Vi har inte sett till "Skummisen" på ett tag. Förrän igår. Då såg jag honom i en grannes trädgård - en granne vi aldrig hälsat på och därmed inte är bekanta med. "Skummisen" struttade fram och tillbaka mellan förrådet och en plats jag inte kunde se. "Aha", tänkte denna Sherlocken, "Han bär ut saker från förrådet". Inte för att jag såg att han bar, men det kändes liksom rimligt.

Innan jag hann tänka ut vad jag skulle hojta, företa mig eller på annat sätt visa min rådighet hade "Skummisen" skummat färdigt. Han gick helt sonika ut ur trädgården, hoppade på en cykel och cyklade iväg. En ganska behärskad flykt. "Men det är väl så det går till; tjuven vill ju inte bete sig misstänkt", tänkte jag initierat.

Jag drog handen över munnen för att få bort det värsta av tandborstskummet och galopperade ner för trappan. Fick upp Darlingen ur soffan och meddelade att vi skulle på "Grannar mot brott"-uppdrag. Och så traskade vi iväg efter att noggrant ha låst och larmat huset.

i okända grannens trädgård fanns inga spår. Inga saker som var utkånkade men ostulna. Det var bara tyst och tomt. Grannen själv tittade på TV. Det kunde Fru Sherlock sluta sig till genom att betrakta det blåaktiga skenet som silade genom persiennerna.

Vi ringde på. Bad om ursäkt för vår sena visit. Förklarade. Han kände inte till "Skummisen". Han fick bakgrundsfakta. Han hade inte hört något i trädgården. Men hans son hade precis cyklat iväg....

Jag är nog inte så  mycket Sherlock ändå. Mer Watson. Både till kroppsform och intelligens.

Jag har försökt skriva detta inlägget flera gånger. Det är svårt. Det blir så långt och jag blir så arg. Jag ska försöka sammanfatta.

Bonusen har nu genomfört sin första träningsresa med tåg. Men ända in i det sista pågick en djävulskt ful mamma-kampanj bakom min och Darlingens rygg. Enda anledningen att vi fick reda på det var att Bonusen fick nog. Han berättade för mig vad hans mamma höll på med.

Bakom våra ryggar och strid med vad vi kommit överens om, har hon i hemlighet bearbetat sin son så att han ska vända sig mot sin pappa. Därtill har hon försökt skrämma sin son till att inte våga åka tåg ensam. Hon har sagt att Darlingen mutar sin honom med en bärbar dator. Men hon samtidigt erbjudit sonen en bärbar dator om han INTE åker tåg själv (!). Hon säger att det är farligt att åka tåg och att Bonusen inte på många, många år är redo för att resa själv. Och hon pratar om det hela tiden. Eller som Bonusen uttryckte det: "Hon vill prata om det hela tiden, morgon, middag, kväll, på promenad, på väg till fotbollsträningen, när vi tittar på TV... ALLTID vill hon prata om det. Jag vill inte prata mer om det. Jag VILL resa tåg själv!"

Denna gången klarade Bonusen manipulationen. Han stod upp för vad han tror på och vad han vill. Och vi är så stolta över hans vilja och kraft. Han gav oss möjligheten att ta tag i en situation som han visste att han inte klarade på egen hand. Så medan jag och Bonusen var på kalas tog Darligen itu med hans mamma. Det gick sådär. Sammanfattningsvis kan man säga att hon på fullt allvar tror att han kommer bli drogad, kidnappad och mördad på tåget om han reser ensam. Hon förstår inte vad Darlingen menar när han säger till henne att hon projicerar all sin rädsla på Bonusen och gör honom till en rädd och osäker liten kille. Hon har inte en tanke på att resa med honom själv för att bilda sig en egen uppfattning. Det är vi som ska hämta och lämna - antingen via bil eller med tåg. En resa på vardera 6 timmar i varje riktning. Hon är inte villig att själv resa dessa sträckor för att sonen ska få träffa sin pappa - det överlämnar hon helt och hållet till oss. Alltså finns det inget incitament för henna att benmästar sin rädsla och börja lyssa på sin sons vilja. 

Hur gick det då? Bonusen skötte sig exemplariskt! Han fick bestämma sin lunchlåda (macka med stekt ägg, kanelgifflar, en smarrig vaniljbulle, coca cola) och han fick köpa två tidningar. Fast den ena var på engelska och därmed inte så intressant. Hållplatsen före Bonusen var framme var han instruerade att ringa till sin mamma. Hon svarade inte. På 5 försök. Till sist ringde hon upp. Jag förstår inte hur man kan göra så mot sitt barn. Hade jag varit i hennes sits hade jag haft mobilen limmad på kroppen för att vara säker på att inte missa rutingenomgången som ska gälla vid framtida resor. Ska hon missa hans samtal när han reser helt ensam också?!

Väl framme meddelade Bonusen att det var jäääättelångtråkigt att åka tåg. Det var inte läskigt. Det var bara tråkigt. Det är en helt annan sak än rädsla. Det är nämligen långtråkigt att åka bil också. Det gäller bara att vara rätt utrustad.

Nu väntar vi med spänning på att höra hur Bonusen ska ta sig till oss nästa gång. Det är han som får bestämma. Han har hela tiden sagt att han vill resa tåg själv. Vi får väl se. Vi har bestämt oss för att Bonusen får styra. Vill han åka tåg själv ska vi inte sätta oss emot det. Vill inte hans mamma att han åker tåg själv får hon antingen resa med honom eller köra ner honom till oss. Det finns inte på kartan att vi sätter oss i bilen för att hämta en grabb som själv vill åka tåg medan hans mamma hindrar honom. Den risk vi löper är att mamma säger "Om ni inte hämtar honom får han väl stanna hos mig. För han reser inte själv."

Min önskedröm är att Bonusen är stark nog att stå på sig. Att säga att han VILL åka tåg. Att han erbjuder henne att resa med honom så att hon får se att det inte är något farligt. Men just nu tror jag bara han är irriterad för att hon hindrar honom att göra något han vill, kan och tror på. Dessutom står hon emellan honom och den där bärbara datorn. För som han sa, när vi frågade honom vad han tyckte om att hans mamma erbjuder honom en dator om han inte åker tåg:

"Jag vill förtjäna datorn. Inte bara få den".

Det finns tre NSPO-saker (=Not So Proud Of) i mitt liv som jag vill eliminera. Hmmm... det finns säkert fler oroshärdar om jag börjar tänka efter men det tänker jag inte göra just nu.

För en av NSPO-sakerna utgör sjukdom en uppvärmning. När värsta sjukdomen är överstökad är det bara att ge sig i kast med fortsättningsfasen där den riktiga elimineringen kan ske. Just exakt där befinner jag mig just nu. På skälvande ben men med stadiga fötter.

Men jag har även tagit itu med den andra av NSPO-sakerna. Den som tar cirka en vecka att eliminera. Jag har klarat 5 dagar och det går bättre för varje dag som går.

Den tredje saken väntar jag med. Den kräver en helt annan långsiktighet och beslutsamhet. 

Onsdagens tågåkningsövning är nu bokad. Bonusen är karsk och säger att det är enda gången vi ska öva. Nästa gång åker han själv. Den där bärbara datorn måtte utgöra en enorm dragningskraft.

Vi borde bakat in ett års klädinköp utan knorr i datorbelöningen. Då hade vi haft fribiljett till att ekipera ungen utan knot och sura miner. Idag slank vi in på H&M och Lindex för att köpa jeans till honom. Han blev överrumplad men lyckades ändå sura så till den milda grad att Darlingen blev förbannad. Trots smärre känsloutbrott från alla inblandade parter kom vi därifrån med uträttat ärende. 

Sedan åkte vi hem, lagade munkar och tävlingsåt dem med sylt och socker. Bonusen slog sitt gamla rekord och fick i sig hela 21 stycken. Hjortpojken, som levererades lagom till munktävlingen, åt 20 st. Darlingen åt hedervärda 27 st. Själv tappade jag räkningen någonstans efter 11 st. Jag pratade för mycket.

Jag arkiverar och organiserar. Det går inget vidare. Nu är hela soffa fylld av allehanda bruksanvisningar och skötselråd som ska flytta in i mina nya arkiveringslådor med hängmappar.

16 hängmappar innebär 16 kategorier. Jag kan inte fatta att jag inte får ihop det. Hur svårt kan det bli?!

Nu går jag och läser en deckare istället. Det kanske mjukar upp hjärncellerna. Eller somnar jag.

Innan jag träffade Darlingen var jag tvungen att ta ut semester om jag var sjuk. Jag hade inte råd med inkomstbortfallet. I sanning hade jag inte råd med speciellt mycket eftersom det var dyrt att äga ett hus ensam. 

Numera är det fritiden som är en bristvara. Jag gnetar med mina 28 semesterdagar och försöker få ut mesta möjliga av dem. Därför är det extra surt när man blir sjuk på ledigheten. 

Så när jag ringde min arbetsgivare i morse för att fråga om jag kunde sjukanmäla mig i efterhand hade jag inte så stort hopp. Räknade med att det skulle krävas intyg. Men inte då! Det räckte med ett samtal. Ingen misstänksamhet, bara sympati över att jag blivit sjuk under min ledighet.

Vid sådana här tillfällen inser jag hur bra och smidig min arbetsgivare är mot sina medarbetare. 

... när Darlingen och Bonusen blir hämtade av Hjortfamiljen för att tillbringa dagen på vita stränder och i blåa böljor nere i Ljunghusen.

Jag snarkade Darlingen ur sängen i natt. Hittade honom på soffan i morse. Tassade fram och log prövande för att se hur illa arg han var. Fick ett ganska ömt leende tillbaka.

Måste nog säga att det känns augusti i luften. Jag är inte så förtjust i just augusti eftersom jag drabbas av postsommarstress, dvs. att jag borde hunnit med mer och njutit mer under de korta sommarmånaderna. I år vet jag inte precis om det finns något jag kunde gjort annorlunda. Jag är ganska nöjd. Förutom med att jag blivit sjuk.

Nu ska jag ge mig i kast med att omvandla känslan av övergivenhet till en känsla av ro och stillhet istället. Tror jag ska planera plantering av våra nya rabatter. Eller läsa en deckare. Eller göra ingenting.

Jag har sjukat mig från Kusins kalas. Det passar mig finfint. Känner mig inte överdrivet sällskaplig. 

Tidigare ikväll somnade jag bort en stund på sköna sängen. Då ringde det på dörren. Jag öppnade inte. Jag kände mig riktigt vardagsrebellisk med lätt släng av folkskygghet. Man är rätt puggig efter några dagars sjukdom... 

Nu är jag uppe och längtar till att få gå och lägga mig. Huvudet värker och jag har träningsvärk i bröstet av allt hostande.

Men jag undrar vem det var som ringde på dörren...