För en liten timme sedan födde Syster en dotter. Allt har gått bra och alla mår finfint. Nu väntar vi bara på Knodden sedan är släkten förmodligen komplett. I alla fall tills våra syskonbarn och barn växer upp och ynglar av sig. Om inte min lillebror med sambo försöker sig på en tredje.

För två minuter sedan fick vi en bild på lilla tösen. En kladdig liten sak med nerdragna mungipor. Hur gärna man än vill så kan man inte säga att nyfödda är söta. Men hon kommer bli det när man torkat av henne allt det vita och hon fått hämta sig från chocken av att dra sina första andetag

Jag grunnar på Facebook.

Jag har lyckats undvika att bli medlem länge nu. Men så hände det sig att jag befann mig på en mellandagsmiddag där jag insåg att mina vänner visste saker om varandra som jag inte visste. Om varandras vardag. De hade inte träffats men de visste om konserter som bevistats, hundar som blivit sjuka, hundar som införlivats i nya hem, barnsjukdomar och annat viktigt. Och så hade jag en bloggvän som slutade uppdaterade sin blogg frekvent och erinrade mig en inbjudan till Facebook från henne. Jag ville ju gärna veta hur hon har det.

Så det blev som det blev. Jag gick med.

Och plötsligt gick andra med som jag varit som jag, motståndare liksom. Plötsligt hörde jag mig själv debattera Facebook. Jag som tidigare inte tänkt så noga på det. Jag hade bara tagit ställning emot. Inte för. Från en dag till en annan överfölls jag om Facebook - i tidningen, på lunchrasten, på middagar, på bloggen (numera kopplad till Facebook) och mina favoritsidor på internet. Massor av människor som inte varit med förut gick plötsligt med. Och rätt som det var är jag mitt upp i något slags vardagsrealism. Jag läser vad andra tänker och gör och blir stressad över att mitt liv är så innehållslöst. Får veta att folk har mått illa en hel natt, har träningsvärk (varför skriver folk alltid att de tränat och får massa tummen upp?!), om barn och hundar som är sjuka. Försöker hänga med och skriva likadant. Lite lösryckt om vad jag gör. Att min tand gör ont efter en lagning och att jag funderar på om man kan göra snöänglar i 1 cm djup. Eller om en programledarklänning som är missklädsam. Det är inte jag men ändå jag. Jag är ju så mycket mer. Jag är inte fåordig. Jag är mångordig. På Facebook får jag inte utlopp för det som är jag. Jag tycker det är lite jobbigt att bli recenserad om det jag skriver i form av kommentarer och tummen upp. Om man inte får några kommentarer och tummen upp - är man inte rolig då? Måste man vara rolig jämt? 

Jag saluför inte att jag är med. Vill inte få för många vänner. Känner mig konfunderad över att alla kan läsa (ja, jag vet att jag kan begränsa läsarkretsen) och därmed också begränsad i vad jag skriver. Genom vänners vänner kan gamla ex läsa om vad jag gör och tänker. Bonusens kompisar, mamma och hans släkt kan få en inblick i sådant jag skriver. Då tänker man sig för. Man vill ju inte att folk som inte känner en ska få en skev bild. Några lösryckta meningar här och där kan flyga fel. Idag hittade jag en blogg. En blogg som en gammal vän skriver. Jag läste den. Men jag kände mig ful. Som jag smygtittade ungefär. Jag gav mig inte till känna. Så tänker jag på en annan bloggvän och hur jag/hon/andra reagerade när en arbetskamrat läste hennes blogg, diskuterade den med andra men inte gav sig till känna. Hur mycket kan man delta i andras liv utan att delta? Var går anständighetsgränsen - bloggar är öppna, bloggadresser lämnas ut på Facebook. Det är väl en inbjudan till alla - även jag som inte träffat personen på flera år? Jag vill inte ha förnyad kontakt. Men med vilken rätt läser jag då bloggen?

Och mitt i allt detta får jag dåligt samvete. Är det rätt att lägga timtals på internet istället för att träffa sina åldrande föräldrar, sina syskon, syskonbarn och vänner?  

Så jag vet inte om jag gillar det. Men jag är där. Motvilligt. Ungefär som att befinna sig på en demonstration och dölja ansiktet för att man inte vill bli igenkänd.

Min chef är en galant kvinna i sina bästa år. Smal, smärt och ohyggligt vältränad. Jag tycker hon är vacker på ett spännande vis. Mörka färger, stor näsa (jag har alltid haft en fäbless för intressanta näsor), isblå ögon, ljus hy och mörkt, mörkt hår i frisyr som anstår en parisiska. Hela hon ser lite fransk ut faktiskt. Som grädde på moset klär hon sig oftast i svart. Mycket väldressad.

Häromdagen berättade hon om en fest hon varit på nyligen. Hon hade i efterhand fått veta av en vän att en som deltog på festen hade frågat om hon var en rockstjärna. Eftersom vi har ett helt annat yrke, ytterligt kameralt och mer gråbetonat liksom, blev Chefen glad och fnissig. Jag med. Fast lite avundsjuk också. Ingen har någonsin trott att jag är något annat än det jag är.

Igår berättade hon att hon varit och tränat. Där hade hon träffat en kompis med sällskap. I efterhand - återigen - fick hon reda på att kompisens sällskap hade trott att Chefen var polis, typ kriminalare eller nåt. Han höll på att trilla av träningscykeln när han fick höra hennes riktiga yrke.

Återigen känner jag mig som en grå mus. Ingen gissar att jag är rockstjärna eller polis. Jag syns liksom inte på det viset. Det är därför det var väninnan och inte jag som småhånglade med Depeche-killarna för hundra år sedan. Själv fotograferade jag. Kanske trodde de att jag var journalist. En gång trodde en tjej att jag jobbade i mataffären. Hon kanske trodde jag var charkuterist. En annan verkade en kille tro jag jobbade på biblioteket eftersom han frågade mig om vägen till science fiction böckerna. Oräknerliga gånger har jag fått förklara vägen - kanske för att någon tror att jag jobbar på turistbyrån. MEN JAG VILL BLI TRODD ATT VARA ROCKSTJÄRNA ELLER POLIS!!!

En annan sak som grämer mig är att ingen någonsin erbjudit mig att köpa droger. Jag hade i och för sig ändå tackat nej, artigt och belevat. Men ändå liksom! Det hade sett bra ut i mitt "såfräckvarjagiminungdoms-CV". Ändå har jag gjort mitt bästa. Jag har befunnit mig på otaliga krogar, en och annan suspekt miljö och en svartklubb i Hamburg. Icke att förglömma har jag också ägnat mig att festa en hel natt i Amsterdam. Jag menar - vad är oddsen för att en människa kan gå igenom Amsterdam en hel natt utan att någon ens försöker?!?! En gång tror jag att jag blev drogad av nåt i drinken. Men det var en högst omedveten handling som ledde till att jag fick åka hem och lägga mig.

Äh. Jag är en grå mus. Jag vill åtminstone vara en svart mus.

Härommorgonen gick jag upp före Darlingen. Han hade en av sina ovanliga sovmorgnar. Tyvärr glömde jag min mobil på snooze i badrummet intill sovrummet så sovmorgonen gick om intet. Men han slapp i alla fall gå så långt.

Idag kom hämnden. Darlingen gick upp tidigt. Jag sov så sött. Då börjar hans mobil snooza. Den låg inte i badrummet. Den låg på bottenvåningen. Precis så långt som man behöver gå för att vakna oåterkalleligt. Badrummet ligger inom sovavidare-räckhåll, men inte köksbordet.

Darlingen duschade obekymrat vidare och jag traskade - efter tryckande på mobileländet - surmulet tillbaka till sängen. Vaken. Jättevaken. När jag hörde att Darlingen var färdig gastade jag "Du är en taskmört". Darlingen hörde inte. Jag skrek en förkortad variant "TASKMÖRT". Och så fortsatte dagens första konversation:

"Va?"

"TASKIS"

"Vaaaa?"

Vid detta laget börjar jag bli lite perplex över att bli ignorerad i mitt elände. Det blir inte bättre av att jag hör Darlingen slå av larmet och gå ut ur huset. Totalignorerad. Tänk om jag skrikit "Jag dööööööör, hjälp mig". Jag menar; tänk vilket dåligt samvete han hade fått ha resten av livet för att han prioriterade dagstidningen framför sin döende hustru.

Hur som helst. När han kommer in hojtar han:

"Vad skriker du om"

"Du snoozade och nu är jag vaken!"

"Jo, det hör jag"

Och så tänker jag att det är bra. Bra att jag kommer upp i tid. Men det gick inte riktigt så. För jag somnade om och påstod halvsovande att det var "Godnatt" istället för "Hejdå" när Darlingen pussade mig för att åka och förvärvsarbeta.

Nu är jag vaken i alla fall.