Jag har fått en förfärlig ungdomsblemma på hakan. Den värker. Jag har glömt att det värkte att ha blemmor. Så länge sedan är det. Alltså känner jag mig ung och retarderad på nåt sätt. Darlingen tittar doktorsaktigt på mig och säger att det är stress. 

Pfffft. Som om jag skulle vara stressad? Nääe.

I övrigt ska dagen ägnas åt inventering av Knoddens klädbestånd för att utröna vilka luckor vi behöver fylla igen. Vi försöker ha lite koll på temperaturen i Taipei och Hualien. Det växlar oerhört. Vissa dagar är det 27 grader. Andra 17 grader. Vi får rusta oss för lite av varje. 

Det är en mycket märklig känsla att inte jag ska jobba på jätte, jätte, jättelänge. Dessutom har ju inte allvaret (läs Knodden) med föräldraledigheten börjat ännu så allt känns ju som vanligt. Fast med semester. Igår, när vi körde hem från Helsingborg, fick jag en deppkänsla när vi körde förbi min arbetsplats. Inte depp för att jag inte ska vara där på ett tag utan hjärnvimsighet i stil med "Uhuuu... nu är det bara söndag kvar, sedan ska jag jobba igen". Men precis när jag tänkt tanken virvlade magen till och satte hjärnan på rätt spår. Jag ska ju inte dit på jättelänge!

Magen verkar vara mycket klokare än hjärna ibland. Mer PÅ och medveten liksom.