Direktlänk till inlägg 17 juni 2010

Så får det bli

Av Pipe Line - 17 juni 2010 13:09

Nu tror jag att formerna för bloggens fortsatta existens är klara. Den ska fokusera på MIG och mina tankar. Knoddens liv och leverne får det berättas om på annat sätt. Såklart består mitt liv numera mycket av Knodden men saker i anslutning till att bli mamma som också behöver ventileras. Som det är med pappigheten...


Det har varit tufft för mig ett tag. Jag har känt mig som ett bihang i tillvaron eftersom Knodden föredragit pappa. Vissa dagar har det känts som om jag lika gärna kan flytta för jag gör ändå ingen nytta. Jo, jag lagar mat och tvättar men jag fick liksom aldrig utlopp för all min kärlek till Knodden f- det har bara varit pappa, pappa och pappa igen. När Bonusen är här tar han plats nr 2 och jag har raskt skjutsats ner på plats 3. Jodå.


I söndags började Darlingen jobba. Förvisso bara 8 dagar innan en ny månads ledighet men ändå. Jag bävade och oroade mig för hur det skulle bli. Tänk om det skulle bli en enda lång klagolåt?! Hur skulle jag stå ut? Hur skulle Knodden klara det? I lördags - dagen innan Darlingen skulle befinna sig på jobbet - gick jag på sövningspromenad med Knodden. Den inleddes med att Darlingen och Bonusen gick med för att sövningen skulle fungera. När gossen somnat knatade Darlingen och Bonusen hem så gick jag vidare på egen hand. Jag behövde vara själv. Bonusen behövde sin pappa. Alla var nöjda och glada på sätt och vis men jag sörjde över att bli ratad ständigt och jämt. Det blåste kraftigt så jag kunde låta vinden torka mina frustrationstårar. I teorin vet jag ju att ett barn ofta knyter an till en förälder i taget men att det skulle vara så tufft att få komma till kunde jag aldrig ana. Jag får inte lyfta honom ur sängen på morgonen. Jag får inte fixa frukost. Jag får inte klä på honom. Jag får inte gå med på toaletten. Jag får inte mata. Jag får inte vara i sängen när han ska sova. Vi har försökt med allt utom att Knodden blivit hänvisad till mig för att Darlingen inte är hemma. Men nu skulle det alltså ske.


Och plötsligt föll allt på plats. Från att ha vaknat varje morgon gråtandes och ylandes efter "pappa" log gossen redan första morgonen ett leende mot sin nervösa mamma det första han gjorde på morgonen. Han har varit gosig och lugn. Glad och förnöjsam. Han äter bra, sover gott på kvällarna (nattningen tar pappa fortfarande hand om) och leker harmoniskt både själv och med mig. Jag kan inte riktigt beskriva den enorma lättnad jag känner över att äntligen fått komma in i Knoddens liv på allvar. Tack och lov för att Darlingen gick in och jobbade!! Vi var nog redo för det allihop på varsit vis. Darlingen har blivit trött och irriterad på att aldrig få vara i fred. Knodden har varit gnällig för han har förmodligen känt spänningarna som blivit när en är utanför och en är favoriserad. Jag mår bättre för att jag får vara mamma på det sätt som jag föreställt mig och önskat.


Nu är halva Darlingens jobbpass avklarat och vi har inte haft en enda kris med anledning av att Darlingen inte finns i närheten på dagarna. Ska bli spännande att se hur det hela blir nu när Darlingen återigen ska vara hemma i en månad... Vi hoppas på att den värsta pappigheten är botad så att vi har ork och kraft att göra saker tillsammans och få ut lika mycket av det. Så som vi trodde att det skulle bli.


Så NU är allting bra. Men det har varit en tuff tid för det brinnande mammahjärtat. Som att vara förälskad men inte ha en chans.






 
ANNONS
 
mamman

mamman

17 juni 2010 15:41

Har inte själv varit i din situation men kan nog föreställa mig en del av det....

Har ju läst en del i böker och annat om just det här fenomenet. I bland måste det till något drastiskt för att den ratade föräldern skall få komma in.

Grattis till din nyfådda mammaroll.

http://www.babyonskan.wordpress.com

 
Ingen bild

Maria i Malmö

17 juni 2010 20:55

Vad glad jag blev att jag hittade ett inlägg här, jag trodde du slutat blogga helt.

Mycket intressant för mig som blivande adoptivmamma att läsa sånt här. Man förbereder sig på att det kommer bli jobbigt, men inte hur och på vilket sätt. Mest tänker jag att det blir en massa konkreta göromål och att man inte kommer hinna det ena eller andra, men att det blir jobbigt på det sätt du beskriver är svårare att föreställa sig.

Kul i alla fall att du delar med dig, och jag ser fram emot att läsa vidare om hur det går.

 
Ingen bild

Hanya

17 juni 2010 22:06

Låter som om ni har haft det riktigt tufft. Samtidigt är det ju något som nästan alla a-föräldrar vittnar om, det att någon blir ratad. Barnet, som blivit uppryckt från en relativt trygg tillvaro kan helt enkelt inte knyta an till fler än en person första tiden. Och då väljer barnet den som är minst lik dem h*n förlorat...kvinnan (för att inte behöva förlora igen). Ju äldre barnet är desto kraftfullare kan avvisandet bli.
Men förstår att det varit tufft och slitsamt för moderskärleken också, för på något sätt är det lätt att bli förbannad i det här läget, att sätta sina egna känslor före barnets istället. Flera gånger fick jag säga till mig själv " men hur upplever dottern det här?" och då blev svåra saker lättare att genomleva.
Skönt att ni nu funnit varandra och att förälskelsen tagit fart. Låt den aldrig slockna :-) Du är din sons bästa mamma, glöm inte det!

 
Hej och Hopp

Hej och Hopp

17 juni 2010 23:11

Tänk vad det är bra att adoptera som ensamstående ;-) Skojar bara men jag förstår verkligen att det har känts jobbigt.

Att hur man än vet och förstår och har varit beredd på att det kan bli så här så gör det ändå ont!
Vad skönt att det löste sig som det gjorde och lycka till här framöver!

http://www.mintusenmilaresa.blogspot.com

 
Ingen bild

A-K

18 juni 2010 20:02

Precis detta hände oss också när vi kom hem med vår dotter. Hon ville inte veta av mig utan bara vara med sin pappa, jag tyckte att livet var pest och jag funderade t.o.m på varför vi hade adopterat och i prinip så "ångrade jag mig". Pappa började jobba och dagarna gick bra här hemma, mitt självförtroende blev bättre och jag började knyta an till dottern. Forfarande var dottern pappas flicka ett bra tag efter vi kommit hem men efter kanske ett halvår så blev hon mammas flicka och det är hon även nu efter att ha varit hemma 2,5 år (till pappas stora förtret!). Vad jag vill säga är att det faktiskt inte behöver kännas helt fantastiskt när man kommer hem med sitt barn men att det (oftast) vänder och att man sedan inte kan förstå hur man kunde känna som man gjorde då. Kärleken till min dotter är idag så stor att den inte går att beskriva i ord men då, för 2,5 år sedan, var den obefintlig.

 
Ingen bild

pipeline

25 juni 2010 00:28

Tack alla för era omtänksamma kommentarer. Och a-k och hanya; tack för att ni delade med er. Det känns mycket bättre när man inte är ensam om att ha blivit utsatt för pappighet. Som om man faktiskt är normal trots allt.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Pipe Line - 10 september 2011 22:25

Knoddens dagis är ett föräldrakooperativ. Det innebär att vi föräldrar ska engagera oss. Mycket. Idag har det varit dagisstädning och brännbollspicknick. 3 oktober är det föräldramöte och styrelsemöte. 22 oktober är det fest. I november är det städni...

Av Pipe Line - 9 september 2011 23:20

För två veckor sedan började jag jobba efter 1,5 års föräldraledighet. Varannan vecka heltid, varannan vecka 60 % med ledigt på måndagarna. Darlingen gör likadant och jobbar heltid när jag jobbar deltid ch tvärtom. Än så länge är vi väldans nöjda med...

Av Pipe Line - 18 juli 2011 21:20

Efter en stormig natt med en ormande Knodd i sängen vaknade jag med jätteont i nåt stort muskelliknande i ryggen. Eller... muskler kan det ju knappast handla om eftersom jag är svårt otränad.   Jag fick två timmars välbehövlig återhämtning på eft...

Av Pipe Line - 5 juli 2011 21:15

När jag har tid läser jag gärna andras adoptionsbloggar. När vi var IVF-svängen läste jag andra IVF- bloggar. Det är väl ett slag identifikationsbehov. Ibland identifierar jag mig inte alls och känner mig som ett ufo. Som om jag missat något. Som jag...

Av Pipe Line - 28 juni 2011 22:31

Vår äldste son har skaffat flickvän. Han är 13 år och 2 månader. De unga tu har basunerat ut sin kärlek på Facebook. Hon är söt.    Vi hänger inte med. För bara några månader sedan var han mörkrädd och ville inte vara ensam hemma. Nu går han på k...

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se