Jag har kommit på mig själv med att bli avundsjuk på barnbeskeden som fortsätter strömma in. Jag saknar känslan. Den där upprymda känslan och flödet av händelser som följer på barnbeskedet. Istället känner jag mig övergiven som blivande förälder. Min anknytningsprocess behöver nytt bränsle. Det räcker inte längre med bilderna och filmsnuttarna (som vi sett otaliga gånger) som vi fick i samband med barnbeskedet. Jag har Knodden på datorns skrivbord och tittar på honom varje dag. Stannar till och ser in i hans ögon. Men det är inget där, jag får inget tillbaka längre. Jag har i princip slutat titta på filmsnutten - jag kan varenda gest och varenda ljud. Jag vill ha mer. Mer av allt. Det känns inte bra att känna så här. Jag vill fyllas av kärlek. Jag vill att kärleken ska djupna och fyllas på. Just när är den instängd och behöver komma ut. Men jag klarar det inte på egen hand. Det är uppenbart att anknytning kräver närhet och interaktion.

Vi borde göra ett nytt fotoalbum och skicka paket. Men jag känner mig oinspirerad och håglös. Det räcker inte med att BFA skickar fler kopior på legaliserade handlingar som vi måste ta med i handbagaget. Just nu känns nämligen Knodden som en pappersprodukt. Inte min son. Jag avskyr känslan. Jag vill mer än jag förmår i nuläget.  

Den enda slutsatsen jag kan dra är att det måste vara likadant för Knodden. Fast han kanske ändå är lite för liten för att förstå. Så trots allt ska vi försöka få till ett nytt paket - vi måste påminna om vår existens även om vi inte får något i utbyte. Snart har vi vetat om honom i två månader och jag har en liten tanke om att han ska få ett paket varje månad i väntan på att vi ses.

Tungt nu.