Sista kvällen hemma tillbringades på finkrog där vi betalade med presenkort. Nåja, lite fick vi lägga ju till men det var enkom för att vi envisades med att dricka ansenliga mängder vin.

Därför är vi lätt avtrubbade och sömniga nu. Funderar allvarligt på att natta mig men det får nog anstå lite.

Vi har vardagsrummet fyllt av resväskor. Tro det eller ej men det slank ner en bikini trots allt. Önskar att jag hade en baddräkt för det hade känts mer sedesamt och anpassat men men....

Nu är det bara drygt ett dygn kvar till avfärd. Igår friserade jag mig och på kvällen bjöds mina föräldrar på middag med våfflor till efterrätt. Det var mysigt att ha en sista kväll tillsammans med sina nära och kära. Har inte riktigt med min familj i allt som hänt. De har ställt sig bredvid och sagt "ring om ni hinner" vilket jag inte hunnit. Det har hela tiden varit något som händer. Därför hann jag också ringa till min Lillebror och fick prata både med honom och äldste sonen (som jag för övrigt intervjudade angående vilka filmer som är bäst. Nalle Phu är knasig fick jag veta). Jag hann maila lite med Lillebror svägerska som har megastort hjärta och är så glad, så glad över det som håller på att hända. Idag ska jag ringa min Storebror och prata lite också. Ska också tvätta, packa, gå till Apoteket (hm) och gå ut och äta på finkrogen. 

Gårdagens höjdpunkt var nog ändå att vi fick svar på de frågor vi ställt om Knodden till personer som känner till hans bakgrund och personlighet. Vi hade skrivit väääääldigt många frågor och de hade besvarat alla. Fantastiskt! Man kan lugnt säga att svaren ökade verklighetsgraden av det som ska ske. Det kom också fram ny information om Knoddens släktförhållanden som gjorde oss ganska förvånade och som faktiskt kan ha stor betydelse för Knodden i framtiden. Känns lite märkligt att vi inte hade fått reda på det om vi inte ställt en viss fråga. Vad har vi mer missat att fråga?

Liten Knodd är blöjfri sedan april 2009 (!). Vet inte om det är vanligt att barnen i Taiwan blir blöjfria så tidigt, kanske har det någon praktiskt betydelse som vi inte känner till. Hur som helst innebär det att Knodden förmodligen är ganska rutinsäker. Vi har hela tiden sagt att han kanske retarderar vad gäller blöjeriet men nu är jag inte längre så säker eftersom det är rutiner som hunnit sätta sig hos honom. Vi tar nog med några blöjor för säkerhets skull men jag misstänker att han kommer protestera högljutt om vi börjar vifta med blöjor framför honom. Han är ju stora killen - han tom står upp som en vuxen när han kissar. Jojo.

Liten Knodd badar varje dag men gillar inte att få vatten över huvudet. Han har inga ärr på kroppen som behöver en förklaring när han växer upp. Han får sin snuttefilt och de leksaker han önskar behålla med sig till oss. Han kallar oss mommy and daddy, fostermamman nanny och sin biologiska mamma för mom. Han får titta på våra foton varje dag och de berättar för honom att vi ska hämta honom och att han ska åka flygplan till Sverige. Liten Knodd föddes en solig dag, vi har fått veta vad han hade på sig första dagen och vi kommer - tack och lov - få foton på hans första år i livet. Han brydde sig aldrig om att krypa utan började gå direkt vid ett års ålder. Han är rädd för stora hundar och högljudda maskiner. Och hans namn betyder stort universum.

Vi fick såklart veta otroligt mycket mer och bit för bit börjar en liten personlighet träda fram. Idag känner jag mig ömsom lyckligt spänd och ömsom rädd. Jag antar att det kommer vara så här ända tills vi får honom. Ett ständigt ökat känslotryck.

Eftersom stress har en benägenhet att ge mig ansiktsplitor har jag börjat bli prickigare och prickigare. Snart är sannolikheten stor för att jag blir satt i karantän det första som händer i Taiwan.

Idag såg jag årets första fjäril (!) och en nyckelpiga.

Vi har plötsligt inget att göra.

Det känns jättekonstigt.

Darlingen övar kinesiska. Hur nu det går till eftersom han ligger i soffan med iphonen och ser ut att sova.

Jag duttar. Har inte ro att göra något ordentligt.

Snart kommer fryskillen. Och lite senare kommer byggaren med bihang i form av målare.

Nu är vi förberedda på att åka. Allt är klart.

Men det började inte så bra. Darlingen gick i baklås när han upptäckte att det saknades en nyckel till nya resväskan. Jag fick gripa in och ringa väskaffären och fick veta att nyckelhålet inte var för oss utan för amerikanska och engelska tullen. Jag fick också veta att det krävdes en liten penna i ett hål för att man skulle ställa in låset. Så vi satte en penna i lilla låset och vips hade inte bara Darlingen gått i baklås utan även resväskan. Vi fick ta resväskan med in till stan för att få väskan upplåst. Det gick sådär. Stackars tjejen i butiken fick byta lås. Medan hon gjorde det passade vi på att trava iväg till närbelägen juvelerare för att reka present till fostermamman.

I juvelbutiken gick det över förväntan. Vi köpte ett halsband med änglavingar som Efva Attling designat. Vi blev väldigt nöjda eftersom vi lyckades hitta ett smycke med ett budskap som dessutom var tillverkat av en svensk smyckesdesigner. Nu ska vi bara skriva ett fint tackkort till fostermamman för att hon tagit hand om Knodden och varit hans "guardian angel". Mycket nöjda återgick vi till väskaffären.

Där väntade vår resväska - redo för en ny kod. Vi beslöt oss för att ställa in koden i affären. Det var tur. Den gick nämligen återigen i baklås. Låsbyte en gång till. Till sist lyckades det hela och det stackars butiksbiträdet drog förmodligen en suck av lättnad när vi och väskan rullade iväg mot nya äventyr.

Efter diverse fummel lyckades vi också finna en bok om Sverige på kinesisk som fosterpappan ska få. Det var faktiskt en intressant upplevelse att köpa boken eftersom vi ganska omgående fick reda på att säljaren hade adopterat en flicka från Kina. Det var en ganska ovanlig adoptionshistoria som skapat långtgående konsekvenser. När föräldrarna skulle hämta sin flicka visade det sig att hon hade neurologiska skador. De valde ändå att adoptera henne men har nu problem med att få en medgivande utan begränsningar eftersom flickan är ganska svårt skadad. Ödet har märkliga vindlingar och man inser att adoptionsvärlden inte bara består av solskenshistorier utan ganska dramatiska livsöden.

Sedan begav vi oss till Apoteket. Där blev vi en smula oense eftersom jag tror att vi konstant kommer vara sjuka, behöver plåster och våtservetter medan Darlingen har en coolare inställning. Jag borde lyssna mer på Darlingen. På vägen hem bar han kassen med medikamenterna och började orera om att vi inte skulle få plats med allting i våra två resväskor. Jag försökte lugna honom med att vi inte behöver ta med ALLA imodiumen och plåster till Taiwan, bara några stycken. Han lät sig icke bevekas. Då ansåg jag mig nödgad att blidka honom med min fön. Jag lovade att jag kunde lämna den hemma förutsatt att det finns fön på hotellen. Det finns. Sålunda stannar min fön hemma till förmån för diverse mediciner, salvor och våtservetter. Nu känner jag nästan press på mig att få minst diarré på resan för att motivera medicinsläpandet till Taiwan.

När vi äntligen kom hem låg det ett spännande paket i brevlådan. Finaste blogg- och mailvännen hade tagit sig tid att skicka flera fint inslagna små paket med ursöta saker till oss för att gratulera oss till nya familjemedlemmen som snart ska hämtas. Vi blev fantastiskt glada över omtänksamheten. Senare på kvällen ringde jag vännen och vi pratade i flera timmar. Det känns verkligen unikt när ett telefonsamtal kan hålla på i timtals och hela tiden flyta på naturligt trots att man är helt nyfunna vänner. Jag är både glad och tacksam över alla nya vänner jag har fått via adoptionsvärlden.

Nu ska jag sortera lite plåster innan läggdags.

BVC-dam kontaktad. Råkade välja rätt bland de fyra telefonnumrena vi fick på vårdcentralen. Hamnade sålunda hos lokala BVC:s adoptionsexpert. Det enda jag egentligen fick veta var 1) Vi ska ringa och boka tid för hembesök när vi kommit hem 2) Föräldragrupper anordnas men spänner över flera BVC, mer information lämnas vid hembesök. 

Resten av dagen har jag susat omkring på stan i jakt på hyfsat svala kläder att ha i Taiwan. Tog ett tag innan jag hittade Gudrun Sjödén. Jag har numera ändrat uppfattning om nämnda Gudrun. Hon är coolare än hon låter. Köpte också skor på Ecco. Två par för säkerhets skull. Det är faktiskt också coolare än det låter. Köpte 6 par Sloggi också. Det är nog ungefär så ocoolt som det låter. 

Men någon valuta fick jag inte tag i. Trots beställning via nätet. Leveransen av taiwanesiska dollar hade nämligen inte kommit för dagen. Och en present till fostermamman hittade jag inte. Och när jag kom hem kunde Darlingen berätta att fryskillen varit på besök utan att hitta felet. Han ska komma på torsdag igen. Då blev jag så trött och sur att jag kraschade på soffan i 20 minuter medan Darlingen förevisade Nalle Puh film på sin iphone. Han har också kommit överens med min mamma om de ska ta med sig Pingu när de kommer på fredag. Pingu är bra för små barn. De faller i trans. Deras föräldrar också. Ibland tror jag att Pingu är något slags masshypnos.

Nu har jag ätit två kanelbullar (köpe), kollat på House och ägnat mig åt fotbadande. Man måste ju ha fina fötter när man ska träffa sin son för första gången. Jojo.

Idag fick Darlingen beställa nytt kreditkort för det gamla har börjat bli så slitet att det strejkar då och då. Förmodligen har vi handlat lite väl mycket på sistone...

Dagen inleddes med en misslyckad promenad till BVC. Där fick vi gå ifrån med oförättat ärende. När man kommer till ett ställe för första gången är alla ens sinnen inställda på att registrera och känna in. Sinnena blev inte nöjda på lokala BVC:n. Det var mörkt, tillstängt och det syntes inte en människa i korridorerna. Bara några mammor med bebisar som väntade på att få komma in bakom en av de stängda dörrarna. Vi kände oss verkligen som ufon på besök på en främmande planet. Men skam den som ger sig. Vi travade in på den närbelägna vårdcentralen. Där fanns åtminstone en reception. Förvisso inte heller så välkomnande men dock en reception. Med två arbetande kvinnor. Svala leenden och en känsla över att man skulle få elektriska stötar om man gick över tröskeln, men rätt ok ändå. Vi stannade för säkerhets skull kvar i dörröppningen. Vi kom i alla fall därifrån med fyra telefonnummer till människor som befann sig bakom stängda dörrar på BVC. Inte världsbästa första intrycket.

Har också köpt de sista kläderna till Knodden. För nu i alla fall. Aldrig trodde jag väl att jag skulle behöva kompletteringsköpa kalsonger och strumpor men det var exakt det som skedde. Jag brottas ständigt med bambikänslan. Vanliga kallingar eller boxer? Långa eller korta? Blöjanpassade eller inte? Men om man har blöja har man väl inte kallingar? Strumporna är också en hangup. Förutom den ständiga frågan om storlek så har jag hakat upp mig på om alla strumpor ska vara antislippade eller det är knöligt i skorna om man ska promenad. Det kanske känns obehagligt? Eller kanske blir det svårt att få på skorna för att antislip skapar motstånd när det inte borde vara det. Som tur var så hittade vi en helt vanlig t-shirt som vi röck till oss på vägen ut så då kändes det lite mer normalt. T-shirtar och byxor är jag bra på. Sämre på kallingar och strumpor.

Sedan vimsade vi omkring lite på Orten. Köpte moccasiner - ännu en gång en chansning på storlek, åt lunch på nåt ställe och kände oss så strykta av lunchen att vi bestämde oss för att åka till IKEA. Det är alltid en chansning. Antalet gången vi lämnat IKEA innan vi kommit in i butiken på allvar är oräknerliga. Vi blir som isstadiga ponny-hästar som INTE vill hoppa. Denna gången gick det bra. Vi lunkade omkring i måndagstomma varuhuset och kände obetvinglig lust att släpa hem chokladpåskägg, Frödinge prinsessbakelser i fyrpack, 2 flaskor äpplemust. Men vi släpade också hem ett stort antal pallar och stolar. Två pallar till badrum för liten Knodd som ska nå upp till vasken. En pall till köket med trappsteg för liten gosse som vill vattenslabba och hänga med vad som händer i köket. Ja, en pall är faktiskt väldigt användbart. Dessutom köpte vi en barnstol så att Knodden når upp till matbordet. Och på vägen ut sträckte vi ut en hand och lyckades fånga en kabinväska med tillhörande datorportfölj.

Glada i hågen återvände vi till hemmet. Darlingen var mycket förnöjsam i bilen och sa "Nu kan vi ju stryka jättemånga saker från listan". Där hade han fel. Kabinväskan var struken för jag hade tänkt ut att vi nog kan köpa billig sådan i Taiwan innan vi åker hem. Dessutom hade jag inte skrivit upp att vi behövde köpa tre pallar, chokladpåskägg, prinsessbakelser eller äpplemust. Man kan ju inte skriva upp sådant man inte vet att man behöver. Darlingen säger att vi ska skriva upp sakerna i efterhand och stryka direkt. Det tycker jag låter konstigt så jag gör inte som han säger. Alltså har vi inte en fullständig lista på viktiga saker man ska göra innan man adopterar liten Knodd från Taiwan.  

Sedan monterade Darlingen barnstol och jag ägnade mig åt att sova. I två timmar. Det var dumt. Jag måste ju börja träna på att vara trött utan att få sova.

Förresten har vi också köpt blöjor. Det fanns på listan. Numera struket.

Jag har fått en förfärlig ungdomsblemma på hakan. Den värker. Jag har glömt att det värkte att ha blemmor. Så länge sedan är det. Alltså känner jag mig ung och retarderad på nåt sätt. Darlingen tittar doktorsaktigt på mig och säger att det är stress. 

Pfffft. Som om jag skulle vara stressad? Nääe.

I övrigt ska dagen ägnas åt inventering av Knoddens klädbestånd för att utröna vilka luckor vi behöver fylla igen. Vi försöker ha lite koll på temperaturen i Taipei och Hualien. Det växlar oerhört. Vissa dagar är det 27 grader. Andra 17 grader. Vi får rusta oss för lite av varje. 

Det är en mycket märklig känsla att inte jag ska jobba på jätte, jätte, jättelänge. Dessutom har ju inte allvaret (läs Knodden) med föräldraledigheten börjat ännu så allt känns ju som vanligt. Fast med semester. Igår, när vi körde hem från Helsingborg, fick jag en deppkänsla när vi körde förbi min arbetsplats. Inte depp för att jag inte ska vara där på ett tag utan hjärnvimsighet i stil med "Uhuuu... nu är det bara söndag kvar, sedan ska jag jobba igen". Men precis när jag tänkt tanken virvlade magen till och satte hjärnan på rätt spår. Jag ska ju inte dit på jättelänge!

Magen verkar vara mycket klokare än hjärna ibland. Mer PÅ och medveten liksom.