Jag beundrar alla er som troget tittar in på bloggen i hopp om någon form av uppdatering. Jag är dålig på dem. Uppdateringar alltså. Ursäktar mig så mycket.

Tanken med bloggen var ju att den skulle få leva vidare och handla om mig, inte bara om Knodden. Men det verkar inte som om jag har något eget liv längre. Det låter nog värre än det är. Jag trivs, mår utomordentligt bra och njuter av varje dag. Men något eget liv och tid att blogga på lyckas jag inte krama ur dagarna. Jag har helt enkelt inte den tid som krävs för att skapa ett någorlunda balanserat blogginlägg. Och ju längre tiden går sedan senaste blogginlägget desto tyngre tycks det bli att göra comeback.

Knodden är en liten kvällsmänniska vilket yttrar sig i att han inte vill gå och lägga sig före oss. Vi har såklart gjort några halvhjärtade försök att komma till rätta med det men utan framgång. Sövningen av Knodden har fram tills nu gått till som så att vi båda har gått och lagt oss med honom vid niotiden. Men eftersom han inte somnat förrän vid 23-snåret (+/- en timme) har vi verkligen ingen tid för oss själva. Vi har snurrat omkring i sängen hela familjen. Alls icke oangenämt men vi behöver egen- och vuxentid.

Nu ska det emellertid bli ordning på torpet. Nattningsrutiner har tagits fram. Vi är överens. Vi är målmedvetna. Vi är fulla av tillförsikt. Tre dagar har vi hållit på. Igår höll vi på att trilla ur sängen av chock när Knodden somnade kl 20.15 Utan nypåhittad nattningsramsa eller godnattpuss. Han bara knockout-somnade under min sagoläsning om myran Myra (förmodligen ganska tråkig när man är tre år men han fick själv välja...).

Målet är att våra kvällar ska vara Knodd-fria från kl 20.30 Och att bara en av oss ska delta i nattningsrutinerna. Kanske får jag tillbaka lite liv då. Lite tid att tänka och begrunda sakers tillstånd. Just nu hinner jag aldrig tänka klart mina tankar. Vill tänka djup, djupare. Jag tänker hela tiden att jag ska tänka senare men senare tycks aldrig komma.  Det finns ju så mycket nytt som händer även hos mig. Som att jag blivit botad från att ständigt gå och plocka undan. Det är inte lönt. Eller som att jag träffar nya bekantskaper genom Knodden. Jag hinner inte ens ondgöra mig över saker längre. Det är bra. Det är arbetssamt att ständigt ondgöra sig över orättvisor och knäppskallar.

Andra saker som hänt är att jag numera städar toaletterna dagligen, har gått ner 7 kg i vikt, är rädd för att min pappa har cancer (tester pågår), oroar mig för vår ekonomi eftersom Darlingen ska gå ner till 75 %, haft tysta dispyter med Farmor, fixat en kalaslåda med porslin så att det är lätt att ställa till med stora kalas utan att behöva ägna en halv dag åt att räkna bestick och leta tallrikar. Jodå så att. Viktiga saker sker. Högt och lågt. Stort som smått.