För första gången sedan föräldrautbildningen har vi vidareutbildat oss som adoptivbarnsfamilj. Dagen i Helsingborg var givande på många sätt och nu vet vi att vi bör kontakta BVC i veckan för att "förvarna" om att vi är på gång hem med liten Knodd. I BVC:s handbok finns ett basprogram och checklista för hur de ska hantera adopterade barn och vi hoppas att vår lokala BVC har den kunskapen. Har de inte det så hinner de läsa på tills vi kommer hem om vi föraviserar vår ankomst. Bland annat ingår deti basprogrammet för adoptivfamiljer  - även de som adopterar äldre barn - under det första halvåret ska ha lika tajt uppföljning som man har med nyfödda barn. Ungefär. Vi vet också att vi bör bli remitterade för en hörselundersökning eftersom det ofta glöms bort då biologiska barn hörselkontrolleras av bara farten när de ändå föds. Faktiskt redan på BB. Det är t ex inte ovanligt att barn som har språkproblem har hörselproblem som tar ett tag att upptäcka. Vi ska också efterfråga om det finns underlag för en föräldragrupp för adoptivföräldrar som vi skulle kunna delta i. Brabra.

En logoped pratade om adopterade barns språk och om med användbara tips. Mycket går förmodligen av sig själv men det är ändå bra att få veta vad vi ska fokusera på och hur vi kan stimulera Knoddens språk. Eftersom vi redan vet att han satts i talträning så ska vi också försöka ta reda på bakgrunden till detta. Vi har också fått tips om att komplettera och förstärka vårt språk med tecken, tala om orden i ett sammanhang, svara för Knoddens räkning även om han själv ännu inte utvecklat sitt eget språk, satsa på att lära barnet uttrycka känslor i ord (ledsen, arg, glad) så man inte bara koncentrerar sig på tingord. Vi räknar nog kallt med att språket kommer bli en utmaning eftersom vi - i varje growth report - fått läsa om att Knodden är väldigt ointresserad av att lära sig prata. Han blir rentav irriterad när han blir pressad vilket fostermamman tagit upp ett flertal tillfällen.

Det var två familjer från Taiwanlistan på föreläsningen + en kvinna (mannen var nog hemma med barnen) som adopterat syskon från Taiwan för drygt ett år sedan. Det verkar som om vi är ett litet Skånegäng i olika stadier av adoptionsprocessen. Dagens riktiga höjdpunkt var att få premiärträffa Ulvöfamiljen som väntar på sina pojkar - två riktiga sötnosar som ser ut att kunna åstadkomma en smärre Taiwantornado när de drabbar sina föräldrar ;-). Vi gick ut och åt på thailändsk restaurang med god takhöjd och oerhört god mat. Ska man adoptera från Asien ska man givetvis äta mat från Asien. Och Thailand är ganska likt Taiwan. Om man slarvar lite med uttalet... Det är väldigt skönt att träffa en familj som man kan dela upplevelser med och utbyta erfarenheter med. Man inser hur svältfödd man är på den typen av kontakter i vardagen där i princip alla har biologiska barn. Man behöver inte förklara eller hamnar i diskussioner om skillnaden mellan adoptiv- och biologiska barn. Det är liksom redan klart så man kan koncentrera sig på det väsentliga. Och lite annat som inte alls har med adoptionen att göra. Två sköna människor med härlig humor och med fötterna stadigt i marken. Tror och hoppas att vi snart får anledning att visa Ulvömannen att Malmö är mer än Zlatans hus, bron och Svågertorp.

Darlingen, som lagt sin språkkurs i kinesiska på is ett tag, har nu åter blivit inspirerad att lära sig ett och annat. Han ligger just nu i sängen och mässar. Jag har sagt att han inte behöver lära sig säga "kissa" för det lär man sig ändå förr eller senare. Sa logopeden. Ibland är det bra att få perspektiv i tillvaron.