Nu börjar det bli pirrigt. Det är tre dagar kvar till Knodd-dagen. Vi ägnar ansenligt med tid här i Taiwan åt att glutta på minitaiwaneser för att försöka föreställa oss storlek, form och utseende på vår finaste lille Knodd.

Resan hit gick över förväntan bra. Vi sov inte så värst mycket planet så vi var hysteriskt trötta vid ankomst. Vi sov, sov och sov. Totalt 15 timmar innan vi var som folk igen. Men sedan fick vi fart! Vi har hunnit med Taipei 101, besöka hamnstaden Danshui, försöka besöka National Palace Museum, gjort en snabbvisit på Shilin nightmarket. Det sistnämnda var en obehaglig luktupplevelse. Faktum är att vi flydde efter att ha blivit utsatta för den värsta stanken vi någonsin känt. Darlingen påstod att det luktade som det gör i en obduktionssal. I efterhand har vi förstått att det var stinky tofu som stank. Det ska tydligen vara en delikatess men luktar skumrask och räligheter. Ungefär som surströmming fast annorlunda.

Nu är vi i Hualien sedan två dagar. Vi bor på ett jättefint hotell, Farglory Park, på en kulle ovanför stan. Det är lyxigt och behagligt, faktiskt mycket bättre och trevligare än Howard Plaza. Här finns spa, pool och tre restauranger. Hotellet är populärt hos barnfamiljer eftersom det ligger ett slags nöjesfält några kilometer härifrån.

Igår åkte vi på rundtur i Taroko Gorge som är en del av en nationalpark. Det var en fantastisk upplevelse och vi delade den med en busslast fastlandskineser, en hongkongare med dotter från Canada, en norrman och två bolivianska studenter. Vi hade valt guide på mandarin men kunde ha hyrt en taxi med engelsktalande guide för inte så mycket pengar. Men faktum är att en del som talar engelska här lika gärna skulle kunna prata något helt annat språk, så svårt kan det vara att förstå dem. Vi ångrar inte en sekund att vi åkte med mandarin-guiden. Om vi inte gjort det hade vi inte träffat norrmannen Yrstein som är här för att köpa en liggcykel. Inte heller hade vi fått träffa Jaeger och hans dotter Michelle som kommer från Hongkong men bott flera år i Canada och nu återvänt till Hongkong. Jaeger var den som höll ordning på alla västerländska turister som inte förstod ett jota om klockslag, mötesplatser eller annat guiden berättade. Lunchen var en intressant upplevelser eftersom Jaeger och Michelle då lämnade oss ensamma. Vi och ett par från Shanghai - som kunde ungefär tre engelska ord - lunchade ihop. Vi fick traska efter Shanghai-paret som små hundar och kopiera allt de gjorde. Vi valde tom samma mat i kantinen för att vara på säkra sidan. De tog väl hand om oss och undrade varifrån vi kommer. Det har vi i alla fall lärt oss säga. Sverige heter nåt som kan liknas vid "ruei dien". Vi tror att de förståd för de sken, pekade på sig själv och sa Shanghai. 

Idag har vi besökt sjukhuset där Knodden föddes. Det var en rejäl promenad på en timme eftersom vi gick lite fel. På hemvägen lyckades vi pressa ner tiden till trekvart. Sedan var vi så hungriga att vi slängde oss in på första bästa Pizza Hut och åt kopiösa mängder pizza. Det var första gången vi såg kraftiga kinesiska barn. Där ser man vad västerländsk skräpmatskultur drar med sig... Man är ju ingen lättviktigare själv... Hm. Maten här är faktiskt ett problem för oss. Vi har svårt att hitta mat vi tycker om. Jag skulle inte bli förvånad om vi båda går ner i vikt under resan, dels för att vi går så mycket och dels för att maten faktiskt inte lockar till skrovmål. Man äter otroligt mycket "snacks" här. det ena skummare än det andra. På nattmarknaden var det t ex populärt med ostronomelett. Man slänger på ett ostron på ett omelettjärn, duttar över lite vatten och knäcker ett ägg. Tjoff - ätklart! Lunchen på Taroko Gorge var helt och hållet taiwaneiskt. Det var friterat fläsk, ris, någon slags soppa, varm isbergssallad med god kryddning och ett antal smårätter (gurka, äggplanta och vintermelon tror jag). Jag har svårt för att inte veta vad jag äter så jag kan inte riktigt njuta även om just den lunchen faktiskt var helt ok. Överlag är maten ganska försiktigt kryddad vilket gör att vi inte riktigt tycker att den kommer till sin rätt. Vi har ätit en hel del på hotellet eftersom det är rätt skönt att få komma hem och äta i lugn och ro efter en hel dags turistande. Vi provade bambusaft häromdagen - det var ohyggligt sött. De sötar allting väldigt mycket och är glada för att hälla mjölk eller grädde i t ex iste. Det har lurat mig några gånger. Jag har lite svårt för att tycka iste med grädde är läskande. Det blir lite jolmigt.

Vi dricker väldigt lite vin och öl. Det serveras knappt. På de restauranger vi besökt är det inte alls vanligt att man beställer in alkoholhaltiga drycker. Idag satte vi oss i lobbyn på hotellet ett tag. Darlingen var den enda - som vanligt - som drack öl. Jag tog en lemonjuice och för första gången fick jag dricka något som smakade som vanligt, dvs. ganska surt. Gott!!

Ikväll ska vi fira påsk med room service. Efter att ha turistat ganska intenstivt några dagar ska det bli väldigt skönt att få äta framför TV:n som vanligt. De två första avsnitten i uppföljaren till "Band of Brothers" sänds idag så vi ska ha TV:mys. Vi har också köpt lite godis som vi ska kalasa på.

Emellanåt blir vi ganska nervösa över att få Knodden. Vi sticker ut ganska rejält både vad gäller klädval, skodon och längd. Vi vet inte hur man kommer reagerar på oss tillsammans med en liten asiat. Vi har flera gånger fått frågan om vad som fört oss till Taiwan och vi blir inte kloka på reaktionerna. Alla ler och ser glada ut men lämnar ämnet väldigt snabbt. Känns lite konstigt. Vi har sett kampanjer som syftar till att öka nativiteten i landet, som är rekordlåg. Vi vet också att det gått ut påbud till taiwanesiska adoptionsorganisationer om i största möjliga mån låta de minsta barnen få inhemska familjer i första hand. Med en nativitet under 0.8 måste man vidta åtgärder för att säkerställa den framtida demografin. Med andra ord blåser det nya vindar i Taiwan och antalet internationella adoptioner kommer att minska som en följd av detta. Barn som inte kan placeras i inhemska familjer kommer fortfarande vara aktuella för internationell adoption, främst barn med speciella behov och äldre barn skulle jag tro. Det är svårt att förstå varför man behöver adoptera barn internationellt när man ser välståndet i Taiwan men orsaken till adoptioner är ofta kulturellt betingat. Ett barn utan klara släktförhållande har en mycket tuffare start i livet än ett barn som föds inom en definierad familj. En annan orsak till att många taiwaneser adopteras bort är att mödrarna är mycket, mycket unga eller att föräldrarna missbrukar och inte kan ta hand om sina barn.

Då och då blir vi lite skärrade när vi tänker på att många adopterade barn får sammanbrott den första tiden. Hur ska man kunna hantera det med publik? Folk kommer kanske inte förstå att vi är Knoddens föräldrar... Dessutom kommer vi inte ha en aning om vad han vill eller vad orden han hojtar betyder. Ibland är jag faktiskt lite tacksam över att Knodden inte talar så bra ännu. Läste en blogg från en amerikansk familj som också är i Taiwan just nu för att adoptera två barn. Deras barn är lite äldre och kan givetvis tala. Båda två har haft sammanbrott där både ett och annat sägs till föräldrarna - allt begrips av alla som åhör scenen utom föräldrarna. Det låter extremt nervpressande.

Idag har vi köpt tre dvd:er med tal på mandarin. Vi tänker att det kan vara skönt för Knodden att ibland få försjunka i en film när intrycken blivit för många. Vi planerar att ta det ganska lugnt de första dagarna när vi fått honom. Vi ska givetvis till Trade Mission och fixa stämplar men annars har vi bara planerat en liten utflykt till Zoo, pooldag om vädret tillåter och kanske en sväng till en park. Vi har ganska många dagar att fylla så vi hoppas att det ska gå bra....

Nu ska jag ta ett bad... :-)

I