Nu är vi förberedda på att åka. Allt är klart.

Men det började inte så bra. Darlingen gick i baklås när han upptäckte att det saknades en nyckel till nya resväskan. Jag fick gripa in och ringa väskaffären och fick veta att nyckelhålet inte var för oss utan för amerikanska och engelska tullen. Jag fick också veta att det krävdes en liten penna i ett hål för att man skulle ställa in låset. Så vi satte en penna i lilla låset och vips hade inte bara Darlingen gått i baklås utan även resväskan. Vi fick ta resväskan med in till stan för att få väskan upplåst. Det gick sådär. Stackars tjejen i butiken fick byta lås. Medan hon gjorde det passade vi på att trava iväg till närbelägen juvelerare för att reka present till fostermamman.

I juvelbutiken gick det över förväntan. Vi köpte ett halsband med änglavingar som Efva Attling designat. Vi blev väldigt nöjda eftersom vi lyckades hitta ett smycke med ett budskap som dessutom var tillverkat av en svensk smyckesdesigner. Nu ska vi bara skriva ett fint tackkort till fostermamman för att hon tagit hand om Knodden och varit hans "guardian angel". Mycket nöjda återgick vi till väskaffären.

Där väntade vår resväska - redo för en ny kod. Vi beslöt oss för att ställa in koden i affären. Det var tur. Den gick nämligen återigen i baklås. Låsbyte en gång till. Till sist lyckades det hela och det stackars butiksbiträdet drog förmodligen en suck av lättnad när vi och väskan rullade iväg mot nya äventyr.

Efter diverse fummel lyckades vi också finna en bok om Sverige på kinesisk som fosterpappan ska få. Det var faktiskt en intressant upplevelse att köpa boken eftersom vi ganska omgående fick reda på att säljaren hade adopterat en flicka från Kina. Det var en ganska ovanlig adoptionshistoria som skapat långtgående konsekvenser. När föräldrarna skulle hämta sin flicka visade det sig att hon hade neurologiska skador. De valde ändå att adoptera henne men har nu problem med att få en medgivande utan begränsningar eftersom flickan är ganska svårt skadad. Ödet har märkliga vindlingar och man inser att adoptionsvärlden inte bara består av solskenshistorier utan ganska dramatiska livsöden.

Sedan begav vi oss till Apoteket. Där blev vi en smula oense eftersom jag tror att vi konstant kommer vara sjuka, behöver plåster och våtservetter medan Darlingen har en coolare inställning. Jag borde lyssna mer på Darlingen. På vägen hem bar han kassen med medikamenterna och började orera om att vi inte skulle få plats med allting i våra två resväskor. Jag försökte lugna honom med att vi inte behöver ta med ALLA imodiumen och plåster till Taiwan, bara några stycken. Han lät sig icke bevekas. Då ansåg jag mig nödgad att blidka honom med min fön. Jag lovade att jag kunde lämna den hemma förutsatt att det finns fön på hotellen. Det finns. Sålunda stannar min fön hemma till förmån för diverse mediciner, salvor och våtservetter. Nu känner jag nästan press på mig att få minst diarré på resan för att motivera medicinsläpandet till Taiwan.

När vi äntligen kom hem låg det ett spännande paket i brevlådan. Finaste blogg- och mailvännen hade tagit sig tid att skicka flera fint inslagna små paket med ursöta saker till oss för att gratulera oss till nya familjemedlemmen som snart ska hämtas. Vi blev fantastiskt glada över omtänksamheten. Senare på kvällen ringde jag vännen och vi pratade i flera timmar. Det känns verkligen unikt när ett telefonsamtal kan hålla på i timtals och hela tiden flyta på naturligt trots att man är helt nyfunna vänner. Jag är både glad och tacksam över alla nya vänner jag har fått via adoptionsvärlden.

Nu ska jag sortera lite plåster innan läggdags.