Det är 10 veckor sedan imorgon. Sedan vi "plussade". Sedan hände inget mer. Inte minsta lilla tecken på att det vi hoppas och tror är verkligt. Det är ett stort mörkt hål som slukar energi som jag inte vill ska slukas. Jag vill behålla tron på att det kommer ske. Men det är så svårt.

Jag vet inte om någon - som inte gått igenom samma sak - förstår vad det är vi tvingas gå igenom. Vi har fått barnbesked. Sedan blev det knäpptyst. Det är INTE som en graviditet. Vi känner inga sparkar. Vi har inga kroppsliga symptom. Min mage växer inte. Allt är bara tyst. Som om det inte har hänt.

Vi vet inte ens med säkerhet att vi kommer att få adoptera Knodden. Det vet vi inte förrän om många domstolsförhandlingar. Det har vi valt att bortse ifrån eftersom det vore omänskligt annars. Någonstans måste man bestämma sig för att tro på de underverk som sker. Kanske var det fel. Förmodligen inte men just nu känns det så tufft och tungt.

Tänk tanken att en gravid kvinna testar positivt. De första veckorna är fyllda av glädje, oro, framtidsplaner och allt som tillhör en graviditet. Men magen växer inte. Hon mår inte illa. Hon får inga cravings. Hon får inget ultraljud. Hon har bara det där lilla plusset på stickan som börjar blekna.

Hur behåller man tron på att det finns ett litet liv därinne när allt är orörligt, tyst och inte minsta lilla förändring i kroppen sker på 2,5 månad? Vad händer med en människa när det enda som tyder på att man ska bli mamma är ett mail för 10 veckor sedan? Hur behåller man tron?

Jag vet inte. Men jag kämpar med att försöka hitta svaret.

Idag är jag inte snäll. Jag är mycket sur och irriterad. Darlingen har precis härmat mig och det var ingen rolig historia. Fast jag skrattade trots allt för han lät verkligen knäpp.

Jag har i rask följd dissat en stackars människa i Postkodmiljonären (fick epitetet ärthjärna), dissat Graafs fula Odd Molly jacka, fräst på Darlingen som råkade ta fel ostkniv till rätt ost, vägrat mer vin. Jag har fräst åt Darlingen att "Kinesen" av Mankell (Darlingens bok) är en riktig skitbok. Darlingen lät sig icke påverkas utan gick till bokhyllan för att välja ut en ny bok till mig. Han halade fram en Guillou-bok. Då höll jag fullständigt på att bryta ihop av frustration. Jag tycker ju inte ens om Guillou!!!! Ni hör ju. Inte ett endaste rätt.

Det är så himla sunkigt att heta jag just nu. Vi kommer aldrig få hem Knodden. Han kommer bo kvar i Taiwan när han är 14 år. Då råkar någon hitta en liten lapp där det stod att vi var tänkta som hans föräldrar. Men lappen råkade trilla bakom ett stort skåp och dök inte upp förrän en jordbävning välte socialmyndigheten i countyt där Knodden bor. Vid det laget har Darlingen blivit av med allt hår och jag har fått en rynkig överläpp. En av oss kommer garanterat gå med käpp. Bonusen kommer att ha fått barn och vi barnbarn. Det är en liten tröst. Vi kommer ha bott så länge i huset att det är dags att renovera kök och badrum. Havsnivå kommer ha stigit betänkligt och jag oroar mig jämt för att vi ska få vatten i källaren. Knodden är kvar i Taiwan och vi är kvar här. Inget har förändrats. Dessutom har jag säkert blitt skånskt tjockare och har inget annat än Maxitrosor i min garderob. Och stödstrumpor. Grått hår har jag också fått.

Äh va fan. Kan inte någon ta och avsluta den här fredagen? Det vore faktiskt en barmhärighetsgärning på den här skitdagen som kallas fredag. 

Vet inte var det gick snett. Men jag tror att det skedde när kontorstiden för BFA tog slut.

Vi vet inte mer om Knodden idag än vi fick veta 15 augusti.

Och nu är det fredag igen. Jippi.