Man tror att man är förberedd. På att man pallar. På att man är skärpt och har kontroll. Och så upptäcker man att man faktiskt inte är något av det man tror. Det har varit en skakig vecka.

För att ta det från början så gick skypningen av stapeln 5 mars. Vi var redo för att se vår lille Knodd live. Så plötsligt ringde datorn och han satt där. Med kepsen kepsen på huvudet och med allvarlig min. Han tittade rakt in i kameran en stund. Tittade sedan på kvinnan från barnhemmet som om han ville säga: "Vad är det här för konstigheter?". Sedan log han lite trevande. Isen var bruten. 

Ganska meddetsamma fick vi reda på att Knodden skulle få det paketet som vi skickade till honom sist. Med en flygande fläng slets paketet med Duplo-ambulansen upp. Knodden blev kär i ambulansen direkt. Han pillade, tryckte, rullade, pillade lite igen och var helt uppslukad. För att konkurrera om uppmärksamheten fick vi ta fram våra racerbilar och köra omkring med dem. Det var lyckosamt - Knodden log stort och så körde vi alla tre med varsin bil och kände oss lyckliga. Han lärde sig snabbt och körde lika snabbt. Då och då körde vi alla bilarna mot varandra och då skrattade vi alla. I övrigt var våra förberedelser hyfsat förgäves. Hade vi vetat vad vi vet nu hade det räckt med racer-bilarna.  Briojärnvägen tittade han en liten stund på men när tåget kört ett varv tappade han intresset och återgick till ambulansen. Ballongblåsande och fnulande för att få till en ballonghund rönte inte heller så stort intresse. Trots att jag voffade på ett mycket autentiskt sätt. I alla fall enligt mitt eget förmenande.

Efter 44 minuter tog det slut. Då var lille Knodden trött och gnuggade ögonen. Men han vinkade hej då och hojtade något vi inte förstod. Hans tålamod var förmodligen slut och dessutom tog de ambulansen ifrån honom. Kass.

När vi knäppte av datorn var vi ganska omtumlade. Ingen av oss sa så mycket. Darlingen for till jobbet och jag tog mig an resebokning. Det var inte det lättaste... Det var först idag som vi kom i mål med resebokningen. Allt har blivit mycket dyrare än vi tänkt oss. Det har varit väldigt svårt att hitta flygstolar till rimliga priser och utan alltför många mellanlandningar. Till slut föll vi till föga och tog den rutt som gick snabbast men som kostade 10 000 kronor mer. Men vi sparar ett dygns flygtid och att tvingas till mellanlandning i Amsterdam på 5-6 timmar. Hotell har också varit lite struligt. Det blir Howard Plaza i Taipei och Farglory Hotell i Hualien. Väldigt fina hotell som kostade lite mer än vi tänkt oss. Men det får vara värt det också. Detta är vårt livs viktigaste resa och vi vill kunna bo bra och bekvämt utan att behöva fundera på något.

Det är rörigt på jobbet. Alla vill prata och veta mer. Gårdagen gick åt till att ta emot kramar, blommor och berätta om och om igen hur det känns. Förutom alla gratulationer är det ingen lek att försöka avsluta både projektet med all den rapportering som krävs och andra gamla surdegar som jag haft liggande. Jag kan inte riktigt fatta att - när jag lämnar jobbet nästa fredag - kommer jag inte jobba på 1,5 år. Ofattbart. Jag vet knappt hur jag ska göra för att stänga ner mitt jobb. Hemma planeras det för fullt. Kontakt med Försäkringskassan, kopia av medgivande, beställning av blanketter för tillfällig föräldrapeng, anmälan föräldraledighet, inköp av nappar, funderingar på pottor, koll på sittvagn, beställning av kläder på nätet, funderingar på vilka medicinsaker man behöver ta med sig, bokning av BVC och adoptivbarnsundersökning, förberedelser av födelsedagar och middag som vi är bortbjudna till i helgen. Vi har blivit besvikna på Farmors reaktion på resebeskedet och jag fick ta hand om en väninnas sammanbrott igår för att jag bortprioriterade att träffa henne mitt i den här röran och för att jag förvarnade om att vi inte kommer delta på hennes bröllop några veckor efter vår hemkomst. Jag orkar inte riktigt med sånt. Jag orkar inte riktigt vara stark för andra just nu. Jag har inte orken att förlåta och släta över. Mina känslor bubblar under ytan, jag har resfeber, är jobbstressad och känner mig allmänt osäker inför den stora förändringen vi står inför.

Vissa stunder är jag rentav lite rädd.

Förberedelserna för Knoddens och vår första träff tillsammans har ändrats. Man har tagit hänsyn till Knoddens personlighet och kommit fram till att han inte skulle må bra av två separata tillfällen då han träffar oss. Istället har man arrangerat så att vi gör allt samma dag - den 6:e april. Vi är glada att man tänker så mycket på Knodden i den här röran. Att han ska utsättas för så lite stress som möjligt. Både jag och Darlingen blev tårögda när vi läste förberedelserna. Speciellt avsnitten där Knodden ska överlämna sina adoptionspapper till oss och en stund senare; sina ägodelar. Vilken resan han har framför sig. Det gör oss ont att behöva rycka upp honom från allt han känner till. Ändå är det oundvikligt. Måtte han klara av det. Måtte vi klara av det. Måtte vår första lunch tillsammans - på McDonalds i Taipei - bli lyckosam. Och måtte vår första stund i parken bredvid gå bra.