När morgonen randades kändes det marginellt lite bättre jämfört med igår. Tror att krisen är över för denna veckan. Vi snajdade upp oss i shoppingkläder (till skillnad från sedvanlig mysbrallestuk) och skuttade in i stora bilen. Halvvägs till målet tog det stopp. Ett helt träd inklusive omkringliggande buskage låg på gatan. Eftersom det varken blåste eller annat så blev vi en smula perplexa. Jag - som till min natur är präktigt rättrådig - hejdade Darlingen som ville köra ner i diket för att komma runt. Kort efter skuttade jag ur bilen för att agera skogsröjade. Jag slet och drog så shoppingkläderna hamnade på sniskan och jag blev alldeles smutsig och svettig. Det tog minst en kvart. I alla fall kändes det så. Darlingen satt kvar bakom ratten (hur manligt är DET?) och blinkade med sina varningsblinkers alltmedan kön av bilar bakom oss ökade.

Dagens mål var Ilva. Det ligger väldigt nära nyaste IKEA och konstigt nog var det inte trafikstockning. Jag gjorde ett ärligt försök att få Darlingen sugen på köttbullar men han var fokuserad på Ilva. Han vet att det inte brukar gå så bra för oss på IKEA. 

Vi gick rakt på målet idag istället för att zick-zacka oss fram. Min vana trogen var jag hungrig redan innan vi kom fram (skogsröjar takter är ungefär som sjön suger). Vi gjorde vår beställning och började sedan örla omkring efter bra saker till livet i allmänhet. Hann rafsa ihop en xylofon innan vi både hamnade i något slags hungerkoma. Då är det bråttom. Annars blir vi ovänner. Två mackor och något sött senare fick vi förnyade krafter och sedan gick det som det gick. Det gick helt enkelt 6 000 kr! Tre steghyllor med tillhörande förvaringslådor, två leksaksbilar som kör framåt själv om man först kör dem bakåt (jag fick en gul folkabubbla och Darlingen en svart Fiat 500 fast egentligen är båda två Knoddens), en xylofon som jag provspelade med hjälp av en blockflöjt, en dvd-förvaringslåda, två hjärtformade kransar med nåt slags bär till ha hänga på dubbeldörren (Darlingen är inte helt överens med mig om att vi ska spika i vår dyra dörr men jag tror faktiskt att jag kommer att vinna den striden), två tämligen roliga vaser med flera små rör att ha blommor i, några små skålar att ha använda tepåsar i (i alla fall tänker jag mig just det användningsområdet även om det nog inte är meningen) och en förfärlig massa blockljus. Det blev faktiskt så många blockljus att jag upptäckte att jag - av misstag - köpt två datumljus till jul. Nu har vi säkrat även nästa års datumljus. Då hänger Knodden med oss. Det känns som en bra och positiv tanke så den behåller jag.

Jag har packat upp allting och stirrat dumt på de nya förvaringslådorna ett tag. De är 6 stycken. Min plan var att göra lådor av platta paket. Det går sådär. Det är nämligen en massa skruvar. För att sätta ihop pappkartonger? Hur dumt är inte det på en skala?! Jag blev alldeles matt och satte mig med datorn i knäet istället. Tänker att Darlingen är mer skruvsinnad så om jag väntar länge nog kanske han fixar dem. Han har redan monterat en hylla och är på den andra. Nyss hojtade han att han kunde tänka sig ett glas vin. Han tycker tydligen att det känns festligt att montera hyllor.  

Själv samlar jag mig för att göra potatisgratäng. Det kräver nog ett glas vin...

Det är 10 veckor sedan imorgon. Sedan vi "plussade". Sedan hände inget mer. Inte minsta lilla tecken på att det vi hoppas och tror är verkligt. Det är ett stort mörkt hål som slukar energi som jag inte vill ska slukas. Jag vill behålla tron på att det kommer ske. Men det är så svårt.

Jag vet inte om någon - som inte gått igenom samma sak - förstår vad det är vi tvingas gå igenom. Vi har fått barnbesked. Sedan blev det knäpptyst. Det är INTE som en graviditet. Vi känner inga sparkar. Vi har inga kroppsliga symptom. Min mage växer inte. Allt är bara tyst. Som om det inte har hänt.

Vi vet inte ens med säkerhet att vi kommer att få adoptera Knodden. Det vet vi inte förrän om många domstolsförhandlingar. Det har vi valt att bortse ifrån eftersom det vore omänskligt annars. Någonstans måste man bestämma sig för att tro på de underverk som sker. Kanske var det fel. Förmodligen inte men just nu känns det så tufft och tungt.

Tänk tanken att en gravid kvinna testar positivt. De första veckorna är fyllda av glädje, oro, framtidsplaner och allt som tillhör en graviditet. Men magen växer inte. Hon mår inte illa. Hon får inga cravings. Hon får inget ultraljud. Hon har bara det där lilla plusset på stickan som börjar blekna.

Hur behåller man tron på att det finns ett litet liv därinne när allt är orörligt, tyst och inte minsta lilla förändring i kroppen sker på 2,5 månad? Vad händer med en människa när det enda som tyder på att man ska bli mamma är ett mail för 10 veckor sedan? Hur behåller man tron?

Jag vet inte. Men jag kämpar med att försöka hitta svaret.

Idag är jag inte snäll. Jag är mycket sur och irriterad. Darlingen har precis härmat mig och det var ingen rolig historia. Fast jag skrattade trots allt för han lät verkligen knäpp.

Jag har i rask följd dissat en stackars människa i Postkodmiljonären (fick epitetet ärthjärna), dissat Graafs fula Odd Molly jacka, fräst på Darlingen som råkade ta fel ostkniv till rätt ost, vägrat mer vin. Jag har fräst åt Darlingen att "Kinesen" av Mankell (Darlingens bok) är en riktig skitbok. Darlingen lät sig icke påverkas utan gick till bokhyllan för att välja ut en ny bok till mig. Han halade fram en Guillou-bok. Då höll jag fullständigt på att bryta ihop av frustration. Jag tycker ju inte ens om Guillou!!!! Ni hör ju. Inte ett endaste rätt.

Det är så himla sunkigt att heta jag just nu. Vi kommer aldrig få hem Knodden. Han kommer bo kvar i Taiwan när han är 14 år. Då råkar någon hitta en liten lapp där det stod att vi var tänkta som hans föräldrar. Men lappen råkade trilla bakom ett stort skåp och dök inte upp förrän en jordbävning välte socialmyndigheten i countyt där Knodden bor. Vid det laget har Darlingen blivit av med allt hår och jag har fått en rynkig överläpp. En av oss kommer garanterat gå med käpp. Bonusen kommer att ha fått barn och vi barnbarn. Det är en liten tröst. Vi kommer ha bott så länge i huset att det är dags att renovera kök och badrum. Havsnivå kommer ha stigit betänkligt och jag oroar mig jämt för att vi ska få vatten i källaren. Knodden är kvar i Taiwan och vi är kvar här. Inget har förändrats. Dessutom har jag säkert blitt skånskt tjockare och har inget annat än Maxitrosor i min garderob. Och stödstrumpor. Grått hår har jag också fått.

Äh va fan. Kan inte någon ta och avsluta den här fredagen? Det vore faktiskt en barmhärighetsgärning på den här skitdagen som kallas fredag. 

Vet inte var det gick snett. Men jag tror att det skedde när kontorstiden för BFA tog slut.

Vi vet inte mer om Knodden idag än vi fick veta 15 augusti.

Och nu är det fredag igen. Jippi.

Darlingen fick ett trevligt brev idag. Han fick nämligen besked om att han fick ett rejält belopp för några möten han deltagit på. Dessutom kommer han få betalt för sitt internetuppdrag. Med andra ord drar min kära make in en hyfsat god penning denna månad.

Jag  har ägnat mig åt att konsumera det han drar in. Alla köp via vårt kreditkort är gjorda av mig. Bilen kostade att laga, jag behövde ny mirakelkräm för min medelålders hud, strumpor, kläder och allehanda kvinnliga viktigheter. Darlingen i sin tur har inte spenderat en krona.

Han säger att jag är lyxhustru. Jag tycker jag gör som kvinnor gör mest. Men visst - det ska tillstås - det är dyrt att vara kvinna. Jag har ingen bra ursäkt. Mer än att jag är kvinna. Han tycker att det är ett klent argument. Jag håller med. Fast i hemlighet. Jag kan ju inte erkänna att jag är skyldig. Det vore alltför deprimerande.

Efter gårdagens lektion i kinesiska minns jag bara ett ord med säkerhet.

Den något oskyra anledningen till att jag minns just det ordet är att vår granne heter ungefär så. Om man är lite onykter och sluddrig. Boschje. Bosse alltså. Dessutom blir jag fortfarande fnissig när jag tänker på McDonalds reklamen där Bosse Håkansson får onda fingerögat av pappan i filmen (två fingrar mot de egna ögonen som sedan vänds till den man vill meddela "jag ser dig, jag har koll på dig". Extra roligt är det när jag tänker på att Bonusen - i ett anfall av mörkrädsla anförde att han inte vågade rulla ner rullgardinen för att det kunde stå någon utanför och göra fingerögat åt honom.

Ännivejj.

Var var jag....

Jo... Boschje betyder Nej. Det känns sådär att komma ihåg ordet "nej" före man kommer ihåg "ja". Men det kanske har något med pessimisten och optimisten att göra. Och då kan ju alla tänka vilken grupp jag hör till.

Vi tränar kinesiska via nätet. Det är massor av svårt. I synnerhet att komma ihåg var varje läte betyder:

Hej = Ni hao

Godmorgon =Sao tja hao

Godeftermiddag = Siao hao

Godkväll = Wai cha hao

Farväl = Sai tien

Tack = Sie sie

Hur mår du? = Ni hao ma

Ja=che(ö)

Nej = bo sje

Ursäkta = Dypt tji

Jag har en längre tid brottats med en ny form av Tourettes syndrom. Mina tics kommer varken via munnen eller via ryckningar i kroppen. Nä, de uppstår när mina fingrar skuttar omkring på tangentbord eller när jag sms:ar. 

Det är nämligen så att jag alltsom oftast skriver "kuk" (ursäkta) när jag avser att skriva "kul". För att göra det hela ännu mer pinsamt skriver jag "fitta" (ursäkta igen) när jag avser att skriva "hitta". Min värsta mardröm är att jag ska skicka iväg något som jag tourettat utan att upptäcka det. Idag dristade jag mig till att berätta om min belägenhet för en kollega. Hon skrattade gott. Ett tag.

För på eftermiddagen kom hon och berättade att hon också drabbats. Hon påstod att jag hade smittat henne. Allt hade börjat efter vårt samtal. Upprepade gånger under dagens lopp hade hon skrivit "dick" när hon avsåg att skriva "fick. Hon var skärrad.

Jag ska aldrig mer prata om min belägenhet. Man vill ju inte skapa en farsot. Det vore inte så kuk att vara ansvarig för något sådant.