovade att påminna mig om denna dagen nästa gång jag var på väg att beställa skaldjurslasagne. Varför kan skaldjurslasagne inte bara innehålla lax, vit fisk, kräftor, räkor, hummor och krabba? Varför måste den innhålla alla möjliga sorters konstiga musslor och bläckfiskdelar?! Hur som helst var rosévinet, det vita vinet, folkvimlet, solskenet och den allmänna lojheten till full belåtenhet.

Styrkta av två glas vin äntrade vi den där lilla klädaffären för småttingar som får mig att önska att jag får ett väldigt, väldigt litet barn. Vilket inte kommer att ske. Så jag fick istället köpa flaggvimpel - en massa fina flaggor på tråd, lite pinglor och annat krafs. Jag VET att det kanske inte är något för en 4-5-åring, men det är faktiskt något för en 42-åring. Jag kanske ska sätta upp den i vårt sovrum istället för Battingens rum...

Sedan cyklade vi runt en massa runda tills jag fick ont i den biten på kroppen som hela tiden nöts mot sadeln. Då fick vi åka hem och grilla, dricka mer vin och tala om för varandra vilket underbart liv vi har. Det kändes bra. Fullkomligt på något sätt.