Var på tjejmiddag igår. Trevligt på många sätt om det inte vore för den lilla diskussionen i slutet av kvällen som handlade om vår adoption och inställning till vår första tid tillsammans med Knodden.

VI började diskutera planer för våren. Jag höll låg profil och när jag fick en direkt fråga på deltagande i en aktivitet sa jag att vi förmodligen inte kunde eftersom vi hoppades på att få hämta Knodden. Berättade att vi skulle på bröllop och att det var samma sak - vi trodde (och hoppades) att vi inte skulle kunna delta även om vi hann vara hemma en månad innan bröllopet. Förklarade att vi inte skulle gå på stora släktkalas eller delta i stora helger med mycket folk i början innan vi visste hur Knodden klarade av det.

Märkte tvivlet hos väninnorna. De tyckte jag var överbeskyddande. Försökte förklara att adoptivbarn kanske verkar klara sådana situationer men att i efterdyningarna måste föräldrarna handskas med ett uppstressat barn som kunde få sömnproblem och bli oroligt. Försökte förklara hur tufft det kan vara för en liten Knodd som inte kan uttrycka sin oro för att han inte hunnit få ett språk. Vi vet ju inte säkert att det kommer bli ett problem  men vi måste vara beredda.  Vi kommer aldrig i livet riskera anknytningen till Knodden pga av ett bröllop eller en traditionell melodifestivalfinalsmiddag. Väninnorna menade att alla barn behöver komma ut och träffa folk och att man inte ska isolera sig. De gjorde svepande liknelser med sina biologiska barn och utlandssemestrar som de själva gjort som barn med sina föräldrar och där de träffat människor som de inte hade gemensamt språk med. En annan berättade om sin lilla dotter som inte alls tyckte det var roligt att gå hemma med mamma utan levde upp när hon fick komma till dagis. Jag blev trött. Trött på inskränktheten och deras självgoda attityd där de gjorde sig till experter till ett barn och ett föräldraskap de inte har en susning om.

Upptäckte faktiskt att jag ville skrika till dem att jag har åtminstone fått utbildning i föräldraskap - har de fått det? Men jag var för väluppfostrad och ville inte ta strid med mina goda, söta och välmenande vänner. För de vill mig väl. De anar bara inte hur trött jag blir på deras välvilja och iver att göra oss till vanliga föräldrar. Vi kommer att vara vanliga föräldrar. Men vi kommer också vara ovanliga föräldrar som måste kunna hantera frågor som de inte ens varit i närheten av att någonsin tänka. Vi har tvingats göra saker som de inte kan föreställa sig för att bli föräldrar. Vi har haft tid att tänka och förbereda oss på vårt föräldraskap. Vi har tillgång till nätverk och människor som är insatta i adoptivbarns speciella villkor. Så jag blir - trots att detta är mina goa söta väninnor - bara trött på deras inskränkthet och iver att göra oss "vanliga". Jag ids knappt anstränga mig för att förklara för dem att de måste tänka utanför boxen om de vill vara med i matchen. De måste visa respekt och förståelse för vår situation för att jag ska vilja dela med mig.  

Men jag gjorde ett försök att argumentera för min sak. Genom att krypa riktigt nära dem och "adoptera" deras små telningar.Deras telningar är några månader äldre än Knodden så det passade ganska bra. Försökte visualisera hur det skulle vara för deras små älsklingar att lämna dem, byta land, byta språk, få andra kläder, äta mat de inte kände igen, lukta på människor som inte luktade som de var vana vid, se människor som sa att de var mamma och pappa men som det lilla barnet aldrig sett i verkligheten. Försökte förklara att vår lille Knodd också kommer vara i trotsålder men att det inte stannar vid det - hans trotsålder sammanfaller men en totalt ny världsbild. Vi kommer att ha exakt samma utmaningar som de har i sin vardag med den lilla extra knorren att vårt barn måste tackla allt det inenbär att flytta till ett annat land med okända människor. Vet inte om det tog skruv men jag tror de förstod vart jag ville komma. De är inte så kul att tänka på sin unge göra sin livs resa i treårsåldern. Utan dem.  

Precis när jag tyckte att jag var på rätt väg tar en barnlös/barnfri väninnor ordet och frågar sisådär i förbifarten: "Finns det någon forskning som visar att adoptivföräldrar är mer ängsliga än andra föräldrar?". Jag blev förbannad men försökte dölja det på sedvanligt manér - långsamt tal men vass ton och ångande blick. Så jag sa att jag aldrig hört talas om det och att jag trodde att det var en läggningssak. På ett sätt kan jag förstå vad min väninna menade och det ÄR en intressant frågeställning men den kom totalt fel. Den kom när jag kände mig ifrågasatt och överbeskyddande för att de inte har kunskap nog att egentligen diskutera den här frågan överhuvudtaget.

Strax efter tog kvällen slut. Jag fick skjuts hem av en av väninnorna som faktiskt lyckades gjuta olja på de vågor jag inte visade genom att säga: "Ni kommer träffa en förfärlig massa experter på barn men tänk på att det är NI som är experter på Knodden".

Och så är det.

Det är vi som kommer vara Knoddexperter. Ingen annan. Jag måste låta det rinna av mig. Jag behöver inte ta strid. Jag behöver inte förklara. Jag kan ignorera och undvika dylika diskussioner. Jag kan välja vem jag pratar med vår unika situation med. För det finns massor av människor som vet vad vi talar om. Jag pratade med en så sent som för en vecka sedan.

Nu vet jag inte vem jag är mest kär i - Dolph Lundgren eller Salem.

Jag tycker nog att mina Melodi-Svensson-takter kompenseras av en utvandrad norrlänning och en sötnos med utländskt namn.

Ibland resonerar jag omständigt. Istället för att erkänna att det är ganska mysigt med Melodifestival.