Nä, här händer inget. Jag åker som ett jehu från ställe till ställe och informerar om något som jag inte har total koll på. De närmaste tre dagarna är det konferensdax med kollegorna i nya projektet. Uteätning imorgon.

I söndags (!) kom två nya barnbesked till folk på Taiwanlistan. Berit verkar jobba dygnet runt och vi som väntar barn från Taiwan är ohyggligt tacksamma. Jag önskar han hon kunde jobba fram en update om Knodden.

Nu på morgonen har jag läst om Mei-Ling, en taiwanfödd kvinna som adopterades till Canada i mitten av 80-talet. Hennes biologiska mamma var inblandad i en motorcykelolycka och födde därför sin dotter 11 veckor för tidigt. Flickans tillstånd var så allvarligt att man inte trodde att hon skulle överleva även om hon fick medicinsk behandling. Sjukhuset som behandlade flickan var knuten till CSS (Christian Salvation Services) som var/är en organisation som hjälpte till med att betala vårdkostnader som inte föräldrarna har råd med. CSS är också en adoptionsorganisation.

Mei-Lings var ett planerat barn. Hennes biologiska föräldrar ville behålla henne men de hade inte de ekonomiska medlen för att betala för den vård hon behövde efter olyckan. Med hjälp av CSS erbjöds ett canadensiskt par att adoptera Mei-LIng, om hon överlevde, mot att de betalade vårdkostnaderna. Eftersom det krävdes (krävs?) att barnet är övergivet för att det ska adopteras utomlands, skrevs det också i Mei-Lings adoptionspapper att hon var övergiven. Detta skrev hennes biologiska pappa under på i syfte att adoptionen skulle kunna genomföras.

Mei-Ling har nu skrivit en bok om sitt levnadsöde. Hon sörjer att hennes biologiska föräldrar, istället för ekonomisk stöd till vården av det sjuka barnet, erbjöds adoption som lösning. Hon fick en ny familj, en familj som hade de ekonomiska medlen att betala för hennes vård. Hennes biologiska föräldrar gjorde ett offer som är oerhört svårt för oss och andra västerlänningar att förstå. Vi som är vana vid att det finns ett socialt skyddsnät som fångar upp. Vi som inte förstår att - när det kommer sin yttersta spets - handlar om ett liv kontra pengar. Den som inte har råd att vårda sitt svårt sjuka barn kommer att förlora det på grund av avsaknad av ekonomiska medel. Parallellt med detta ifrågasätter hon att det skrivits i hennes papper att de biologiska föräldrarna övergav sitt barn. De ville inte "överge" sitt barn. De tvingades till det eftersom de inte hade råd att betala för vården. Enligt Mei-Ling förekommer detta än i dag.

Att närma sig en sådan här fråga som utomstående kräver oerhört stor finkänslighet. Det är en öppet sår. Det är en sorgeprocess som kommer att ta tid. Jag tänker på Knodden vars bakgrund skiljer sig väsentligen från Mei-Ling. Men givetvis finns det även här en bakgrund till att hans biologiska föräldrar adopterar bort honom. När han växer upp - med västerländsk synsätt och perspektiv - kommer han kanske aldrig förstå de beslut som fattades för hans räkning när han var liten. Han kommer att ha sina egna berg att klättra över eller gå runt. Vi har fått mängder av information om Knoddens bakgrund men det kommer alltid finnas frågor som inte blir besvarade. Ibland hoppas jag att han ska slippa att hamna i existensiella funderingar. Att han ska skonas. Men vi har ingen aning om hur det kommer att bli. Det enda vi kan göra är att ge honom trygghet och kärlek så att han är rustad för att möte en värld som kanske inte är så lätt för honom att ställas inför.

Hela den här historien får mig också att inse hur komplext adoption är. Hur varsamt man måste hantera frågor som kommer. Jag hoppas att vi ska kunna göra det om det behövs. Visst känner jag osäkerhet och oro. Men jag måste förhålla mig till det. Jag måste klara av det som kanske kommer.

Darlingen:"Vad behöver vi göra för att fixa kålpuddingen ikväll?"

Jag: "Jag har redan förberett och gjort brunkål"

D: "Men varför köpte vi då vitkål?",

J: "Hur menar du nu?"

"D: Jamen vi köpte ju ett jättestort vitkålshuvud! Vad ska vi ha det till?",

J: "Eh... göra brunkål till kålpuddingen"

D: "Jamen, vitkål är vit, brunkål är brun och rödkål är röd."

J: "Eh jo alltså... men du vet väl att brunkål görs på vitkål?"

D: "Ähum... nä... det är väl inte så självklart heller. Det finns ju rödkålshuvud så då borde det finnas brunkålshuvuden också.

Det är inte lätt med alla huvuden. Blomkålshuvud. Kålahuve. Dumhuve. Stenshuvud. Ålahuve.

Igårkväll förkunnade Darlingen att han - efter stalkerhändelsen i matbutiken - hade mer rätt att längta efter Knodden än vad jag har. Den obskyra anledningen var att det var konstellationen "pappa & son" som vi mötte i matbutiken. Det var liksom hans grej. Inte min grej.

Enligt Darlingens vridna resonemang hade jag haft mer rätt att längta om pojken var tillsammans med sin mamma.

Knodden är lyckligt ovetandes om att vi har en längtanstävling. Det var jag också tills igårkväll.

Imorse vaknade jag ansikte mot ansikte med Darlingen. Lätt sömndrucken betraktade jag honom en stund. Han såg alldeles stilla ut. Så stilla att jag började granska honom mer ingående. Andas han? Nä... han andas inte. Jag drog mig närmare (jag är oerhört närsynt). Tyckte mig fortfarande inte se minsta tecken på andning. Med förhöjd puls tog jag honom på armen. Ingen reaktion. Min puls ökade ytterligare och tankarna började snurra. 

Så jag skakade honom ordentligt. Jag är rädd att han fick ett ganska abrupt uppvaknande. När han slog upp ögonen hängde hans fru närsynta fru över honom och hojtade med sprucken morgonröst "Jag trodde du var DÖD!!!".

Som tur är Darlingen en ganska cool katt. Han startade dagen med ett skratt och sträckte lite på sig. Och drog massor av livsviktiga andetag.

Kanske räddade jag honom när han var på väg över i skymningslandet. Eller inte. Han ser ganska kry ut där han sitter i soffan och läser tidningen. Nu ska vi ha en förnöjsam lördag. Jag hoppas på synnerligen mycket regn och rusk. Det blir så mysigt då. Bara inte Darlingen bestämmer sig för att sova middag....  

Ikväll var vi i matbutiken för att handla inför helgen. Våra ögon föll på en liten tvärhandshög asiat. Han hade fräckaste jackan, keps på huvudet och puttade på en kärra som hans pappa körde. Vi tvärnitade båda två och blev helt tysta. Vi stirrade helt enkelt. Båda två tänkte på Knodden. Det kunde varit vår lille Knodd.

Längtan blev överväldigande. Vi vill ha hem honom NU. Det enda vi hört från BFA är att paketet kommit fram till Taiwan och lämnats till vår son. Inget om domstolstid eller updates.

Hur ska vi lyckas fördriva tiden tills vi får hålla vår lille knatte i famnen och det är VI som går i matvarubutiken med en liten Knodd i släptåg?

Det är en "sån" dag. När man sover för länge och petar in mascaraborsten i ögat när man nippertippar sig. När man har en molande värk i magen och det saknas smör till mackan i kylen. När alla kläder känns fel och man inte ens ser fram emot helgen. När längtan efter Knodden är svår och i det närmaste ohanterlig. När faktiskt hela världen känns som ett främmande ställe och man bara vill svälta ihjäl en massa timmar med minsta möjliga ansträngning.

Tyvärr måste jag anstränga mig. Vi står inför en stor implementering på måndag morgon och jag har inte helt och hållet koll på hur verktyget fungerar. Det har nog ingen annan heller.  

Idag fick jag ett samtal från väninnan som hjälpte oss med Particulars of Property. De har köpt nytt hus och rensat vinden. Där fanns deras äldste sons gamla kläder. Hon har packat ner allt i två säckar. Perfekt sorterat efter storlek, från 86 - 122. Det är jättefina saker som kommer väl till pass. Speciellt som vi är ganska osäkra på hur stor Knodden kommer hinna bli innan vi får träffa honom.

Vet inte om det är kutym att ge bort saker som de egna barnen växt ur. Nu har vi fått både säng och en massa kläder. Och jag känner mig osäker på hur jag ska bete mig. Ingen vill ha betalt men jag känner mig ganska dum. Har lite svårt att ta emot saker. Att be om hjälp. Det har jag alltid haft.

Kanske några flaskor vin. Eller uppskattas en present till barnen mer?