Det kommer ingen tidning idag. Alltså sitter jag här på morgonkvisten och går igenom gamla nyheter i huvudet. Det är bra att göra så för man hinner liksom smälta nyheterna i lugn och ro.

Nu har jag smält fram ett inslag som gjordes av TV4 om invigningen av Burj Dubai häromdagen. I inslaget jämfördes Burjen med Kaknästornet och Eiffeltornet. Inte ett ord nämndes om att Sveriges högsta byggnad är Turning Torso som är 190 meter. Kaknästornet är snuttiga 155 meter! Visst, Torson är ju i jämförelse med Burjen en tummetott men visst är det märkligt att det då är lilla Kaknästornet som får vikariera som jämförelsematerial. Hade Torson julledigt och kunde inte ställa upp? Eller var det är sånt där pinsamt inslag där en stockholmsbaserat journalist gör bort sig och inte ens inser att han gör det? Men allt beror väl på vilken horisont man väljer att titta ifrån.

Precis som den där unga damen som gick ner en massa kilon av att gå i trappor. Jag läste artikeln med skräckblandad förtjustning. Skräck för att jag vet att det börjar bli oundvikligt att banta och förtjusning för att det är alltid roligt att läsa om andras framgångssagor. Jaha, det är ju lätt att säga att man ska sluta ta hissen och ta trapporna istället om man inte jobbar eller bor i Sveriges högsta byggnad. Hon kanske bara bor två våningar upp! Då är det ju plättlätt att byta ut hissåkandet mot mer motion. Men om man bor eller jobbar i Sveriges högsta byggnad kan man ju inte ägna halva dagen åt att gå i trappor och den andra halvan åt att pusta ut och torka svett ur panna och armhålor. Inte konstigt att man går ner i vikt av det. Man hinner ju inget annat! Man kanske rentav ska bosätta sig i en trappa. Utan hiss och kylskåp. Det hade nog gjort susen men man hade väl aldrig fått sova i fred. 

Min slutsats av ovanstående är att allt är relativt. Jämfört med världens fetaste man är jag jättesmal och jämfört med Posh är jag jättetjock. Jämfört med Torson är vår trappa härhemma ett litet myrskutt och jämfört med Burjen är det inte ens en skrynkla på marken.

Men... nu ska jag gå lite på min skrynkla några gånger så att jag får upp flåset. Sedan ska jag äta en apelsin. Inget mer. Och sedan ska jag sluta tänka på gamla nyheter och leva i nuet.

Vi har en benägenhet att ofta hamna i den rafflande upplösningen av "Biggest loser". Det sammanfaller nämligen med vårt kvällsmatsätande. En kombination som kanske säger mer än man vid första anblicken kan tro. Jag har ingen aning om vad som sker i själva programmet eftersom vi alltid slinker in på slutet, vid elimineringen. Av någon anledning låter vi maten tysta mun och bligar stumt mot TV:n för att få se vem som åker hem. Så också ikväll. Plötsligt hör jag mig själv säga:

"Jag önskar att du var lite fetare"

Darlingen stirrade förfärat på mig och såg ut som ett frågetecken. Jag kände mig lite besvärad eftersom jag som vanligt pratat utan att låta hjärnan hänga med. Och helt ärligt .... hur ska han kunna förstå vad jag menar när jag knappt förstår det själv. Men jag fick ju fortsätta mina tankar som redan började förflyktigas:

"Asså... erhm... då hade vi kunnat åka på bantningsläger så det blev någon ordning på oss"

"Men jag är ju inte fet"

"Nä... det är just det som är problemet. Jag kommer ju aldrig igång med den där bantningen och jag tror att det är ditt fel"

Är fortfarande inte riktigt säker på hur jag tänkte men just då kändes det väldigt logiskt. Darlingen sa att han skulle komma ihåg mitt yttrande. Det lät olycksbådande men ändå något att se fram emot. Då får man liksom sällskap i eländet.

Imorse fick vi mail från BFA, som i sin tur fått mail från barnhemmet. Barnhemmet har blivit uppringd av den socialarbetare som utsetts av domstolen att göra en oberoende utredning om att Knoddens bioföräldrar inte kan ta hand om honom och att det inte finns några hinder för adoptionens genomförande. 

I mailet finns tre frågor som socialarbetaren vill att vi besvarar. Jag tolkar det som positivt att utredningen inletts och att vi får frågor. Frågorna gäller Darlingens tidigare äktenskap. Man vill veta varför Darlingen skilde sig, hur skilsmässan påverkat oss och vad jag och Darlingen gör för att inte vårt äktenskap ska misslyckas.

Det är frågor som vi inte har några som helst problem att besvara. Vi är vana vid att bli granskade med lupp. Vi är vana vid att få närgångna frågor som säkert en biologiska förälder eller andra skulle uppfatta som integritetskränkande. Och det är hur som helst rimliga frågor som jag har stor förståelse för - man vill ju säkerställa att Knodden inte hamnar hos två personer som kommer skilja sig inom några år. 

Det var den formella delen av mailet. Men det fanns också en fråga som gjorde oss glada. Frågan ställdes av barnhemmet och gällde engångskameran. De frågade om de ska framkalla bilderna eller om de ska framkallas i Sverige. Det innebär att den blivit använd!!! Jag är så himla glad över det. Bilderna kommer att vara ovärderliga i framtiden.

Idag är en bra dag.

På andra sidan jordklotet randas dagen. Vilken dag som helst för många. Men inte för en mor. Och inte för en blivande mor.

Klockan är 5.45 i Taiwan. Det kommer regna i Taipei idag. Det kommer bli en sisådär 16 grader. Om 4 timmar och 35 minuter samlas det en massa folk i en domstol. Det kommer hållas en court hearing där Knodden spelar huvudrollen tillsammans med sin mor.

Det är dagen då en mor ska i juridisk mening avsäga sig sitt barn och överlåta det till en kvinna och en man som hon själv valt ut för sin son. Ett val som sonen får leva med i resten av sitt liv. Hur ska vi någonsin kunna tacka denna okända kvinna för det beslut hon fattar? Önskar hon ens tacksamhet över sitt val? Kanske är hon lättad över att det sker. Eller har hon legat sömnlös i natt. Eller de senaste veckorna. Kanske vacklar hon och ändrar sig. Kanske slås vår värld samman. Eller får vår glädje näring i någon annans olycka. 

Någonstans vaknar en mor och ska fatta ett oändligt stort beslut som kräver makalöst mod. Och här - i natt - kommer en blivande mor sova oroligt och ännu oroligare vänta på ett besked om att allt gått bra. Ett besked som kan ta några timmar, dagar eller veckor.

Det är svårt att uthärda att min lycka uppstår för att någon annan fattar ett beslut jag själv aldrig kunnat fatta. Ändå önskar jag inget mer än att beslutet fattas så att Knodden är på väg till oss.

Som grädde på potatismoset avslutade jag arbetsdagen med att gå in i vägg som stod i vägen. Min chef, som bevittnade min Rocky Stallone-smäll med tillhörande salivstänk och vimmelkantighet, höll på att krevera av skrattkonvulsioner.

Sedan åkte jag hem för att gå till Apoteket. Det gick bra. Jag handlade massor av väsentliga saker för vårt välbefinnade. Bland annat en flaska Mollipect hostmedicin eftersom Darlingen har hosta. Sedan åkte jag hem till våran gata. Där slutade det att gå bra. Jag tappade kassen med mina inköp. Hostmedicinflaskan gick i tusen bitar och all saker för välbefinnandet blev dränkta i hostmedicin. Klistrig hostmedicin. Dumt. Dubbeldumt.

Nu tänker jag inte röra mig mer än mellan soffan och köket. Det borde minimiera risken för ytterligare oturligheter.  

Årets första arbetsdag har börjat darrigt:

1. Min mage har inte bedarrat trots att jag haft micrad vetekudde på den större delen av natten. Den kniper och beter sig dumt.

2. Jag fick adrenalinpåslag när jag väckte hela gatan genom att utlösa vårt huslarm kl 7.00 Inte blev det bättre av att jag inte lyckades ringa på min I-Fån för jag hade glömt hur man gjorde och att Darlingen lojt ligger kvar i soffan (han har sjukat sig idag pga rälig infektion).

3. Parkeringsautomaten har gått sönder så jag parkerade olovligt. Om parkeringsvakten kommer och jag får böter kommer jag inte så långt med att säga: "Jo, jag vet att det finns fler parkeringsautomater men det var alleles för kallt och blåsigt för att jag skulle vilja gå så långt". Inte heller är det ett argument som kommer bita på Darlingen om jag får böta. Jag är ensam. Alldeles ensam.

4. Jag fick adrenalinpåslag när jag fastnade i hissen och dunsade mellan två våningar.

5. Jag känner mig viktmobbad när killarna på jobbet rivstartade bantningsåret 2010 med att väga in sig och jag är inte ens tillfrågad om jag vill vara med. Vill ändå inte vara med. Man måste säga sin vikt högt. Pffft.

Polisen har sprängt en vänsterskostöldsliga i Malmö.

I Sverige skyltas det med vänsterskor medan det är högerskon som används i Danmark. Detta tog ligan fasta på. De stal vänsterskon i Malmö. Sedan åkte de över sundet och stal en likadan högersko. Vips så hade de ett säljbart par.

Undrar vad som händer med svenska högerskor och danska vänsterskor...

En "kontrabov" borde erbjuda sig att köpa in enskoingarna i respektive land och sälja tvåskoingarna till välgörande ändamål. Men det bästa hade ju varit om någon Nobelbelönad forskare kommit på vilken del av en bovs hjärna som kunde stimuleras för att dennes kreativa bovtankar kan användas till något verkligt användbart. De har ju en benägenhet att hitta de små sakerna i vardagen och utnyttja dem för sina egna syften.