Bonusen vill öppna Facebook konto. Han har tillräckligt mycket vett för att fråga om lov. För det är vi tacksamma.

Vad vi inte är tacksamma över är att vi också måste öppna Facebook-konto. För att utöva övervakning.

Jag har sagt till Darlingen att det är hans ansvar. Det tycker förmodligen Bonusens mamma också eftersom hon helt och hållet överlämnat frågan i vår ömma vård.

Darlingen ägnade en god stund att prata internetvett med sin ättling. Om att man inte skriver saker på internet som man inte kan tänka sig att säga till samma person om han/hon stod framför dig. Om att man inte - under några omständigheter - får lägga ut bilder utan lov från oss. Vilket vi inte kommer godkänna. Att om någon skriver taskiga saker så ska han säga till oss omgående. Och han får givetvis inte skriva taskiga saker till någon annan. Det får inte kosta pengar. Han får aldrig någonsin lämna ut sitt mobilnummer, namn eller adress eller andra uppgifter som är personliga. And so on..

If you can´t beat them, join them. Det är det Darlingen måste. Inte jag. Jag har inte tid. Jag har fullt upp med min blogg.

Sedan några veckor tillbaka har vi snitslad bana vad gäller lördagsunderhållningen: Körslaget, Robins, Brottskod Försvunnen, Nurse Jackie. Gårdagens Körslaget blev en smula lokalpatriotiskt egognugg eftersom Olas Lundakör vann. Det var roligt.

Men i särklass roligast var den förrymde rödklädde körsångaren från Rigos som "crashade" partyt runt vinnarkören. En mycket glad gamäng som sjöng entusiastiskt tillsammans med vinnarkören och inte lät sig knuffas ut ur rampljuset. Han sjöng och tittade i kameror som om han var huvudpersonen i dramat. Oemotståndligt roligt och jag låg i soffan och vred mig av skratt.

Kan tänka mig att landets bildbyråer har haft ett sjå att hitta bilder utan den lille rödklädde entusiasten längst fram :-).

Projekt städning inleddes idag. Förfäransvärt vad mycket damm det blir när man inte dammsuger. Mitt i städningen ringde det på dörren. Det var plåtslagaren som gjort alla plåtdetaljer till huset som ville fotografera sitt arbete för att ha som referens.

När städningen var genomliden tog vi itu med Knoddens andra fotoalbum. Vi känner oss oerhört nöjda. Nu återstår bara att köpa ett stort kuvert och sända allt (kläder, engångskamera, fotobok, såpbubblor och interaktiv Nalle Puh-bok) till BFA.

Pysslade också ihop krusbärskräm. Känner mig mycket husmoderlig och redig. Typ som en blivande mamma. Alla ungar gillar väl kräm? Ikväll blir det spaghetti och köttfärssås. Också väldigt mamma-to-be-takter.

Ibland har jag dagar då jag ser världen i andra färger än alla andra verkar göra. Idag är en sån dag.

Igår diskuterade mina kollegor svininfluensan. Denna människan höll låg profil eftersom jag kände att jag överskridit min kvot av svininfluensalobbying. En av mina kollegor basunerade ut att han absolut inte skulle vaccinera sig eftersom han tyckte att det gjorts för få tester av vaccinet. Samtidigt hade han tillbringat morgonen på sjukhuset för att diskutera att ev. ge sin son tillväxthormon. Han är alltså beredd att ge sonen hormoner för något han inte kan dö av men inte vaccin mot något som sonen kan dö av.

I morse lyssnade jag på nyheterna där en ung kvinna med konstig överläpp var förgrymmad på att hon inte fick läsa sin avlidnes hund journal eftersom hon inte betalt räkningen för behandlingen. Varför är det en nyhet? Såklart ska hon inte få ut journalen innan hon betalar räkningen för vården. Det är skillnad på vård av djur och människor. Vården av en människa betalas över skattsedeln medan vården av ett djur betalas av ägaren (eller försäkringsbolaget). Så varför är det så svårt att förstå att man måste betala sina räkningar innan man kan del av journalen över djurets behandling? OM hunden blivit felbehandlad får man driva skadeståndsprocess. Men vård är vård även om utfallet är bortgång.

Ibland känns det som om jag är med i Second life eller SIMS. I en värld där jag är mamma. Till en liten Knodd med pussplutig mun, finurligt leende och underfundig humor. Där finns Darlingen och Bonusen och tillsammans lever vi familjeliv som är fullkomligt ultimalt och optimalt. Inte minsta lilla krackerling på ytan.  

I den där världen är jag världens bästa mamma. Mogen och samlad. Skrattar mindre gällt. Är trygg och poppig samtidigt. Och väger sisådär 20 kilo mindre och är alltid jämn i humöret. Jag har tid för alla och envar. Jag har ingen åldersnojja och är aldrig osäker på mig själv. Och är definitivt inte hypokondrisk. Knodden sover när knoddar ska sova. Knodden leker och frodas, blir en rolig unge med massor av självdistans, Han blir aldrig mobbad eller utsätts för hemskheter. Det är rosapluffigt överallt.

Jag kan liksom inte fatta att mitt imaginära liv i Second Life eller SIMS ska bli min verklighet. Jag SKA åka till Taiwan och få träffa min son. Och sedan ska vi alltid ha varandra. Det kommer ske. Fast det där med 20 kilo mindre mig känns fortfarande som en fantasiprodukt. Men allt annat stämmer säkert.

Trots att jag inte ens vet NÄR (eller ens OM) Elisabeth på BFA skickade mail till Taiwan så kollar jag min mail hela tiden. Det är föga troligt att vi skulle få svar denna sidan helgen.

Jag är urdålig på att vänta. Önskar att jag hade Bonusens tåladmod. När han väntar försjunker han i tystnad och härdar ut. Hela han väntar, med varje por och cell, i kroppen. Under tystnad.

När jag väntar låter jag mycket, gör mycket och är på det hela taget för mycket. 

Jag måste börja skratta mindre gällt när jag blir nervös. Annars kommer jag skrämma slag på stackars Knoddungen.

Nu har jag gjort det. Ringt till BFA. Fick prata med Elisabet.

Hon gick ut hårt med att säga "Det var väl era handlingar som lämnades till domstol 4 nov?".

Då blev jag lite snörpig och sa "Det vet jag inget om, vi har inte hört något från någon". Rub it in.

Det är nog som jag trodde. Den där kompletteringen som vi fick en kopia av förra veckan har försenat vår akt en månad.

Hur som helst var Elisabet väldigt tillmötesgående och lovade att skicka ett mail till Taiwan under dagen för att försynt höra sig för hur vår lille Knodd har det. Jag är full av bävande förväntan.