Nu tror jag att formerna för bloggens fortsatta existens är klara. Den ska fokusera på MIG och mina tankar. Knoddens liv och leverne får det berättas om på annat sätt. Såklart består mitt liv numera mycket av Knodden men saker i anslutning till att bli mamma som också behöver ventileras. Som det är med pappigheten...

Det har varit tufft för mig ett tag. Jag har känt mig som ett bihang i tillvaron eftersom Knodden föredragit pappa. Vissa dagar har det känts som om jag lika gärna kan flytta för jag gör ändå ingen nytta. Jo, jag lagar mat och tvättar men jag fick liksom aldrig utlopp för all min kärlek till Knodden f- det har bara varit pappa, pappa och pappa igen. När Bonusen är här tar han plats nr 2 och jag har raskt skjutsats ner på plats 3. Jodå.

I söndags började Darlingen jobba. Förvisso bara 8 dagar innan en ny månads ledighet men ändå. Jag bävade och oroade mig för hur det skulle bli. Tänk om det skulle bli en enda lång klagolåt?! Hur skulle jag stå ut? Hur skulle Knodden klara det? I lördags - dagen innan Darlingen skulle befinna sig på jobbet - gick jag på sövningspromenad med Knodden. Den inleddes med att Darlingen och Bonusen gick med för att sövningen skulle fungera. När gossen somnat knatade Darlingen och Bonusen hem så gick jag vidare på egen hand. Jag behövde vara själv. Bonusen behövde sin pappa. Alla var nöjda och glada på sätt och vis men jag sörjde över att bli ratad ständigt och jämt. Det blåste kraftigt så jag kunde låta vinden torka mina frustrationstårar. I teorin vet jag ju att ett barn ofta knyter an till en förälder i taget men att det skulle vara så tufft att få komma till kunde jag aldrig ana. Jag får inte lyfta honom ur sängen på morgonen. Jag får inte fixa frukost. Jag får inte klä på honom. Jag får inte gå med på toaletten. Jag får inte mata. Jag får inte vara i sängen när han ska sova. Vi har försökt med allt utom att Knodden blivit hänvisad till mig för att Darlingen inte är hemma. Men nu skulle det alltså ske.

Och plötsligt föll allt på plats. Från att ha vaknat varje morgon gråtandes och ylandes efter "pappa" log gossen redan första morgonen ett leende mot sin nervösa mamma det första han gjorde på morgonen. Han har varit gosig och lugn. Glad och förnöjsam. Han äter bra, sover gott på kvällarna (nattningen tar pappa fortfarande hand om) och leker harmoniskt både själv och med mig. Jag kan inte riktigt beskriva den enorma lättnad jag känner över att äntligen fått komma in i Knoddens liv på allvar. Tack och lov för att Darlingen gick in och jobbade!! Vi var nog redo för det allihop på varsit vis. Darlingen har blivit trött och irriterad på att aldrig få vara i fred. Knodden har varit gnällig för han har förmodligen känt spänningarna som blivit när en är utanför och en är favoriserad. Jag mår bättre för att jag får vara mamma på det sätt som jag föreställt mig och önskat.

Nu är halva Darlingens jobbpass avklarat och vi har inte haft en enda kris med anledning av att Darlingen inte finns i närheten på dagarna. Ska bli spännande att se hur det hela blir nu när Darlingen återigen ska vara hemma i en månad... Vi hoppas på att den värsta pappigheten är botad så att vi har ork och kraft att göra saker tillsammans och få ut lika mycket av det. Så som vi trodde att det skulle bli.

Så NU är allting bra. Men det har varit en tuff tid för det brinnande mammahjärtat. Som att vara förälskad men inte ha en chans.