Lita aldrig på tandféen.

När den eländiga féen (i egenskap av Darlingen) tar hand om den tappade tanden och lämnar en guldpeng i utbyte är det bara nys. Det handlar bara om omfördelning av resurser. Eller kretslopp om man är något slags skogsmulle. Det är inte jag. Jag är mer monetär och mammonaktig. Denna veckan har följande hänt, med grand final i morse:

1. Bonusen tappar tand och får guldpeng.

2. Darlingen blir av med guldpeng.

3. Jag dricker upp tanden. Nästan i alla fall. Den var halvvägs nere i magen och vände innan jag förstod vad jag fått i munnen.

Jag är speciellt emot punkt tre.

Jag har nu pratat allvar med vår tandfé. Man kan inte både få guldpeng och behålla tanden i ett tomt vattenglas. Det är varken logiskt eller konsekventiskt. På det sättet kan man icke uppfostra sitt barn.

Antingen sparar man sina tänder i en liten burk. Eller säljer man dem till tandfén. Man inte både få pengar och behålla varan.

Idag kom bekräftelse på att Tomtens paket kommit fram till Taiwan. Men som den pessismistiska människa jag är tänkte jag "Jaha, nu dröjer det väl sisådär en månad innan han får paketet". Hoppas innerligt att myndigheterna behandlar Knodden lite snabbare än oss föräldrar.

De senaste dagarnas gnäll och ynk har fått sin förklaring. Idag vaknade jag från min sötaste sida och gick upp utan att väcka Darlingen. Nytt snöfall under natten orsakade en skottningsangelägenhet som jag åstadkom vid 7-tiden. Det var fantastiskt vackert och tyst i hela byn. Och jag kände mig julfryntlig och gemytlig.

4:e adventfrukosten klarades av i soffan och jag var så charmig att Darlingen höll på att sätta kaffe i halsen. Han bjöds på färdigbredda mackor, kaffe och tända ljus. Halv nio for vi till mina föräldrar för att överlämna julklappar till min farbror. Jag fick till min stora glädje ratta bilen och blev lyriskt över hur kul det är att sladda lite. Jag kör alldeles för lite rolig bil nuförtiden. Man kanske borde rastas lite på en halkbana...  

Efter att ha styrkt oss med bondkakor och plättar med socker satte vi oss ånyo i bilen och for tillbaka till staden för att göra ett försök att hitta enbärsmust - en barndomsklassiker. Och vi fann dem direkt. Dyrt som värsta kvalitetsdrickan men det är det värt. Darlingen yrslade iväg med konstig förevändning. Jag lät honom hållas men börjar bli lite fundersam över vad han hittar på. Det är så attans hemlighetsfullt så han var tvungen att stänga in sig i något rum på ovanvåningen i 10 minuter för att gömma (?) min julklapp.

Tog en sväng på byn för att köpa gran och fick granpanik. På första stället - på lilla torget - stod en sorglig samling granar. Andra stället likaså och där fick vi dessutom veta att sista granleveransen kommit. Jag lyckades få magknip på en gåendes gång. Fast Darlingen sa att det nog berodde på att det bara guppade omkring en massa onyttigheter eftersom vi glömt äta lunch. Och han borde väl veta med tanke på hans yrke. Kanske hade han rätt - magknipet gick nämligen över (eller glömde jag bort det) när vi hittade en liten nätt gran på tredje stället. Det är svårt att handla gran när de är frusna. Jag förstår inte hur norrlänningarna och andra från kyligare breddgrader klarar det... Fast de kanske har ett öga för hur granen utvecklar sig när frosten gått ur grangrenarna. En annan sak norrlänningar förmodligen är mycket bättre på än vi skåningar är att borsta taken på sina bilar när det snöat. I Skåne kör man omkring på bilar med vita hattar - gärna flera decimeter höga. Jätteosmart.

Vi avrundade efermiddagen med glöggfika och julklappsbyte hos Farmor. Det var riktigt mysigt och vi fick en trevlig pratstund. Vi har oftast ganska så trevligt när det bara är vi.

Nu sover Darlingen på soffan. Jag provsitter ett par nya velourbrallor (!) och överväger om de kanske inte mår bättre hos Twilfit. I alla fall mår nog jag bättre om de bor på Twilfit. De passar liksom inte riktigt runtom i sitteriet.

Jag vaknade irriterad. Det beror på en täppt näsa och huvudvärk. Dålig start.

Nu, en halvtimme senare, är jag fortfarande på krigsstigen. Målet för irritationen är all nedrans teknik vi fått in i detta huset. Vi har fyra fjärrkontroller och jag vet inte vilken som är till vilken. Man vet inte vilken knapp man ska trycka på för att få musiken att strömma. Jag har gått över till att trycka direkt på maskinerna. Ibland blir det ljud, ibland inte. Det kan bero på att Darlingen drar ut sladdar och mäcklar för att få plats med... ja, just det... en NY teknisk underbaritet. Senaste undret är Telia Digitaltv. Det är en märkligt sak. Det låter nämligen fast jag stänger av TV:n. Den har liksom en egen liten ljudlåda.

Darlingen har ägnat ansenligt tid åt att lägga in en massa musik och filmer i ett mediabibliotek. Med följd att jag inte har en aning om hur jag hittar den. Man ska trycka på TV:n för att hitta musiken. Allt har blivit så svårt.

Därför har jag format en plan. Jag ska sätta mig tungt på några fjärrkontroller och hoppas de ger upp. Jag använde samma teknik när jag var liten och inte ville ha tandställning. Jag satte mig helt sonika på den. På den tiden funkade inte sitt-tekniken helt tillfredsställande men jag tänker att det har gått några år. Och kanske är Darlingen lite mer hörsam än vad mina föräldrar var.

Fast det ser dyster ut. Jag slapp inte tandställningen så jag har fortfarande sneda tänder . Men det är värt ett försök.

Det är mycket opraktiskt och onödigt att få magknip en fredagkväll.

Man måste nämligen gå och lägga sig.

Gammeldatorn har gett upp. Nu surfar jag på nåder på Darlingens dator. Känner mig mäkta upprörd över att jag inte har fri tillgång till dator. För att inte tala om allt viktigt som finns i gammeldatorn - foton, julklappslistor, vår ekonomi, foton och filmer på Knodden.

Sunk sunk.

Det har på det hela taget varit en ganska kass dag. I morse blev jag uppringd av en väninna. Hon var väldigt ledsen eftersom hennes bästa vän indirekt och via mail anklagat henne för att ha stulit 400 kr ur hennes plånbok när de besökte en restaurang. Vänskapen sades upp utan att min väninnan fick en möjlighet att bemöta anklagelsen. När hon försökte ringa och maila fick hon inget svar. Ett mycket besynnerligt beteende om ni frågar mig. Jag hade blivit skogstokig över att bli felaktigt anklagad utan att få bemöta felaktigheten.

När jag skulle gå hem ringde en kollega och anklagade mig för att inte se honom när jag utför mitt uppdrag. Han tyckte att jag talade förbi honom och vände mig till hans chef. Själv är han ställis på enheten. Jag bad honom konkretisera men det kunde han inte. Det enda han kunde säga var att det var likadant i våras. Han ville nu göra mig uppmärksam på att inte ta för givet att jag skulle vända mig till chefen när jag utförde mitt uppdrag. I sammanhanget ska nämnas att det är en liten enhet med 6 personer och att chefen inte i något avseende korrigerat mig OM det stämmer att jag vänt mig till fel person. När man utför det jag gör i mitt uppdrag måste man vara ganska ödmjuk och jag lägger stor omsorg vid att förbereda mig noggrant. Trots mina omsorger sitter det en person någonstans i Sverige och känner sig trampad på tårna.

Det som är absolut jobbigast för mig är att jag inte såg det komma. Det känns ungefär som om någon pratar ett språk jag inte begriper. Jag har pratat igenom det med min chef och det hjälpte mig att sortera begreppen. Oförmågan att konkretisera beror förmodligen på att det är en känsla - inte något som är faktabaserat. I alla sammanhang - inte bara vid mitt besök på enheten utan i samtal med andra uppföljningar - är det chefen, inte ställisen, som tar och håller i ordet medan ställisen antecknar och håller låg profil. De sänder alltså inte ut något budskap om att hierarkin är annorlunda än vad den ter sig. Min chef berättade också att hon pratat med chefen på den aktuella enheten för att höra hur de uppfattat mitt besök (det jag gör sticker ut lite så vi är båda angelägna om att alla mår bra och tar till sig budskapet på rätt sätt). Inte i något sammanhang har jag blivit kritiserad av ställisens chef. Det finns inte minsta lilla ledtråd till att ställisen känner sig trampad på tårna. Förutom samtalet idag då... 

Och jag tänker att det är svårt att ha med människor att göra. Jag tycker nog att jag är hyfsat bra på att läsa människor och agera intuitivt. Kanske är det därför jag tycker kritiken är så svår att hantera. Jag känner inte igen mig i det som ställisen anklagar mig för. Jag förstår inte exakt vad han menar. Jag förstår inte hur jag hade kunnat göra annorlunda utan att det blev fel någon annanstans. Jag känner mig helt enkelt falskeligen anklagad. Eftersom det inte fanns något konkret hade jag svårt att bemöta kritiken, jag kunde bara beklaga att han kände så. Det blir en märkligt ordning när en person kan anklaga men inte konkretisera. Den som blir anklagad hamnar i ett groteskt underläge. Man kan inte säga emot eftersom det inte finns något att säga emot. Man kan inte försvara sig för man förstår inte vad man gjort fel. Det enda man kan göra är tacka för ärligheten och beklaga hans upplevelser. Indirekt känns det som om man säger "Ja, du har rätt" trots att det inte är det man känner.

Jag tror att mitt uppdrag kommer att skaka fram en del ur garderoberna denna gången. Vi har gått igenom en tuff tid och ska omfördela resurser. Många känner sig osäkra på vad som kommer ske för deras del i framtiden. Ingen känner sig säker. Och så kommer jag och min kollega på besök med budskap från vår arbetsgivare om sådant som de förväntas utföra. Vi blir "centralbyråkrater" som bara kostar och som är lätta att vända sin vanmakt och frustration mot. Vi är dessutom två stycken som kommer. Vad många inte vet är att det beror på att jag ska bli mamma. Att jag när som helst under projekttiden kan behöva lyfta för att gå på föräldaledighet. Jag överväger nu att berätta vid startmötet på enheten varför vi är två. Men det bär mig emot att jag ska behöva bjuda på något personligt för att få öka förståelse. Varför ska jag behöva ursäkta mig? Förmodligen tror många att vi kommer med en dold agenda. Det vore ju inte första gången jag blir anklagad för det. Men vi har ingen dold agenda. Jag tror inte folk förstår hur bra koll ledningen har på folk i organisationen - helt utan mig. Tyvärr kan jag inte säga att vi inte har en dold agenda eftersom det då låter som om det finns en sådan. Konspirationer finns det gott om på min arbetsplats just nu...  

Det är svårt att vara människa.

Jag vaknade kl. 7.32 av att jag satte i halsen. Hur dumt är inte det på en skala?

När jag hostat färdigt och kunde andas någorlunda normalt för att vara förkyld kom jag på att det var Luciamorgon. Jag hann precis tända tredje ljuset i adventsljusstaken och lyssna en kvart till luciasång innan det tog slut. Det sändes från Växjö och var väldans stämningsfullt. Men Lucian sjöng inte. Jag tittade noga på henne. Hon var en vän uppenbarelse. Det måste vara ganska tråkigt att stå still på samma ställa, försöka variera sitt fromma leende och hela tiden se uppriktig och närvarande ut. Och att inte tänka på att stearinet rinner ner i håret. Eller att det kliar mellan tårna eller skulderbladen.

Darlingen hastade iväg till jobbet efter att ha gett mig sitt ondaste öga, snörvlat, harklat sig och sagt: "Precis nu, i denna stund, kom förkylningen". Nu är jag en smittomarodör trots att jag jungfruligt krävt att bli pussad på kinden istället för på munnen i flera dagar. Det känns inget vidare. För övrigt segar sig förkylningen fram. Den är inte så explosiv. Jag misstänker att resan till Växjö kan vara i farozonen om det fortsätter så här.

Innan Darlingen snörvlade ut genom dörren förkunnade jag för honom att vi har vissa förpliktelser nästa år. Vi måste helt enkelt väcka liten Knodd, vira in honom i en filt och bädda ner honom i soffan framför TV:n. Där ska han få varm choklad och lussebullar. Vi ska tända ljus och vira in oss själva i filtar också. Darlingen kanske kan få kaffe istället för varm choklad. Darlingen införde ganska brutal realism i min saga. Antagligen för att han hade börjat få onda ögat till mig och min förkylning. Han sa i alla fall att Knodden kanske inte är en sån Knodd som sover länge. Han kanske är ohyggligt morgonpigg. Som inte alls har vett på att vara nygulligt nyvaknad när mamma vill att han ska vara det. Eller kanske han tröttnar på en lucia som inte gör något annat än ler med stängd mun.