Jag går en kurs för nyhemkomna adoptivfamiljer. Det finns en kvinna som deltar i kursen som fått mig att inse så svårt det är att göra "rätt" i det sociala samspelet vad gäller adoptivfamiljer. Det är så lätt att säga saker som sårar eller irriterar utan att man vet om det. T o m jag som är adoptivföräldrer hade gjort fel enligt kvinnans synsätt. Jag hade nämligen utan tvekan kunna göra sådant som i hennes ögon är "no-no"...

Förra gången diskuterades hur vi som adoptivfamilj blir bemötta av okända människor som man stöter på i olika sammanhang. Vår lilla trio (kvartett ibland) har aldrig blivit bemötta på ett sätt som vi reagerat negativt på. Tvärtom uppskattar vi att folk frågar var Knodden är född, hur gammal han är och annat som har med honom att göra. Ingen har gått över gränsen och frågat sådant som vi känner kränker hans integritet. Många ställer frågor som är barnrelaterade - inte adoptionsrelaterade. Men visst - vi syns och vi väcker uppmärksamhet vilket innebär att vi förmodligen blir kontaktade i större utsträckning än en biologiska familj. Kvinnan på kursen berättade att hon blir väldigt irriterad när hon kommer ensam med sina svarta barn och okända människor frågar varifrån barnen är adopterade. Hennes irritation kommer sig av att hon anser att barnen lika gärna kunde vara biologiska med en svart biologisk pappa. Hon irriterade sig helt enkelt på antaganden som var helt korrekta men som kunde vara felaktiga. Jag hade kunnat vara en av dem som ställde fel sorts fråga...

Idag diskuterade vi hur vi blir bemötta av människor som vi känner och som finns i vår närhet. Kvinnan ondgjorde sig över frågan "hur går det?", "hur fungerar det med språket?" osv. Hon menade att ingen frågar biologiska föräldrar sådant så varför ställs frågorna till adoptivföräldrar? Ja, jo... visst får vi som adopterat frågor som biologiska föräldrar inte får men jag ser det inte som ett irritationsmoment. Tvärtom uppskattar jag frågorna eftersom det visar på intresse och lyhördhet inför Knodden speciella situation. För det ÄR speciellt att byta land, föräldrar, språk osv. Frågorna ger mig en öppning att freda Knodden mot gåpåiga människor. Det ger mig också en öppning att berätta lite om hur de ska göra för att han ska må bäst i kontakten med dem. Jag välkomnar alla frågor - hellre det än att folk bara stirrar utan att ställa frågorna som ändå mal i deras huvud. Att ställa frågor är att visa sig ödmjuk inför att det finns andra sätt att bilda familj än det som anses vara den gängse normen och att det innebär speciella utmaningar. Jag hade också kunnat ställa frågor till en adoptivfamilj om hur det går...

Kvinnan har fått mig att känna osäkerhet. Fått mig att inse att det är väldigt lätt att säga saker som irriterar och tas emot på ett sätt som jag överhuvudtaget inte menat. När jag ställer frågor till andra människor är jag intresserad och med mina frågor säger jag "jag är okunnig men intresserad - hjälp mig och lär mig". Att inte ställa frågor kan vara ett sätt att osynliggöra. Jag blir hellre synliggjord och får en möjlighet att berätta än osynliggjord när jag helt uppenbart är väldigt synlig.

Ibland blir jag så trött på den känsligheten som vissa adoptivfamiljer uppvisar. De flesta HAR barn som avviker utseendemässigt från oss föräldrar, dvs. det är ett rimligt antagande att barnet är adopterat. Varför då bli irriterad på att någon gör ett antagande som är korrekt?`Jag har faktiskt lättare att förstå att t ex en vit mamma som har barn med en svart pappa blir irriterad om folk utgår från att hennes biologiska barn är adopterade. 

Kanske är jag naiv...

 

Mamma som väntar

8 september 2010 09:42

Hej,
du är inte naiv!!
Jag blir nästan lite ilsk när jag läser om kursen...
Vi måste kunna hantera de frågor som kommer och det är precis som du skriver ett tecken på intresse. Ibland upplevs frågor lite dumma eller konstiga men det måste vi förhålla oss till.
Vet att min vännina efter ett tag var dödligt trött på att ständigt relateras till som "adoptivmamma". Hon var då "mamma" och ville bli betraktad som det och inte som något annat. Ganska sund inställning som för mig är ett tecken på att hon var i fatt med sin anknytning till barnet.
Håll fast vid din egen magkänsla, det är där du finner din säkerhet!!
Lycka till
Kram

 

Hej och Hopp

8 september 2010 22:55

Jag tänker som du - jag tycker inte alls att det är störande med sådana frågor. Jag är stolt över att ha adopterat mitt barn och älskar att prata om adoption. Och det är ju inte konstigt att folk inte vet vad man inte "får" fråga om - men då är det ju bara att trevligt förklara.
Men visst - en gång fick jag frågor som kränkte mitt barns biologiska mamma och det var ju inte kul på något sätt och jag har också tänkt att det är bra att vi tråffar så många bekanta redan nu när hon fortfarande är liten för hon får så mycket uppmärksamhet från både nära och mer avlägsna bekanta.

http://www.mintusenmilaresa.blogspot.com

 

M

9 september 2010 15:15

Mitt i prick! Skulle kunnat varit jag som skrivit det där.Hoppas du sa vad tycker om när andra frågar något om din lilla son. Du ska verkligen inte känna en osäkerhet, tycker det är en sund inställning du har, Varför måste man gå i försvarställning? bättre är det väl att vara ödmjuk men ändå vara noga med sitt barns interiget. Sedan om det handlar om kränkningar då handlar det om något helt annat.

 

Jessica

3 december 2010 21:19

Ja, precis så kunde jag också ha skrivit! Vi som adopterar går kurser och läser bloggar och blir vansinnigt pålästa i ämnet adoption. Vi lär oss att det stor skillnad på termer och uttryck och vad man bör och inte bör säga.

Det är viktigt för att vi ska bekriva allt för våra barn och då får vi så klart inte uttrycka oss på något opassande sätt så att våra barn får konstiga föreställningar om hur adoptionen gått till.

Däremot kan vi ju inte förvänta oss att omvärlden ska sitta inne med samma kunskaper som vi. Jag håller helt med dig - Det är väl bättre att de frågar oss! Ibland sker det på ett förfärligt klumpigt sätt, men desto viktigare att vi svarar och vägleder och bidrar till bättre förståelse!

Så länge frågorna kommer från vänner och bekanta så vet man väl ändå att det är väl menat?! Dumma frågor och kommentarer från gnälliga tanter på stan, det får ju faktiskt även biologiska mammor stå ut med...!

Kram från Jessica

 

mamman

8 december 2010 13:39

God Juletid...
Hoppas ni har det bra med en fungerande anknytning som riktigt kan praktiseras nu när den här härliga Juletiden har infunnit sig. Saknar dig på din blogg och tänker ofta på hur ni har det. Är övertygad om att det är bra, men det är svårare att lägga ner "relationen" till någon bakom bloggen än till självaste bloggen. Ville i alla fall önska er en härlig Juletid...Kramiz från mamman.

http://www.babyonskan.wordpress.com

Pipe Line

5 januari 2011 22:53

Åh vad länge sedan jag var här inne och tittade till min gamla blogg. Tyvärr missade jag din kommentar så jag önskar dig en god start på 2011 istället för God Jul! :-)

Allt funkar jättebra! När man tänker tillbaka på det gångna året ser man vilka enorma framsteg vi gjort tillsammans. Vi kunde inte vara lyckligare över vår lilla familj :-).

Hoppas att allt är bra med dig också!

Kram!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Knoddens dagis är ett föräldrakooperativ. Det innebär att vi föräldrar ska engagera oss. Mycket. Idag har det varit dagisstädning och brännbollspicknick. 3 oktober är det föräldramöte och styrelsemöte. 22 oktober är det fest. I november är det städni...

För två veckor sedan började jag jobba efter 1,5 års föräldraledighet. Varannan vecka heltid, varannan vecka 60 % med ledigt på måndagarna. Darlingen gör likadant och jobbar heltid när jag jobbar deltid ch tvärtom. Än så länge är vi väldans nöjda med...

Efter en stormig natt med en ormande Knodd i sängen vaknade jag med jätteont i nåt stort muskelliknande i ryggen. Eller... muskler kan det ju knappast handla om eftersom jag är svårt otränad.   Jag fick två timmars välbehövlig återhämtning på eft...

När jag har tid läser jag gärna andras adoptionsbloggar. När vi var IVF-svängen läste jag andra IVF- bloggar. Det är väl ett slag identifikationsbehov. Ibland identifierar jag mig inte alls och känner mig som ett ufo. Som om jag missat något. Som jag...

Vår äldste son har skaffat flickvän. Han är 13 år och 2 månader. De unga tu har basunerat ut sin kärlek på Facebook. Hon är söt.    Vi hänger inte med. För bara några månader sedan var han mörkrädd och ville inte vara ensam hemma. Nu går han på k...