Nähäpp. Darlingens intuition är minsann inget att förlita sig på. Vi fick nämligen inte något besked från Taiwan den här veckan. Jag håller fast vid pick-up 13 april.

I övrigt har jag ägnat mig åt egenvård idag. Ny frisörska, gammal hudvårdare. Den gamla (men unga) hudvårdaren var snuvig. Som sig bör hängde hudvårdaren över mig i ögonplockningssyfte. Hon var snuvig. Rätt som det var snöt hon sig. Och la sedan händerna på mitt ansikte igen. Hela jag stelnade till och blev helt perplex. Gör man så?

Igår hade jag och projektkollegan sammanträde med högste chefen för att rapportera hur projektet framskrider. Vi var hyfsat uppgivna efter att ha gjort uppföljning på tre enheter och funnit att arbetssättet inte förändrats ens marginellt. Trots att min arbetsgivare satsat hur mycket som helst på det här projekte så verkar folk inte ta det på allvar. Nu skulle det bli rättning i ledet. Planer smiddes och högste chefen författade ett barskt mail till sina undersåtar, dvs. cheferna. Vi har emellanåt haft det lite tufft att nå fram till cheferna. Diskussionerna har varit många och vi har känt oss ensamma i många lägen. Det har känts som ett självmordsuppdrag eftersom det handlar om personer som har en bra mycket högre position än vad vi har. De har protesterat och vridit sig som maskar. Ifrågasatt min arbetsgivare och vår vision och strategi. Jag och projektkollegan har tidvis stått rygg mot rygg och fäktat. Vägrat vika ner oss. Många har tagit ut sin uppdämda frustration på oss och det har varit tufft. Min sista vecka, som skedde utan kollegan, var inget undantag. Chefen på sista stället jag var på förstod inte nyttan trots att jag ägnat två dagar att prata för varan på ett ytterst tålmodigt sätt. Jag blev förbannad. I min sammanfattning skrev jag klart och tydligt, utan att vara respektlös, att jag försökt hjälpa enheten att hitta nyttan men att de måste VILJA förändra sig. Det var de inte intresserade av. Det framgick väldigt tydligt av min rapport. Som slutkläm skrev jag att de nu måste jobba inåt och försöka hitta sin egen trigger och motivation eftersom jag gjort mitt. Nu är det upp till dem. Det hela sändes till chefen och chefens chef, dvs högste chefen som vi rapporterar till.

Högste chefen skickade sitt mail igår eftermiddag. Det var kristallklart. De förväntas som chefer att ta tag i situationen och gå i spetsen för den förändring som ska ske. Utan deras hjälp och stöd kommer medarbetarna inte ändra sig och därmed misslyckas projektet. 

Jag våndades hela gårdagskvällen. Sov dåligt. Försökte peppa mig själv. Det var jobbigt. Jag kände mig som en angivare. Jag var rädd att vi skulle få de chefer och enheter, som vi ännu inte coachat, emot oss.

Imorse var det morgonmöte på min enhet. Bordet runt. Alla cheferna skulle få uttala sig om nuläget på sedvanligt sätt. Jag hade förberett mig mentalt eftersom jag brukar få frågan om hur projektet framskrider. Den värste motståndaren inledde. Det är en person som skällde ut min projektkollega när hon tröttnade på hans inställning och sa att om han kände som han sa så kunde vi inte göra mer än att berätta det för högste chefen. Han bad förvisso om ursäkt efteråt men skadan var redan skedd. Som genom en dimma hör jag honom inleda med att hylla oss. Säga att vi har helt rätt och att det är viktigt att vi alla arbetar på det sätt som bestämts av vår arbetsgivare. Jag tittade på den utskällda projektkollegan och våra hakor var ungefär i nivå med golvet. Och så fortsatte det. Hyllning och stöd från varje chef. Precis det vi önskat kunde ske utan att högste chefen skrev ett mail.

Jag har funderat mycket på vad som skedde. Jag förstår nog inte ur män är funtade. Alla våra chefer är nämligen män. De fick mailet och totalförändrades över en natt. Utan att darra på manschetten eller vika undan med blicken. Som kvinna är det helt obegripligt att man kan bli en sådan kappvändare. Först bete sig illa och sedan hylla. Vår erfarenhet är att kvinnor är mycket mer resonliga och har lättare för att ta till sig nya direktiv. Det kanske bara gäller vår bransch. Det är nämligen en väldigt manstät bransch.

Jag har pratat med Darlingen. Han säger att det nog är så. Att män ställer sig i givakt när högste chefen ger kommandon. Det har att göra med en hierarki som män tränas i från början. Kvinnor styrs förmodligen inte lika mycket av hierarki. De styrs av annat. Det kanske inte alltid är så lätt att styra kvinnor men i den situationen vi befinner oss i hade det underlättat. Eller är det bara för att jag själv är kvinna.