Jag har jobbat hela helgen. Suttit med datorn och knäet och slitit för att hinna med inför denna veckans resa. Jag åker till Kalmar i morgon eftermiddag. Stannar till onsdag kväll. Hemma sent. Hektisk torsdag med mängder av saker som måste förberedas INNAN resan till Kalmar, bland annat en stor workshop. Nu är jag trött och sliten. Längtar redan till nästa helg. Men då jobbar Darlingen. Han har också jobbat idag. Vi har suttit i varsin ända av soffan och inte sagt många ord till varandra på hela dagen - djup koncentration har rått.

Vi har fortfarande inte fått iväg Knoddens paket. Det innehåller bland annat den femte engångskameran och vi börjar känna oss krävande. Därför har vi skrivit ett brev till fosterfamiljen med en förklaring och ödmjuk vädjan om foton - inte bara på Knodden - utan även på omgivningar, familj, lekplatser och sådant som tillhör Knoddens vardag. För att respektera deras integritet har vi även skrivit att vi respekterar att de inte vill vara med på foton.

Det är svårt. Vi behöver så innerligt deras hjälp. Samtidigt som vi vet att vi begär mycket. Men allt är för Knoddens skull. Vi vill inte att han ska ha blanka blad på de tre första åren i sitt liv. På detta sättet kanske vi lyckas få till i alla fall ett år. Och kanske, kanske - om vi har tur - förstår de att vi gärna vill ha foton från hans två första år. Långt innan vi visste om honom.

Darlingen kommer hem från utlandet igår med en flaska Masi i högsta hugg. Det var lämpligt eftersom jag hade ägnat hela dagen (skojar inte) åt att jobba. Så går det när man åker till Jönköping på tjänsteresa när man egentligen har fullsmockad almanacka... Tack och lov får jag övertid för det. Och den övertiden ska användas när vi hämtar liten Knodd. Och då kommer vi in på det kära gamla ämnet "När får vi hämta Knodden tro?

Efter att ha uppdaterat varandra på de senaste dagarna över ett glas vin blev det tyst en stund. Sedan säger Darlingen: "Vi kommer få resebesked den här veckan". Han uttalar sig sällan så tvärsäkert och siaraktigt. Det är jag som brukar ägna mig åt det. Med skiftande resultat.

Det stod ganska klart att Darlingen ser det kinesiska nyåret som något slags hägring. Häromveckan nämnde jag det för honom och konstaterade att det kanske är som i Sverige. Man försöker jobba undan i slutet av året för att kunna starta på ny kula året därpå. Det gillade Darlingen. Så till den milda grad att det blev hans hållning i frågan. Oaktat vad den där socialarbetaren i Taiwan har för sig och anser.

Så nu väntar vi ivrigt på resebesked. Taiwanfolket har på sig fram till Alla hjärtans dag att beskeda oss. För på självaste Alla hjärtans dagen inleds nämligen det kinesiska nyåret. Tigerns år.