Vi beslöt oss för att skippa oxfilé resterna från igår och istället satsa på kinamat. Kan framstå som en märklig prioritering men jag är oerhört svag för kinamat...

Hur som helst.

Vi gick ut ur huset för att åka till kinamatsrestaurangen. På trappan stannade vi till för att tända värmeljus till fulpumpan. Då hörde vi dem. Rösterna. Mummel liksom. Inte småmummel som från små barn utan stormummel. Utanför Sheriffens (han kallas så sedan han i somras såg en inbrottstjuv i bar gärning) grind stod tre tjejer i 16-17 årsåldern. De var klädda i helt vanliga kläder så man såg liksom inte vad som var i görningen. De sneglade lystet på oss. Jag fick dåliga vibbar och väste till Darlingen:

"Vi sticker. Fort som sjuttsingen. NU!".

Darlingen är van vid att lyda mig (njae... men lite då och då) och hastade mot lilla bilen. I samma stund som vi nådde fram till bilen hörde vi Sheriffen öppna dörren och stormumlet blev vanligt prat och nådde därmed våra öronskaft: 

"Trick eller treat?"

"Bus" kom det blixtsnabbt från Sheriffen 

Sedan hörde jag inte mer för att Darlingen började slamra med bildörren. Då blev jag sur för att han förstörde mina chanser till att få reda på vad som hände. Jag menar, vem stänger av TV:n 5 minuter innan deckaren slutar?

Det går fort. Innan jag hunnit blinka har måndagen förvandlats till fredag och veckan är slut. Tur är väl det. Inget nytt om Knoddens liv och leverne i Taiwan. Jag orkar inte ens blir irriterad längre. Jag har gett det hela till den 15 november. Tills dess ska jag bara vara och inte jaga upp mig. Tror jag.

Bonusens höstlov börjar lida mot sitt slut och han blev hämtad av sin mormor och morfar som varit i Tyskland. Vi hann en snabb sväng på stan för att köpa en ettårspresent till MiniAnderslövaren innan han blev upphämtad. Igår hade vi Hjortfamiljen på middag. Bonusen och Darlingen karvade en elak pumpa och vi har laddat upp med fulgodis utifall några ungfrön får för sig att trickåtrita oss. Förra året var gatan nerlusad av små fulingar och det ringde på dörren stup i kvarten. En hel vecka höll det på innan det sista eftersläntargänget kom förbi. I år var vi beredda. Men inga ungar har skymtats. Vi får väl äta upp fulgodiset själva. Det är dumt.

Jag har fått jullängtan.