Idag har vi firat mina föräldrars båda födelsedagar på Östarp. Maten var lika makalöst god som vanligt och solen sken över underbart höstfärgade ekar. Jag åt mig trött. Kanske hade det viss betydelse att jag och Darlingen - med tanke på de förestående kulinariska utsvävningarna - hade inlett dagen med en långpromenad.

Nu ikväll har Darlingen haft energi nog att tänka på vår ekonomi nästa år. Jag är inte lika skarp utan ligger under en filt med fleecetröja och kollar på "Ensam mamma söker". Jag har precis blivit informerad om att vi kommer att få gå ner 7 000 kr i nettolön om vi tar ut den föräldraledighet vi hade tänkt (5 dagar i veckan). Det är mycket pengar men Darlingen ska behålla sitt extraknäck på nätet så vi kommer att få ihop det ändå. Dock kommer vi skjuta bilinköp på framtiden - så kul och viktigt är det inte att byta bil.

Söndagar är mysiga. Vissa söndagar är mysigare än andra. Detta är en sådan.  

Min mamma fyller år idag så jag har uppvaktat med blommor och presentkort på julbord. Vi brukar åka och äta julbord varje år. Det är en tradition som jag vi uppskattar mycket. Vuxentid mitt i barnens högtid.

På vägen dit lyssnade jag på P1. Mona Sahlin blev intervjuad. Hon berättade bland annat att en socialdemokrat fångats på samma bild som två sverigedemokrater när de tillsammans demonstrerade mot Trelleborgs kommun som ville införa 1.000 kr i avgift för skolmat. Jag har svårt för att uppröras över det här fotografiet. De demonstrerade för något som de var emot och som inte hade något politiskt budskap. Det märkliga var Mona Sahlins svar.

Hon sa nämligen att hon skulle valt att låta bli att gå i ett demonstrationståg om hon upptäckte att t ex Jimmie Åkesson hade för avsikt att gå i samma demonstrationståg. Hon hade helt enkelt gått därifrån och låtit bli att demonstrera. Det var hon eller Jimmie Åkesson. Tron på något och behovet att visa vad man tycker i en fråga är alltså underordnad vem som deltar på demonstrationen. Vem man delar åsikt med är viktigare än själva sakfrågan.

Låt oss säga att demonstrationen handlade om yttrandefriheten. Låt oss också säga att Mona Sahlin och Jimmie Åkesson får för sig att delta i samma demonstration. Med Mona Sahlins uttalande hade det alltså varit rätt att välja att avstå att demonstrera enkom för att Jimmie Åkesson hade för avsikt att demonstrera mot samma sak.

Det imponerar inte på mig. Jag delar verkligen inte sverigedemokraternas åsikter. Däremot anser jag att man har en övertygelse, en tro och en uppfattning oavsett vem som råkar stå bredvid. Allt annat är ryggradslöst. Våga stå för din åsikt även om den delas av din värsta fiende. Hur skulle annars världen se ut?!

Jaha. Så här på fredagskvisten, styrkt av en halv flaska vin och ett smärre intag av Geisha, beslöt jag mig för att undersöka hur smart jag är.

78 % av befolkningen är osmartare än mig. Darlingen hör till de som är smartare än mig. Typ fyra enheter. Men jag har mens, det har inte han. Jag tror han fick de där fyra enheterna för att kompensera hans manliga tillkortakommanden.

www.mensa.se säger att sannolikheten är liten för att vi ska uppnå Mensa-status. Äh. Vem bryr sig.

Jag ville bara vara smartare än Darlingen.

Fyra fjuttiga enheter. Jag gissade nog fel på nåt. Det var säkert det som avgjorde det.

Träffade min frisörska idag. Vi har delat adoptionsdrömmarna i flera år. Faktiskt ända sedan jag och Darlingen gifte oss och jag träffade henne första gången när hon fixade till mitt hår. Det senaste halvåret har hon blivit alltmer uppgiven avseende adoptionen. Vi har pratat mycket om biologiska barn kontra adopterade barn eftersom hon - efter många år utan möjlighet att bli gravid - plötsligt har fått ordning på kroppen.

Och idag - direkt när jag såg henne - fick jag mina misstankar bekräftade. Hon är gravid!! Den förväntade ankomsten är i slutet av april.

För en utomstående skulle man kanske kunna säga att det borde vara ren och skär lycka. Ett barn. Men för frisörskan är känslorna tudelade. Hon har så hett önskat att adoptera. Hon har varit inställd på att hennes barn kommer att vara fött i Afrika. Så när hon blev gravid började ett sorgearbete för det barn hon inte skulle adoptera. Liksom tvärtom emot vad många tror. Jag förstår henne men jag tror att det kan vara svårt för personer som inte planerat att adoptera att förstå den sorg hon känner. Först har hon varit tvungen att hantera en barnlöshet med all den sorg det innebär. När hon sedan blev gravid har hon fått hantera sorgen över att det inte ska bli en adoption. Inte just nu i alla fall.

Nu har det gått tre månader och hon har så sakta börjat sortera begreppen. Jag försöker säga till henne att adoptionen inte behöver vara nedlagd utan bara lagd på vänt. För så hade jag försökt att tänka. Hon behöver ju inte fatta några beslut just nu - hon kan behålla den drömmen ett tag till och samtidigt glädjas över sitt väntade barn.

Jag är så hjärtinnerligt glad för hennes skull. Och jag tror att det blir en liten tjej. Det tror hon också. Om ett halvår får vi veta om vi har rätt.

Idag hände något stort i en bloggväns liv. Jag är så glad att jag kan spricka. En lång - mästerligt lång - väntan har äntligen resulterat i det största som kan hända.

Ännu en intensiv vecka. Har i princip varit på resande fot sedan i måndags då jag åkte till Linköping. Sedan har jag hunnit med Varberg, Helsingborg och idag Kristianstad. Ett 10-årskalas puttades in i tisdagskväll. Idag har jag äntligen landat hemma i soffan. Bilen har gått sönder i veckan. Ingen uppdatering om Knodden. Trött. Megatrött. Har börjat äta arctic root.

Det får sammanfatta veckan. Mer orkar jag inte just nu.

Jag har kommit på mig själv med att bli avundsjuk på barnbeskeden som fortsätter strömma in. Jag saknar känslan. Den där upprymda känslan och flödet av händelser som följer på barnbeskedet. Istället känner jag mig övergiven som blivande förälder. Min anknytningsprocess behöver nytt bränsle. Det räcker inte längre med bilderna och filmsnuttarna (som vi sett otaliga gånger) som vi fick i samband med barnbeskedet. Jag har Knodden på datorns skrivbord och tittar på honom varje dag. Stannar till och ser in i hans ögon. Men det är inget där, jag får inget tillbaka längre. Jag har i princip slutat titta på filmsnutten - jag kan varenda gest och varenda ljud. Jag vill ha mer. Mer av allt. Det känns inte bra att känna så här. Jag vill fyllas av kärlek. Jag vill att kärleken ska djupna och fyllas på. Just när är den instängd och behöver komma ut. Men jag klarar det inte på egen hand. Det är uppenbart att anknytning kräver närhet och interaktion.

Vi borde göra ett nytt fotoalbum och skicka paket. Men jag känner mig oinspirerad och håglös. Det räcker inte med att BFA skickar fler kopior på legaliserade handlingar som vi måste ta med i handbagaget. Just nu känns nämligen Knodden som en pappersprodukt. Inte min son. Jag avskyr känslan. Jag vill mer än jag förmår i nuläget.  

Den enda slutsatsen jag kan dra är att det måste vara likadant för Knodden. Fast han kanske ändå är lite för liten för att förstå. Så trots allt ska vi försöka få till ett nytt paket - vi måste påminna om vår existens även om vi inte får något i utbyte. Snart har vi vetat om honom i två månader och jag har en liten tanke om att han ska få ett paket varje månad i väntan på att vi ses.

Tungt nu.

Jag har gett upp hoppet om att få en uppdatering om Knodden denna månaden. Kanske kommer det en i slutet av oktober. Yeck, trist att vänta. Det är jobbigt att inte veta vad som händer och när det händer. Vi har ingen aning om var våra papper befinner sig. Om de är översatta och väntar på domstolstid eller om de fastnat någonstans.

Det är mycket på jobbet nu. Jag jobbar för mycket och tycker aldrig att jag har tid att reflektera på egen hand. De senaste två dagarna har jag tillbringat - instängd i ett konferensrum - med mina nya projektkamrater.

Jag är ingen muntergök just nu.